Kära bloggläsare. Jag uppskattar så era kommentarer. De värmer något otroligt i denna svåra stund. Det går inte riktigt att greppa vad man går igenom. Men nu är det värsta över och vi tar en dag i taget.

Igår läste jag igenom era bloggar lite snabbt, er som jag följer. Vill tacka för allt fint ni har skrivit där också. Såg också att många blivit oroliga pga det som vi går igenom och det är jag ledsen för. Chansen att detta ska hända er är minimal. Allt kommer att gå bra för er. Det hoppas jag av hela mitt hjärta. Detta ska INGEN behöva gå igenom. Nedan kommer jag att berätta om gårdagen. Så snälla ni, läs inte om ni tycker det är för tungt. För det kommer det att vara.

***************************************************************

I måndagskväll sa nog kroppen åt mig att den behövde sova. Efter att Stesoliden gått ur kroppen helt så började jag känna ångest i kroppen. Den värkte och jag kände mig arg och frustrerad. Jag lyckades somna på soffan igen och t om gå in i sovrummet och sova vidare i många timmar. Det behövde jag verkligen.

Så ringde klockan igen vid 6. Jag hade t om vaknat några minuter innan, ledsen och förtvivlad. Men även denna morgon orkade jag gå upp och duscha och göra lite gröt. Taxituren blev den samma som igår, bara att jag denna morgon visste vad som skulle hända.

När vi kom fram gick vi in på vårt rum på gynmottagningen. Där låg mina kläder och vår mat som vi lämnat kvar. Det var ett stort rum med 2 sängar och egen toalett som vi skulle få ha för oss själva så länge vi behövde. Då kom en ny sköterska in och berättade för oss att de bestämt sig för att flytta oss till en annan avdelning, där det fanns fler barnmorskor och där de hade mer erfarenhet. För tillfället då kändes detta fruktansvärt jobbigt, dels för att detta var vårt rum som vi bekantat oss med redan och att tjejen som vi pratat med innan samt läkaren skulle vara de samma. Men vetskapen om att det fanns barnmorskor som hade större erfarenhet än sköterskor gjorde oss lite lugna.

På vägen till andra avdelningen så var man tvungen att gå förbi ett fikarum. Där fanns många nyblivna föräldrar som fått komplikationer efter förlossningar. Just i detta ögonblick går där en mamma med en liten nyfödd som skriker. Gissa om det skar sönder mitt hjärta. Jag bröt ihop. Det kändes fruktansvärt jobbigt att behöva omges av en massa bebisar och nyblivna lyckliga föräldrar. Därför sa den här nya tjejen att det var bättre att vi var på den här andra avdelningen. Kändes tryggt. När vi kom fram fick vi ett lite mindre rum men utan egen toalett inne på rummet vilket kändes fruktansvärt jobbigt. Vi hade visserligen en precis utanför som bara var vår. Men ändå. Paniken över att behöva springa där fram och tillbaka gjorde mig ledsen. Vi fick prata med en barnmorska som jag först inte tyckte om, kanske för att tjejen igår kändes tryggare. Men det visade sig att denna barnmorska var både jättebra och snäll. Men det blir väl så, man orkar inte dra allting en gång till. Men det visade sig bara vara skönt.

