Igår kväll somnade jag en stund på soffan. Det var otroligt skönt. Jag tittade på klockan som visade halv ett, det var väl dags att lägga sig i sängen för att orka med. Väl där gick det inte att sova. Vi låg och pratade hur länge som helst. Mest om hur lurade vi kände oss över senaste ultraljudet. Allt som var så perfekt. När klockan stod på halv fyra så kände vi att nej nu måste vi försöka sova. Det gick nog till slut. Jag drömde om den jobbiga dagen men mest om att vi aldrig kom fram. Vaknade klockan 6 av att klockan ringde och var trött. Jag gick upp och bröt ihop. Fick lite panikångest och skakade. Efter en stund kändes det lite bättre och jag tog en dusch. Jag orkade t om äta lite gröt.

Taxin kom vid halv åtta och jag stod och hyperventilerade i hallen en stund. Mitt livs värsta resa kände jag. När vi väl kom in på Kvinnokliniken bröt jag ihop igen och tyckte bara jag såg stora gravidmagar. Vi gick till avdelningen och träffade på tjejen som skulle ta hand om oss. Hon var jättetrevlig och bra på alla sätt. Jag bröt ihop lite igen och hon lugnade mig. Vi fick ett eget rum och där satt vi och pratade lite medans min Stesolid började verka. Fick även en tablett mot illamående. Jag bytte om och vi pratade ännu mer. Det kändes otroligt skönt att prata med någon utomstående och hon verkligen lyssnade på allt. Detta var vårt rum där allt fick gå i vår takt. Hon sprang ut och pratade med läkaren och vi fick äta lite. Det gick faktiskt. Hon kom tillbaka och sa att läkaren absolut ville att vi skulle få göra ett ultraljud av en specialist. Det kändes som en otrolig lättnad. Sen fick vi vänta lite.

Sen fick vi gå till ultraljudsmottagningen och träffa specialistläkaren. Vi blev nervösa och han körde igång. Tyvärr sa han, fostret lever inte längre. Jag började gråta men kände ändå att jag kunde hantera det. Vi fick se vårt lilla barn. Även om hon låg stilla. Han ville ta ett fosterprov för att kolla. Jag blev nervös, nålrädd som jag är. Det stack lite i magen och man kände nålen gå igenom alla lager för att till slut nå livmodern. Aj! Det kändes obehagligt. Provet gick snabbt och läkaren konstaterade att livmodern var full av gammalt blod. Det såg verkligen inte bra ut. Helt brunrött. Så antagligen har något hänt som kanske går att spåra. Han ville att fostret skulle obduceras för att för vår skull stilla jobbiga tankar om vad som gått snett. Det kändes naturligt när han sa det, även om vi egentligen bestämt oss för att vi inte ville det. Han mätte storleken på fostret och sa att det var 19 veckor gammalt. Precis efter ultraljudet och precis då jag började känna att något var fel. Jag kände ju inga fosterrörelser. Känns overkligt nu när jag tänker på det. Hur väl man känner sin kropp. Man ska ALLTID lita på vad man känner. Jag mailade barnmorskan på söndagen efter ultraljudet om att jag kände ett tryck nedåt och undrade om UVI. Jag fick aldrig något svar för hon var sjuk tills vidare. Trycket försvann lite och jag fick ont av foglossning istället. Nu när jag tänker efter så är foglossningsbesvären runt svanskotan och värkar ganska lika. De känns ju båda i korsryggen. Jag tror nu att det är värkar jag känt istället för det gjorde verkligen ont. Inte så lätt att veta. Vad som hänt vet vi inte ännu.

Efteråt fick vi gå tillbaka till vårt rum där den snälla tjejen hjälpte oss in och vi pratade ännu mer. Hon berättade om hur vi skulle fortsätta och hur vi ville göra. Antingen köra igång på direkten eller vänta tills imorgon eller onsdag. Först ville jag vänta, men inte sambon. Sen ångrade jag mig. Det var väl lika bra att få det överstökat. Vi lät läkaren avgöra vilket som var bäst.

Läkaren tyckte att jag skulle få en Mifegyn idag som är ett abortpiller som stoppar progesteronbildningen. Jag tog pillret. Sen imorgon ska vi komma tillbaka på morgonen och göra det här jobbiga. Det kändes som det bästa alternativet. Vi gick igenom vad som skulle hända och att det är svårt att veta hur lång tid det kommer att ta. Jag kommer att få 4 piller vaginalt som mjukar upp och öppnar livmodertappen. Detta kommer att göra ont och jag kommer att få mycket smärtstillande. Man måste ligga ner i en timme under tiden de börjar verka. Sen måste jag upp och gå i trappor för att göra allt lättare samt att lätta smärtan. Låter sådär roligt. Jag vill vara så lite som möjligt bland folk. Kanske dessa piller räcker, annars får man 2 till. Sen kommer man vilja krysta och det får man göra på toaletten i ett bäcken. Vips kommer allt ut. Sen får man avgöra om man vill se eller inte och vila. Detta kommer vara min dag imorgon.

Just nu känner jag mig lugn. Lite väl lugn. Blir lite rädd. Men tror jag är redo att ta tag i det och gå vidare. Det finns ingen anledning att vänta. Det måste ändå ske. Men jag känner mig nervös. Sen får vi se hur vi gör med allt.

Det känns jätteskönt att dokumentera allt och kunna gå tillbaka och läsa någon dag om man orkar. Kanske kan jag hjälpa andra i samma situation. Nu ska jag bara ta det lugnt och hoppas på att Stesoliden sitter i ett bra tag.