Jag är lite nervös för morgondagen. Imorgon kommer bonussonen hem. Han har varit borta i några veckor hos både mormor och farmor. Det har känts otroligt skönt att han inte har varit hemma mitt i allt det här. Hur hade det gått? Så imorgon måste jag träffa svärmor vilket känns jättejobbigt. Jag har inte ens träffat mina egna föräldrar ännu då vi bor lite långt ifrån varandra. Men vi pratar ju i telefon. Hur kommer jag att må? Hur kommer jag att reagera? Man vill ju inte gärna bryta ihop inför de. Eller det är kanske inte så farligt? Man kan ju inte heller undvika kontakt med andra människor bara för att man är rädd för att bryta ihop. Det är väl ok att bryta ihop? Det är ju fruktansvärt det som har hänt. Jag måste klara av det här. Innan funderade jag på att gå ut en sväng när de kommer. Men jag måste ju ändå träffa de någon gång. Det kommer nog alltid att kännas jobbigt den där första gången man ska träffa en ny person och prata om det som hänt. Men samtidigt är det väldigt nyttigt. Jag fasar för den dagen då jag ska gå tillbaka till jobb och träffa de där. Man vill ju inte gärna gråta på jobb. Men det kanske inte heller skulle vara så farligt. Egentligen! Jag kan bli så besviken på vårt speciella svenska beteende. När man i andra kulturer gråter offentligt och verkligen lever ut sin sorg så ska vi svenskar vara så svåra och inte våga prata om jobbiga saker. Hur har det blivit så här?

Idag har varit en bra dag. Förutom den tröttsamma förkylningen då. Ikväll kom en vän och hämtade upp  mig och vi körde till havet. Där satt vi och åt och pratade om allt som hänt och lite annat tills solen gick ner i havet. Det kändes så bra. När jag kom hem hade sambon precis gått ut en sväng för att träffa en vän. Det var ju lite typiskt att vi inte kunde pricka in det samtidigt. Först fick jag lite ångest över att vara själv. Men nu sitter jag här och bloggar lite och läser om andra som varit med om liknande som oss. Jag tycker livet är så orättvist mot oss. Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Antagligen ingenting. Men ändå.

Nu är allt klart med begravningsbyrån. Vi bestämde att det fick bli Minneslunden för den är så fin. Eftersom vi inte är kristna så tyckte vi det kändes lite fel att ha en liten ceremoni vid kistan innan kremeringen. Vi kommer att få ett brev när gravsättningen är gjord och då kommer vi att åka ut och ha en egen liten ceremoni. Jag funderar mycket på detta och undrar om vi gjort rätt val. Kommer jag att ångra mig? Vill jag kanske se den där lilla kistan och ta ett farväl innan? Någonting i mig försöker nog förtränga det som hänt just nu. Så det är kanske därför vi valde som vi gjorde. Men tänk om man ångrar sig. Ett sista farväl. Men är det så viktigt egentligen? Det viktigaste är väl ändå att hon hamnar där som det är bestämt och att vi kommer få veta när det har hänt. Sen kan man gå dit så ofta man vill. Eftersom mitt jobb ligger precis bredvid kommer jag nog att gå dit varje dag efter jobbet och bara sitta där. Man kan sätta ljus och blommor där om man vill. Det kommer att bli fint. Hon kommer att få det bra där.

Åter igen. Tack för alla kommentarer. Jag orkar oftast inte kommentera tillbaka men ibland händer det. Jag saknar alla bloggar jag följt så mycket men känner mig inte riktigt stark nog att läsa. Jag hoppas så att ni alla mår bra och snart har ert lilla barn hos er. <3