Jag fick behålla mina egna kläder på om jag ville vilket jag hade ett tag. Jag fick 1 Stesolid och några värktabletter. 2 panodil och 1 av starkare variant. Därefter fick jag 4 slidpiller som heter Cytotec som framkallar sammandragningar och öppning av livmoderhalsen tillsammans med tabletten jag fick igår. Då var klockan strax över 8. Därefter var jag tvungen att ligga stilla i ca 45-60 minuter. Runt 9:30 började jag känna som mensvärk och fick börja gå runt lite i korridoren för att hjälpa det hela att sätta igång. Än så länge kändes allt ok. Jag är ju van vid starka menstruationssmärtor. Jag gick ut och tog lite fika ibland. Vid 10:30 började jag få frossa och få ondare. Teet värmde lite men efter en liten stund kom sådana kraftiga smärtor så jag fick fråga efter mer smärtlindring. Jag fick en spruta morfin i skinkan. Den började verka efter ca 10 minuter och jag började känna mig trött samtidigt som det gjorde ont. Klockan 11 var det dags för ytterligare 2 Cytotec som denna gång togs under tungan. Jag fick inte dricka på ett tag och hela jag kändes uttorkad. Efter här flyter tiden förbi och jag har inte riktigt koll på klockan längre. Värkarna blir värre och värre och jag pendlar mellan att upp och gå när värkarna var som värst och lägga mig och vila när de gick över. De kom oftare och oftare och jag kände att kroppen inte riktigt orkade med mer. Jag fick börja öva att gå in på toaletten om jag kände att jag behövde det. Där låg ett bäcken redo. När jag satt på toaletten kändes det som att jag skulle somna och fick resa mig och gå in i sängen igen. Men så fort jag la mig kom en ny värk. Så här höll det på i en evighet känns det som. Den värsta smärtan man kan tänka sig. Till slut så kändes det nästan som att kroppen gett upp helt. Jag låg i sängen och skakade med tunga ögonlock och värkarna skar igenom kroppen. Tills det helt plötsligt kändes varmt och blött. Smärtan försvann på ett ögonblick och jag slog upp ögonen och rusade in på toaletten. Sambon fick ringa på barnmorskan, vattnet har gått. Hon kommer in till mig på toaletten som några gånger förut men att det nu började närma sig. Jag kände hur vattnet bara rann ur mig, det kändes skönt, som en lättnad. Den värsta smärtan hade lagt sig. Nu sa hon att det kunde ta 1-2 timmar till innan något hände. Men när hon sprang ut en liten stund för att hämta nya kläder till mig så kände jag att något tryckte på och frågade om jag fick krysta. Det fick jag absolut och det kändes som ett stort plopp och lilltjejen åkte ut. Jag som trodde att detta skulle vara det värsta under hela dagen kände helt plötsligt en lättnad av att det snart var över, både för min, för min sambo och för lilltjejen. Barnmorskan bad mig sitta kvar ett tag och sa att nu kunde jag få gå och vila en stund om jag ville för att sen krysta ut moderkakan. Men jag fick helt plötsligt superkrafter efter allt ont och sa att jag kunde väl göra ett försök och mer hann jag inte riktigt förrän även den åkte ut. Nu var det över!!! Stackars sambon som fick vänta utanför fick en liten uppgift att torka upp mitt vatten under tiden och det var nog tur så han fick något annat att tänka på. Det måste ha känts fruktansvärt jobbigt att inte kunnat hjälpa till. Jag fick på mig kläder och barnmorskan hjälpte mig in i sängen. Vi kramades och grät att nu var det över. Det värsta var faktiskt över. Klockan 12:50 kom hon.

Barnmorskan förklarade hur viktigt det var att titta på sitt barn, även om det kändes hemskt. Jag kände att jag ville även om jag var rädd. Sambon ville inte alls egentligen och fick lite panikångest och grät när hon sa det. Jag sa att han inte behövde men han tog mod till sig. In kom hon med en handduk. Hon öppnade upp försiktigt så det inte skulle bli en chock. Vi började med att titta på de små fötterna. Första ögonblicket kändes det hemskt. Hon hade ju inte levt på ca 2 veckor. Men det hemska ersattes av det fina vi såg. De små fötterna och tårna. De små små fingrarna. De små sötaste öron vi någonsin sett. Hon var så liten. Inte riktigt klar ännu. Jag tog mig mod till att titta på ansiktet som kanske är det värsta. Men där såg man en liten liten mun och näsa och ögonen var stängda och skulle varit ett tag till. Allt fanns där och var perfekt samtidigt som det var svårt att ta tills sig att detta var ett barn, vårt barn. Barn ska ju vara rosa i färgen och skrika när de kommer ut. Jag kommer aldrig att glömma detta ögonblick och jag är så glad att vi tittade. Ni tyckte att jag skulle ta foton men vi kände att vi ville komma ihåg de här söta små sakerna på henne och inte helheten som egentligen var ganska hemsk. Det hemska kommer att försvinna men minnet av den lilla minikroppen kommer alltid att finnas kvar. Vi satt där en lång stund kändes det som. Jag var hur lugn som helst medan sambon satt och grät av chock över vad vi hade hos oss. Jag antar att det är lättare för oss som haft barnet i magen att bara se det som just barnet som varit i vår mage, inte något dött och läskigt. Jag som i vanliga fall är extremt rädd för döden och över att få se döda människor. Detta kändes bara fantastiskt samtidigt som det var extremt sorgligt. Vi skulle inte få ta med henne hem.

