Detta är en blogg om vår resa i IVF-världen. Vi har försökt bli med barn sedan augusti 2009. Efter en utredning blev vi klassade som ofrivilligt och oförklarligt barnlösa. Vi har gjort 6 stycken IVF-försök där jag har varit gravid 3 gånger. Första gången förlorade vi vår dotter Edda i vecka 22, andra gången blev ett MA i vecka 10 och nu är jag äntligen gravid igen. BF är den 24 oktober 2016 och vi längtar efter lillebror så mycket.

Add Comment Register

Jag vet

Det var inte min mening att klaga på alla som vill ventilera sig på Facebook. Jag vet att det är tufft att ha småbarn. Jag vet att jag också kommer må dåligt om jag inte får sova eller äta ordentligt. Jag är så redan innan barn. Jag är jätterädd för att inte kunna vara sådär lycklig som jag drömmer om att bli. För jag tror att det enda som kan göra mig sådär totalt lycklig är bara ett eget barn. Men tänk om inte det heller räcker. Men jag skulle aldrig klaga på Facebook. Inte på det sättet som några av mina bekanta gör. De pratar skit om sina barn där och jag tycker det är fruktansvärt. Jag tror inte ni förstår vad de skriver. Det var det som gjorde mig mest upprörd. Sen såklart allt småklagande som hör vardagen till. Det blir för mycket ibland. Jag vet att det inte är mest synd om mig heller. Men i min blogg är det så. För den är min ventil. Där kan ni välja om ni vill läsa eller inte. Det är svårt på Facebook när man får saker kastade i ansiktet. Jag kanske kastar andra saker i ansiktet på folk, som sticker i ögonen. Utan att tänka mig för. Som t ex alla resor vi gör. Jag har många arbetslösa eller studerande vänner som inte har råd att göra det just nu. Det har inte jag haft innan heller. Så kanske det blir just jag som sitter där om ett år på Facebook, och lägger ut bilder på mitt barn varje dag och klagar lite hur hårt livet är som mamma. Även om jag inte tror på det just nu. För det är något jag har längtat efter sen jag var 14 och blev tvingad att göra en abort.

4 reaktioner på ”Jag vet

  1. Svårt det här. Jag har verkligen passat mig för att prata negativt om mina bebisar trots att det varit jobbigt. Jag har resonerat så att om dom skriker och har ont i magen – då är det ju synd om bebisen och inte om mig! Om dom är sjuk och jag inte får sova – ja då är det ändå synd om dom
    Som är sjuka och inte om mig. Att inte få sova är en del av att ha barn och varför klaga på det som inte man kan göra så mycket åt? Jag tror på positiva tankar, och försöker i varje jobbig stund se det positiva – tex att en ”helvetesnatt” som är avklarad aldrig kommer igen, inte just den i alla fall, sen kan det ju komma nya 😉 Facebook har jag lagt ner för länge sen, gör det du med! Kram

  2. Jag förstår hur du menar. Å du har helt rätt. Alla tar illa upp vid olika saker. När man längtat efter ett barn så ser man bara barn å gravida överallt. Å så tycker man att de borde vara lyckligast k världen.

    Jag å J pratade om det här imorse. Å jag håller med om att man inte ska snacka skit om sina barn. Däremot så tycker jag att man kan skriva att man är trött för att man fått vara vaken, eller fråga om råd osv.

    Jag blir lite ställd av Janets kommentar – vet inte alls hur din situation ser ut Janet. Men jag (och vad jag förstår många andra) som varit ofrivilligt barnlös i flera år som äntligen fått min älskade lilla tjej till världen kan fortfarande känna mig i ert gäng. Det är svårt att släppa att man längtat så länge, och man är så medveten om hur smärtan i bröstet känns.
    Jag vågar knappt vara för positiv om min dotter till mina singelvänner som jag vet önskar sig en familj, för det känns som att jag slänger min lycka i deras ansikte då.
    Det är svårt.
    Men ofrivilligt barnlös slutar man nog aldrig vara. Hoppas ni inte tar illa upp och att ni förstår hur jag menar.

    Jag tycker att du får reagera på precis vad du vill libra.
    Det är ens mänskliga rättighet. Men däremot så kan man inte kräva att folk ska ändra på sitt beteende tyvärr (om det inte är olagligt eller farligt såklart).
    Vi får acceptera varandras olikheter.
    Kram

  3. Jag trodde också ett barn skulle göra mig lycklig. Jag är en person som aldrig är riktigt lycklig. Rastlös och en viss deppig sida. Innan jag blev gravid tänkte jag bara på barn. Jag pratade inte om något annat. Jag trodde ett barn var svaret på all lycka. Så blev jag gravid mot alla odds efter att fått domen att mina ägg inte släppte och att det var omöjligt för mig att bli gravid ala naturelle. Lyckan var total. Under graviditeten var jag stark och lycklig. Känd mig redo. Så föddes dottern efter en pärs med värkar och smärtor bortom verkligheten i 2 dygn. Kunde inte gå upp till BB fick köras i rullstol så trött var jag. Alla ringde och skickade sms , frågade hur lycklig jag var. Alla förväntade sig att jag skulle vara så lycklig. Jag var i chock. Amningen var hemsk! Varannan timme dygnet runt med såriga bröstvårtor. Min flicka hade kolik och skrek konstant de 3 första månaderna. Jag bara grät. Hormonerna sprutar i kroppen och amningen tar upp hela dygnet i h när jag inte ammande bar jag ett barn som skrek och vred sig i plågor. Jag fick förlossningsdepresion på allt. Min egen barndom med en frånvarande pappa kom i fatt. Jag kände ingen lycka bara trötthet och ett mörker. Fick hjälp via BVC och fick gå i KBT. Det hjälpte och samtidigt växte jag in i rollen som mamma. Utefter mina erfarenheter blir man inte hel eller lycklig av att få barn. Är man deprimerad innan gör inte ett barn att man blir mindre deprimerad. Alla känslor förstärks mer när man får barn. Man blir skör och ansvaret över det lilla livet är i det närmsta svårt att greppa. Däremot för ett barn med sig lycka på ett annat sätt. Man får se det utvecklas och man upplever en kärlek som man aldrig känt för någon tidigare. För mig kom inte den kärleken direkt utan den växte fram. Jag skriver detta just för att du skrev att du hoppas lyckan ska komma i ett barn och jag hoppades det samma. Finn lyckan i dig själv Libra. Om du mår bra och är i balans när ert barn föds kan du slippa alla känslomässiga dalar. Jag är övertygad om att du blir gravid inom en framtid. Kram

  4. Jag förstår precis vad du menar, får höra sånt på jobbet och man blir så arg när de klagar över sånt de borde vara tacksamma över. SÅ gnäll hur mycket du vill, vi som är barnlösa förstår dig till fullo! Kram




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *