Taggarkiv: Edda

Add Comment Register

Tatuering

För er som är nya läsare kanske inte förstår vad jag skriver om när jag säger Eddas tatuering. Edda är min dotter som jag förlorade i somras i vecka 22. Efter där började jag se fjärilar överallt och det blev ett tecken av henne. Då hittade jag denna rosa fjäril och bestämde mig för att tatuera in den på armen. Vilket jag äntligen gjorde igår. Hurra! Den blev jättefin. Jag har precis tagit av plasten och smort in den så den ser lite kladdig ut. Ska ta en ny bild om någon dag igen.

Det här är en liten bit att göra sig offentlig för mig så jag hoppas att om ni nu skulle se någon tjej med denna tatuering på armen, att inte bara rusa fram och säga; Det är ju du! Jag har fortfarande inte berättat för alla mina vänner eller familj att vi gör IVF. Men de flesta vet om Edda, såklart. Jag vill bara att ni ska tänka er för. Jag har jättesvårt för att göra mig själv offentlig i detta sammanhang. Efter allt jag skrivit om. Det är svårt. Samtidigt som jag skulle tycka det var jätteroligt att träffa er alla. Jag blev faktiskt lite avundsjuk på bloggträffen som hölls i Göteborg. Kanske vi skulle ha en i Skåne? Ja jag erkänner att jag bor i Skåne, men inte var, ännu. 😉

20130313-073658.jpg

Att bränna fett & tankar

Idag gick jag till gymmet. Jag ska försöka gå ner 6 kg. Hur vet jag inte men jag tänkte att börja träna igen är en bra början. Samt äta nyttigare och mindre kalorier. Det är väl en bra början? Jag förbjuder mig själv inte att äta godis och annat gott utan kanske kan jag tänka efter mer vad jag äter i så fall. Är jag sugen på godis så får det bli något ekologiskt eller hemmatillverkat. Men helst bara frukt. Nu efteråt känns det underbart i alla fall och jag sitter här och äter en Naturdiet till lunch. Den kanske inte heller är så nyttig egentligen? Eller? Jag är i alla fall glad att de har gjort 2 laktosfria shakes.

Träningspasset började med cykling. 2 stora TV-skärmar visade The Doctors. Jag brukar gilla det programmet men inte idag. De visade ett par vars barn hade överlevt en operation i magen. Det hade nog ryggmärgsbråck. Jag tyckte det var jobbigt att titta på så jag försökte fokusera på mätaren på cykeln. Dessutom hade barnet klumpfot vid födseln. Barnet överlevde och alla var lyckliga. Ja utom jag som bara blev bitter och tänkte varför fick det barnet leva men inte mitt, som faktiskt var fullt friskt. Sen blev jag arg på mig själv för att jag tänkte så. Det hela slutade ju med att jag cyklade satan på cykeln i alla fall. 😉

Sen kom min blogg och irriterade mig i tankarna. Jag skulle ju ha paus. Men envisas med att skriva saker som får folk att skriva kommentarer som gör mig ledsen. Varför gör jag så? Jo för jag MÅSTE få ut mina aggressioner någonstans. Annars går jag under. Jag kan inte som ni, skriva på facebook vad som gör att jag mår dåligt. Jag kan bara skriva saker där som får mig att må bra. Jag kan inte lägga upp bilder på blommor jag har lagt på kyrkogården, skriva dagligen hur mycket jag saknar mitt barn, hur j-la dåligt jag egentligen mår, för det är för tungt. Ingen skulle orka läsa det jag har att skriva. Alla mina vänner skulle ta avstånd till mig eller skriva kommentarer som jag egentligen inte vill ha. För det ÄR inte synd om mig. Jag är bara så j-la ledsen.

Ibland känner jag att ni läsare inte känner mig alls. Men sen kommer jag på att det gör ni ju faktiskt inte. Jag kanske skulle förklara mig lite mer. Presentera mig mer. Men jag vill vara anonym. Så det är svårt. Men för er som säger att jag får se när jag blir mamma kan jag berätta att jag redan är mamma. Till 2 stycken. Först och främst till en 13-åring. Ja jag är mamma på halvtid. Åt min sambos son som bor hos oss varannan vecka, och det har han gjort i flera år. Det är inte lätt att vara tonårsmamma. Det är inte alls lätt att vara extramamma, bonusmamma, eller vad man nu kallar sig heller. Det är nog om möjligt ännu hårdare än att ”bara” vara mamma. Sen är jag mamma till Edda. Mitt barn som inte finns i det verkliga livet längre. Mitt barn som jag förlorade efter halva graviditeten. Som idag finns på en kyrkogård dit jag måste gå och lägga blommor ibland. Jag kan inte bara glömma henne. Det gör man ju inte. Det hade inte ni heller gjort. Det är riktigt hårt att behöva vara mamma på detta sättet. Om ni försöker sätta er in i hur det skulle vara så tror jag ni skulle förstå. Jag vill vara mamma på riktigt, förstår ni. Som många av er är. Men jag vet att jag också kommer att få bli det. Det tar bara lite tid. Nu måste jag nog förklara varför det tar sådan tid också…