Efter en stund ringde vi på barnmorskan igen för jag tyckte synd om sambon. Ville inte plåga honom mer även om jag kände att jag skulle kunna ligga där med henne i evigheter. Jag var ju visserligen hög på diverse mediciner. Men jag känner att jag inte skulle haft några problem med att titta på henne idag igen. Men det hemska har nästan redan suddats ut och det enda jag tänker på är det fina med henne. Sambon ångrar inte heller att han tittade. Det skulle nog varit svårt att förstå annars. Det är en del av sorgearbetet.

Efteråt blev jag väldigt trött och vilade en stund. Stackars sambon fick sitta i sin fåtölj där han fått sitta hela dagen. Efter en stund kommer vår läkare in som vi inte fått hälsa på innan. Hon kom med sjukintygen. Det kändes jättejobbigt att läsa igenom för där stod det klart och tydligt vad vi har varit med om. Detta ska skickas till våra arbeten så fort som möjligt.

Efter ytterligare en stund kommer en ny barnmorska in och hälsar då den andra slutat för dagen. Även hon trevlig. Hon frågade om det var något hon kunde göra för oss och det enda jag kunde komma på var att, ja finns där lite te och de där goda skorporna? Hon skrattade och menade på att det där var väl ändå det minsta hon kunde göra. Hon fixade lite mackor till oss istället. Jag var hungrig, som bara den. Vi pratade en del med henne och det kändes bra. Hon var bra att prata med. Även om jag inte kommer ihåg så mycket i mitt morfinrus och chockade kropp. Efter maten kände jag mig lite starkare och kunde gå på toaletten själv. Blödningar var stora men helt ok så vi fick gå hem om vi ville. Det ville vi. Så jag klädde på mig och sa farväl till det hemska rummet. Det kändes otroligt tomt och jag kände lite ångest över att åka hem ändå. Där skulle vi sitta i samma soffa och stirra in i väggen som vi gjort under hela helgen. Bara att det värsta var över denna gången. Så med lite blandade känslor tog vi en taxi hem. Det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat att behöva lämna vårt lilla barn där. Men med vetskapen att hon faktiskt inte hade levt, för det såg vi och att det hela var över så kändes det ändå ok.

När vi kom hem sov vi mest. Ibland vaknade jag och grät och saknade mitt lilla barn i magen och det kommer jag att göra för alltid. Hon skulle ju varit där i 4 månader till. På torsdag ska vi till en kurator och prata. Jag hoppas att vi kan få gå där fler gånger för jag känner att jag har så mycket inom mig jag behöver få ut. Både över IVFen och sedan det här tragiska. Det kommer ta tid att läka. Jag hoppas även att jag kommer att få bli sjukskriven längre än de här 2 veckorna. 2 veckor..? Ska man må ok redan efter de? Helt galet. Men som tur är har vi semester också men känner att man vill inte spendera den genom att ligga hemma och må dåligt.

Vi känner att vi vill åka iväg någonstans där det bara är vi. Där vi inte behöver vara rädda för att träffa på folk vi känner innan de vet. Det skulle vi inte orka. Jag vågar verkligen inte gå utanför huset. Vi ska nog åka iväg till en stuga vi kan vara i och kanske t om ta en utomlandsresa. Kanske till ett varmt land där man bara kan ligga i en solstol och vara och kurera sig. Det är väl det minsta vi är värda.

Men idag är en ny dag. En dag i taget. Det kommer gå över, smärtan. Men inte helt. Aldrig helt.

Tack igen alla för att ni vill läsa. Ni är guld värda.

******************************************************

Jag saknar dig, Edda.
I min mage 23/2-10/7-12.

<;3 <;3 <;3 <;3<;3 <;3<;3 <;3<;3 <;3<;3 <;3<;3 <;3<;3 <;3<;3 <;3<;3 <;3