Helt plötsligt blev det så svårt i vilken kategori och taggar man ska sätta sina inlägg i. Kanske det minsta problemet just nu. Jag kanske ändrar om sen.

Igår var ännu en dimmig dag. Vi gjorde ingenting. Vi sov väldigt länge. Först hela tisdagkvällen och sen långt ut på dagen. Tiden och dagarna flyter ihop. Det känns konstigt men skönt. Snart har det gått en vecka sen det hemska beskedet, ja imorgon. Vart har dagarna tagit vägen? Men det gör inget. Inget gör något. Vi har liksom tappat meningen med livet. Det känns jobbigt. Men någon dag kanske det kommer tillbaka. Förhoppningsvis.

Vi känner att det är lite bra att ha små saker att göra varje dag. Som idag. Vi har varit hos en kurator och pratat och det kändes skönt. Det värsta var att det låg på Kvinnokliniken det också och att vi var tvungna att gå förbi dessa jobbiga korridorer som vi vandrat fram och tillbaka i den senaste tiden. Både i fina och hemska stunder. Vi var tvungna att anmäla oss på samma ställe där vi varit sen i fredags och gjort alla dessa jobbiga saker. Jag bröt ihop flera gånger på väg till kuratorn som visade sig vara på samma ställe som vår IVF-klinik. Där har det mest varit fina stunder. Samtalet kändes bra. Hon frågade, lyssnade, vi pratade. Hon sa kanske inte så mycket men det är ju inte det det går ut på. Idag förklarade vi mest vad som hänt. Sen fick vi en ny tid nästa torsdag. Vi behöver nog gå några gånger. Samtidigt som det kändes jättejobbigt och gav mig panikångest över att komma tillbaka till samma hus så tror jag det är viktigt att möta detta jobbiga redan. Jag som aldrig gillat att gråta offentligt har helt plötsligt lärt mig att det är helt ok. Det är nog den största rädslan för många. Det är ok att må dåligt och gråta och det är inget man bara ska göra hemma för sig själv. Det känns skönt.

När vi kom hem såg jag att min mamma hade ringt. Vi har inte pratat sen det hela hände och bara smsat. Hon visste vad som hänt men inte hur. Jag har inte orkat prata med någon men ringde upp henne i alla fall. Vi grät och jag förklarade och allt kändes så otroligt bra. Nu efteråt känner jag mig lite starkare och förstår hur viktigt det är att våga möta rädslan och prata om det som hänt. Men det kommer såklart att ta tid.

Jag är inte jättesugen på mat. Ibland får jag i mig något. Det jag mest vill göra är att röka en cigarett, även om jag vet att jag bara kommer att må dåligt eller fastna i skiten igen. Jag har nämligen varit helt rökfri i ett år nu och är väldigt stolt. Från att ha rökt fram och tillbaka i flera år. Jag äter en bit choklad istället.

Kram på er alla. Ni betyder så mycket just nu. <3