Jag och min sambo är så kallade oförklarligt barnlösa. Vi kan inte få barn på naturlig väg. Varför vet varken vi eller läkare, för de har inte hittat något fel. Jag har ägglossning varje månad och mannens spermier är det inget fel på. För att vi ska kunna bli med barn måste vi göra en IVF. Ja en provrörsbefruktning. För er som inte vet vad det innebär så innebär det ett helvete rent ut sagt, för oss, under ca 6 veckor/gång. Jag tar mediciner som sprayer och sprutor som får mig att må riktigt dåligt. Sen måste man göra en liten operation för att plocka ut äggen för att sen sätta tillbaka ett befruktat. Ja om man har tur att få något. Hela den är processen är jättejobbig och jag tror inte man riktigt kan sätta sig in i den om man inte har varit där. Vi blir alla olika påverkade av dessa mediciner. Vissa känner sig som vanligt. Jag blir väldigt deprimerad. Det är riktigt tungt att leva under denna tiden. Det enda som får en att orka är att man kanske kanske kan få ett plus. Vi fick ett plus. 1 gång. På en sådan där sticka. Vi blev överlyckliga och jag var gravid i 22 veckor. Det är långt. Det är så pass långt så man inte tror att något fel kan hända. Men det gjorde det. Vi förlorade henne. Bara för att hennes navelsträng hade slagit knut på sig. Hur stor är risken för det? Den är så pass liten så det nästan är omöjligt. Blir man inte galen av det så säg…

Sen har vi gjort en andra IVF. Den slutade troligtvis i ett tidigt missfall då jag fick väldigt ont och blödde massor. Ett blodprov visade på ett plus men det var alldeles för svagt för att ge utslag på en gravsticka.

Nu är det snart dags för vår tredje och sista IVF. Jag skriver sista för vi får bara 3 försök betalda av landstinget. Vill vi fortsätta med IVF efter detta så kostar det ca 30 000/försök. Inget man hostar upp bara sådär. Tänk att det ska kosta både depressioner och kanske mycket pengar för oss att få ett barn, när andra bara leker lite i sänghalmen så är det gjort. Gör detta inte en deprimerad så säg. Men jag är positiv inför detta sista försök. Vi ska lyckas, hela vägen denna gång.

En annan sak som får mig att må dåligt är att jag är 36 år. Det är kanske inte den bästa åldern att skaffa barn i. Men enligt läkaren så är mina äggstockar pigga och unga så det ska nog inte vara några problem egentligen. Men man vet aldrig. Nu har jag bekanta som är 40+ och har fått barn på naturlig väg så jag borde kanske slappna av. De flesta väljer ju faktiskt att skaffa barn senare i livet idag. Så det borde väl vi också kunna.

Nu blev det ett långt inlägg. Fettet är bränt och tankarna är nedskrivna och jag mår lite bättre igen. Precis som det ska vara. För jag skriver denna blogg för att få mig själv att må bra, för att få stöd av andra i liknande situation, för att ge andra stöd i liknande situation. Om sen fler läser och kommer med fina kommentarer så blir man extra glad. Ni som skriver kommentarer som gör mig ledsen så kan ni väl hålla de för er själva. Jag har det tungt redan som jag har det. Ni behöver ju faktiskt inte läsa min blogg. Sen till alla er som skriver fina och läsvärda kommentarer, tack så hemskt mycket. Jag uppskattar det så mycket. Mina dagar går upp och ner. Vissa dagar funderar jag på varför jag lever. Att jag inte orkar leva mer. Sen kommer livet i fatt och man tänker, hur kunde jag tänka så. Jag har ju världens finaste blivande man och vi har det underbart tillsammans. Vi är bara ett snäpp ifrån det perfekta livet. Ja det med ett gemensamt barn. Dit ska vi komma i år. Så det så!!!

Tack och hej!!! 😀

Spraydag 24. Sprutdag 6.

