Jag har samlat mig lite efter det hemska hemska beskedet.
Tack så hemskt mycket för alla fina kommentarer. De värmer så. Det var bara EN kommentar som gjorde mig lite mer ledsen än glad. Det var säkert inte menat så. Men jag är lite ledsen just nu och tog det inte så bra. Jag vet att fler IVFare får detta svar ofta. Så jag vill bara förklara att efter 4 års försök att bli med barn så finns det inget som heter att ”slappna av så funkar det”. Jag lovar att jag har ”slappnat av” någon gång under dessa år. Annars hade jag blivit tokig. Ok, jag känner mig tokig i huvudet. Men det är något större som gör att det inte fungerar för oss. Jag anar stopp i äggledarna. En naturlig och helt logisk förklaring. Jag har inte fått göra en spolning och det är kanske inget att lägga pengar på heller. Vi gör IVF för att vi måste, som vår läkare förklarade för oss. Punkt!
Jag klarade inte av att ringa och höra svaret idag. Mannen fick ringa. Jag hörde honom. Han lät uppgiven och sa tack ändå. Jag började gråta. Det var över. Det blev ingen Smulan. Embryot som jag har trott så starkt på levde inte längre. Vad finns det nu att se fram emot? En lång, mörk och kall hemsk vinter. Jag vill bara krypa ner under täcket och stanna där för alltid. Jag orkar inte mer. Men jag kan inte ge upp. Vad är det för liv jag lever?
Jag försöker ändå att tänka framåt och har letat upp en ny IVF-klinik som vi nog tänker ringa inom en snar framtid. Vi har inte fler gratisförsök. I skåne finns det bara 2 kliniker varav en ny som heter Nordic IVF Center. Den ska vi nog testa. Man skulle kunna åka över till Köpenhamn också men det känns lite jobbigt. Dessutom kan man ju inte använda sig utav bruttolöneavdraget där. Fast jag har hört att man kan få finansierat försök utomlands. Jag vet inte hur det fungerar. Jag orkar inte sätta mig in i det heller just nu känner jag.
Jag har fyllt i ett formulär på Adoptionscentrums hemsida om att vi vill bli medlemmar och adoptera.
Jag har beställt mina journaler från gamla kliniken.
Jag och min älskade man har bestämt oss för att beställa vår bröllopsresa nu. Var det bär av vet vi inte ännu. Det ska var lyx. Det ska vara bungalow, helst med egen pool. Det ska vara varmt. Det ska vara fin strand. Det ska vara god mat. Det ska vara lugn och ro men samtidigt lite att göra. Ja, vi har lite krav. Har ni något förslag så får ni gärna skriva här eller maila.
Eftersom det inte var jag som ringde så vet jag inte hur det fungerar nu efteråt. Jag antar att jag slutar med medicinerna tvärt? När kommer mensen? Kommer jag att få någon ägglossning snart? Vad händer med kroppen nu? Jag vet ingenting. Någon som vet? Jag vet bara att jag har mängder av Crinone som jag kan använda vid egna försök. Precis som det skulle hjälpa. Jag kanske kan spara dem till nästa IVF-försök. Progynon har jag nog ingen användning utav. Jo kanske om man vill skjuta på mensen. Mindre bra kanske.
Jag känner mig arg och ledsen. Jag har inte gråtit så mycket som jag trodde. Men det kommer nog. Jag är arg på kliniken att jag inte fick sätta in båda embryona vid förra IVFen. Då kanske ett av dem hade resulterat i ett barn i alla fall. Ibland känns det som att man blir orättvist behandlad. Den där IVF-kliniken har gjort många tabbar mot oss som man egentligen borde ta upp. Kanske man skulle kunna kräva ett extra gratis försök. Nä så snälla är dem nog inte.
Jag är ensam hemma. Mannen jobbar. Det känns inte alls bra. Jag vill bara sparka och slå någon som bär ansvaret för att vi måste gå igenom all denna jävla orättvisa. När är det nog???
