Taggarkiv: berätta

Add Comment Register

När berätta?

När har ni berättat om er graviditet? Med Edda berättade vi för våra föräldrar efter ultraljudet i vecka 8. Kompisar i vecka 14 tror jag. Nu vet mina föräldrar och några närmsta vänner. 

Det börjar bli lite jobbigt att ljuga. Vi har några nya vänner som vi gärna umgås med. Men vi känner inte riktigt varandra så väl så vi vill berätta ännu. Jag orkar inte umgås just nu och måste tacka nej till saker de vill göra varje vecka. Det känns så dumt. De kanske tror att vi inte vill umgås. De är lite yngre än oss också så jag tror inte de alls är på samma stadie med att skaffa barn. 

Någon vecka till, sen kan vi nog berätta. Jag skyller mycket på min endometrios. Men det är ju delvis sant för jag har mycket smärta just nu. Även om det nog mest är min gömda äggstock som bråkar. Det känns som att den är lite klämd ibland. Det är nog det som gör ont. Samt lite vätska i buken.

Idag har jag börjat få ont över vänstra skinkan också. Det strålar ut där. Men det har ju endon också gjort.

Nu ska vi äta. Usch vad jag mår illa. Hi hi!

  
Förfallodag???

Något stort!

Idag vaknade jag med ryggvärk. Kunde inte komma på varför först. Men det var ju träningsvärk efter yogan igår. Så lite nytta gjorde den allt. Nu ikväll har jag väldigt mycket träningsvärk i ryggslutet. Jag ser redan fram emot nästa yoga.

Idag har jag gjort något stort. Något som jag har dragit mig för i flera år. Jag berättade för min mamma om IVFen. Varför inte förrän nu, undrar kanske många av er? Jag har inte känt att hon skulle förstå. Jag har inte känt mig redo helt enkelt. Det har känts stressande. Men idag kom vi in på samtalsämnet och då kunde jag inte dra fler vita lögner. Jag kände att hon lyssnade bra idag. Hon blev lite chockad märkte jag. Min ena syster har också gjort IVF, men för flera år sedan. Så hon visste redan lite vad det innebar. Hon visade full förståelse för varför jag inte berättat tidigare. Något som jag varit rädd för att hon inte skulle förstå. Nu efteråt känns det så otroligt skönt. Som om en stor sten föll. 

Nu känner jag mig redo för att berätta för fler. Varför har jag skämts för att erkänna? Är det så farligt? Är det så fult? Fel? Nej! Det är ju så otroligt vanligt. Jag funderar lite på att visa vem jag är i bloggen. Men vet inte riktigt om jag är redo för det. Vill ni veta vem jag är? Fast det är väldigt skönt att kunna skriva anonymt. Vi får se hur jag gör. Kanske är jag modig nog, någon dag snart.

Hur många har ni berättat för om ert kämpande?

Hoppas ni alla får en trevlig helg!!! ❤️

Lördagsfunderingar

Äntligen är det helg igen. Jag börjar må lite bättre känner jag. Förutom att jag var dum och tog Canesten mot misstänkt svampinfektion. Jag får alltid blödningar och ont efter att jag tagit det. Är det normalt? Jag har kanske sköra slemhinnor samt en lättblödande livmodertapp. Så det är kanske tappen som blir irriterad och blöder och gör ont.

Eftersom jag ska börja med p-piller vid nästa mens så tänkte vi göra ett hemmaförsök nu vid ägglossning. Så jag har börjat använda ägglossningstest igen. Även om jag vet att det inte går så vill man ju ändå göra ett försök. Hoppet är det sista som överger en, heter det väl. Jag använder mig av stavar från Graviditetskollen. De är billiga och bra med fri frakt.