Jag bara tänker på tisdag hela tiden. Då ska jag till kliniken för att göra ett VUL och se hur äggen mår. Hoppas verkligen de växer som de ska och att jag kan få datum för äggplock då. Skulle vara så skönt att säga till om ledighet och släppa det. Jag har ju valt att inte berätta för någon på jobb vad vi går igenom. Som det ser ut nu så behöver jag bara ta ledigt ett dubbelpass. Sen kommer jag att vara ledig både innan och efter allt. Då tycker jag att det inte finns någon mening med att berätta för de. Hur har ni gjort? Vet alla på er jobb? Jag brukade diskutera det där med min kurator och hon som jag menar på att ingen har väl att göra med vad vi gör i sängkammaren. Alltså barngörandet, hur det går till. Vi känner oss inte bekväma med att berätta det i alla fall. Kanske det är vi som är lite äldre som har lite svårt för det där. Vi pratar inte så öppet om sex som många unga gör. En generationsfråga tror jag.

I eftermiddag ska jag iväg på ett dubbelpass som slutar imorgon eftermiddag. De är så dryga de passen. Men jag har köpt mig en ny Quick Knit som jag håller på och stickar en mössa på. Får se hur den blir. Tyckte den var lite stor för mitt lilla huvud. Men den mindre sa de var till barn. Jag kanske har ett barnhuvud. Hi hi! Det är ganska litet. Kanske det får bli en julklapp till någon. 😉

Hur mår jag då? Jo det går. Det är mest magen som inte tycker om sprutorna. Mår lite illa ibland. Känner mig uppblåst och dålig i magen. Den mår inte bättre idag av att jag åt chips med dip igår. Varför gjorde jag det? När jag vet att den är extra känslig just nu. Jag känner att jag har vaknat upp lite ur spraykoman. Känns skönt. Jag känner för att göra saker igen. Har lust på livet. Även om den där beräknade födseln för Edda nästa vecka känns tung. Jag får så dåligt samvete över att jag inte åker ut till henne oftare. Men jag kan ju inte göra det hela tiden, eller hur? Då blir jag nog galen. För det är riktigt tungt att ta de där stegen in till kyrkogården. Men nästa vecka ska jag dit. För igår var det 4 månader sedan hon föddes. Ja och så skulle hon fötts nästa vecka. Så då får hon ha ett litet ljus. Det är bara så jobbigt att gå dit själv. Kanske jag kan få med mig sambon. Jag märker att han tycker det är ännu mer jobbigt än vad jag tycker så vill inte tvinga honom. Men på lördag nästa vecka ska jag försöka. Det känns bättre att göra det tillsammans. Det är så tungt att sitta där själv med tårarna sprutandes. Det jobbiga är att där är ju alltid någon annan med i minneslunden, man är aldrig själv.

Ikväll när jag tar sprutan så har jag förhoppningsvis tagit hälften. Hurra! Snart ska det göras bebis. Jag funderar mycket på varför våra små embryon inte klarade vidareutvecklingen. De sa att 2-3 stycken till såg så bra ut att de skulle få åka till frysen. Sen fick vi ett brev några dagar senare att det inte gick vägen. Är fortfarande lite sur på de för att de gav oss hopp. Det hade de väl inte behövt göra då. Ibland får jag för mig att de gjorde något fel bara för det. Det är lätt att lägga skulden på någon. Jag vill så gärna få några till frysen denna gång. Antingen om vi inte lyckas eller till ett syskonförsök. Jag pratar redan om syskon. Lite dumt. Vi måste ju få ett första barn först. Men jag vill så gärna ha 2. Jag har märkt att det är flera av de som försökt länge med barn nr1 som ger sig på 2an direkt. Det är nog lika bra. Vi kommer ju aldrig behöva använda skydd så vem vet. Kanske tvåan kommer på naturlig väg. Jag funderar på om vi nu inte lyckas denna gången, att jag skulle vilja kolla passagen i äggledarna. Undrar om man kan begära det på vår klinik. Eller om man skulle få testa Pergotime eftersom det kan förstärka ägglossningen. Jag får ta upp diskussionen. För något fel måste väl ändå finnas även om de inte hittat något. De gör ju ingen jättestor utredning via landstinget. Har märkt att ni som går privat får mycket mer hjälp där. Kanske ska gå privat vid sidan om… Får se.

Nu ska jag gå och göra egen müsli. Fiberhavregryn, russin, nötter och linfrön. Kanske har något mer nyttigt i skåpet som jag kan slänga i. Jag som skulle äta vetegroddar. Men utesluta gluten. Det borde väl vara gluten i vetegroddar, eller? Inte i vetekli i alla fall för det är skalen.

 

Spraydag 20. Sprutdag 2.

