Det är ganska skönt att sitta uppe ensam. Jag fick migrän innan idag och sov i 3 timmar. Så nu är jag inte så trött. Klockan är 3:13 och det är helt tyst.

Jag känner mig lite besviken. Hade hoppats på att läkaren kunde hitta vad det är som gör så ont. Men nu är jag tillbaka till ovissheten igen. Jag vill bara må bra och kunna börja leva igen.

Imorgon är jag sjukskriven också. Sen är det väl meningen att jag ska börja jobba på lördag igen. Jag måste göra ett försök. Min läkare har lite svårt att förstå att jag inte kan eller får jobba med morfin i kroppen. Det känns väldigt självklart för mig. För jag får inte vara påverkad på jobb. Man kan inte tänka klart då. Tänk om något skulle gå fel bara för att jag inte kan koncentrera mig helt. Nej! Det känns för riskabelt när man har ett så stort ansvar för en annan människa som är i stort behov av min hjälp fysiskt. Jag skulle kunna få sparken.

Jag frågade om det fanns något annat smärtstillande till mig. Men det finns bara de tre sorterna, paracetamol (som inte hjälper), antiinflammatoriskt (som min mage inte tål samt som jag inte bör ta när jag planerar en graviditet) och då opioider. Det finns inget annat val för mig.

Jag testar att vara utan smärtstillande ofta när jag går här hemma. Men då är smärtan så stark så jag inte orkar göra något. Den tar över hela mitt liv och jag kan bara sitta i min mjuka säng med värmedynan. Det är inget liv. Därför väljer jag ofta att smärtstilla. För att orka göra små saker som att laga mat, gå och handla eller bara kunna sitta i soffan normalt och titta på TV. Ibland går vi ut och går en runda, min man och jag. Det känns bra ett tag. Sen tar smärtan över och jag blir trött.

Vilket liv!

T om min läkare tyckte att jag har fått utstå för mycket nu. Hon tyckte det var ett under att jag orkar ta mig ut och kämpa, orkar prata för mig. Idag fick hon se mig utan smärtstillande för första gången på ett tag. Hon såg och förstod hur ont det gjorde. Jag var blek och skakig.

Jag vill inte må så här mer!!!