På måndag ska vi ha möte på jobb med brukare och kollegor. Jag tänkte berätta om mina smärtor som eventuellt beror på endometrios. När jag ändå berättar om det så funderar jag på att berätta om IVFen också. Bra eller dåligt? För mig skulle det nog bara kännas bra för då kan jag berätta för brukaren när det är dags för sprutor, VUL och allt annat som jag måste göra. Jag får se om det känns bra och naturligt att berätta. Vad tror ni?

Vad ska ni göra i helgen? Ikväll ska vi titta på Melodifestivalen. Det är ganska roligt med de här delfinalerna eftersom de oftast brukar vara så dåliga. Innan idag har vi gått på en blåsig promenad. Kanske det blir en imorgon också.

Trevlig helg! 💜

Kirurg & email

Nu har jag pratat med en sköterska på kirurgen. När hon läste min journal så står det att jag är bedömd att vara helt stenfri. Men man kan tydligen få fortsatta gallkramper ändå. Hon tyckte att jag skulle försöka utesluta lök ett tag till eftersom det antagligen var det som utlöste det denna gången. Så får vi avvakta lite. Jag ska även få ta ett blodprov för att se så där inte är någon inflammation i gallgången. Men hon trodde inte det. Men inför en IVF kan det vara bra att kolla. Det dumma är att jag bad henne skicka hem remissen och jag jobbar dag hela veckan. Vet faktiskt inte när jag ska kunna ta det där blodprovet. Sen skulle hon även försöka ordna ett uttag Spasmofen så jag har hemma i värsta fall. Kan kännas tryggt. Men de vill jag helst undvika att ta under IVF-behandlingen och sen under en graviditet. Så nu känner jag mig lite gladare och lite lättad igen. Det kanske bara var något tillfälligt.

Sen tog jag mod till mig och skickade ett mail till min kontaktperson på jobb. Så nu har hon kanske läst det. Får se vad hon svarar. Hon kan ju inte svara något negativt tycker man. Jag berättade om vår ofrivilliga barnlöshet och om IVFen samt ungefär hur behandlingen kommer att se ut. Jag hoppas på att få ett lika bra stöd från henne som från min gamla kontaktperson. Håll tummarna!

Nu ska jag träna lite yoga!

Berätta eller inte?

Jag kan inte riktigt bestämma mig så måste rådfråga er. Jag är som sagt våg. 😉

Vi har fått en ny kontaktperson på jobb. Snart ska jag träffa henne för ett sånt här enskilt samtal. Då är frågan, ska jag berätta om IVFen eller inte? Det är så svårt att veta vilket stöd man kommer att få. Men hon verkar bra. Ja det är en kvinna runt 50.

Om jag berättar så slipper jag sjuka mig varje dag jag behöver vara hemma runt ÄP och ET. Jag brukar sjuka mig 7 dagar och det har min gamla kontaktperson hjälpt mig med alltid. Jag har bara behövt maila henne och säga att nu är det dags. Istället för att ringa någon annan och dra en vit lögn. Jag hatar att ljuga och har så svårt för det.

Vad hade ni gjort?

Trevlig helg!!!

Besviken?

Idag berättade vi för sambons son att han ska bli storebror. Han såg lite chockad ut när han satt och läste brevet jag hade knåpat ihop. Sen utbrister han: Menar ni att jag aldrig kommer att få vara själv sen? Han har nämligen en lillebror och mamman är ensamstående. Han trodde på allvar att han sen skulle vara barnpassare och dela rum med en liten. Fick klart och tydligt få honom att förstå att Nej! Du ska bara vara storebror. Han får hjälpa till så mycket hos mamman och dela rum. Kan tycka lite synd om honom för det är så stor åldersskillnad på de. Sen blev han lugn och blev nog lite glad även om han inte visade det så bra enligt oss. Det första han ville göra var att ringa sin mamma och berätta så lite stolt blev han nog allt ändå. Men det sved lite i hjärtat, de där första orden. Jag höll nästan på att börja gråta för det gjorde ont. Men han är också ett barn, och barn är mästare på att säga saker fel. Önskar bara han hade blivit lite gladare. Men det kommer kanske…