Ja då var man igång på riktigt nu då. Det känns fruktansvärt bra. Jag är så glad att jag ringde då i augusti och fick tiden för äggplock i vecka 47. Då kändes det hårt. Men nu känns det bra. Jag anade att det skulle kännas bra. Nästa vecka skulle BF varit för Edda och det gör ont i mitt hjärta. Samtidigt har man så mycket annat att tänka på. Annars hade jag nog grävt ner mig mer. Jag önskar alla er lycka till vars bloggar jag följde innan. Jag gör små försök att gå in och kika hur det går för er ibland men det slutar alltid med att jag gråter. Så jag orkar inte. Men om ni läser det här så vill jag att ni ska veta att jag tänker på er i alla fall.

Jag känner mig fruktansvärt trött just nu. Kanske det är vädret. Kanske det är medicinerna. Men jag kände mig trött redan innan sprutan igår. Kanske nervositeten över allt som gör mig trött. Jag orkar inte tänka. Försöker bara ta en dag i taget. Det är det bästa. Jag känner mig så fruktansvärt skör just nu. Tål ingenting märkte jag. Men det är väl inte så konstigt. Istället för att sniffa på nyfödd bebis sitter jag och trycker nålar i magen. Om allt går vägen precis som förra gången så är det bara 10 sprutor kvar. Det kan jag väl stå ut med. Det är 2 veckor framåt nu som jag kommer att leva i någon slags koma här hemma. Gömma mig i soffan och bara vara. Göra det jag vill. Strunta i det jag inte vill. Ja förutom jobbet då. Det måste man ju gå till. Igår kväll satt jag och gäspade hela kvällen på jobbet. Kändes som när man var gravid. Den där tröttheten som gör en så sur. Idag är jag i alla fall ledig och får sova precis när jag vill. Ja förutom kl 23 när jag ska ta sprutan. Sprayen tar jag kl 9 och 21. Tyvärr måste jag ta sprutan så sent eftersom jag ibland jobbar kvällar och inte vill ta den förrän jag är själv precis innan läggdags. Men det är bara 2 kvällar till med sprutorna. Det kommer gå bra tror jag. För gårdagen gick förvånansvärt bra. Jag blev väldigt förvånad när jag satt där med sprutan i magen direkt.

Jag försöker tänka positivt och att det ska gå vägen, hela vägen denna gång.

Tack för alla fina kommentarer <3

Spraydag 18

Nu har jag sprayat så pass länge så jag inte kommer ihåg vilken dag jag är på. Sprayandet rullar på och det känns som att man inte gjort något annat. Men imorgon är det äntligen dags att dra ner till 2 puffar istället för 3. För då ska jag äntligen börja med sprutorna. Det blir Gonal-F igen och 187,5 IE. Precis som förra gången. Hurra vad jag längtar. Samtidigt som jag är sådär löjligt nervös. Tänk om man gör allt detta i onödan och får ett minus. Vill inte ens tänka tanken. Tror jag kommer att bryta ihop totalt då. Tänk om vi aldrig lyckas igen. Jag måste försöka tänka positivt. Det måste gå. Det SKA gå.

Har börjat äta Chlorella. Någon som testat? En alg som ska driva ut gifter ur kroppen. Låter ju bra. Men bör man äta under IVFen? Det är ju frågan. Läkarna tycker ju inte att man ska trycka i sig hälsokost under en graviditet. Men vad kan vara onyttigt med en alg? Snarare tvärtom tycker jag.

Om allt går vägen så är jag ”gravid” om 2 veckor på onsdag. Wow! Helt plötsligt har det börjat rulla in roliga fester som jag är inbjuden till. Känner mig inte alls bekväm med det just nu så får tacka nej. Jag kommer ändå vara väldigt trött. Både under sprutdagarna och sen under ruvartiden. Var ute en sväng i lördags men kände mig väldigt osocial. Jag gör det under IVFen. Mår inte riktigt bra i mig själv. Men det är väl inte så konstigt. Jag gjorde ett försök i alla fall. Det var faktiskt roligt. Nu blir det ingen mer alkohol för mig på över ett år. Så det så!!!

Snälla snälla du som bestämmer över mitt liv, gör så att vi får en fantastisk jul med en bebis i magen istället för en i famnen i alla fall. Eftersom du tog vår lilla Edda ifrån oss. Fan vad jag är ledsen. Ursäkta! Men hon skulle varit hos oss när som helst. Jag skulle gått hemma och varit tjock och varit lycklig. Väntat på att vårt lilla mirakel skulle komma ut. Nu sitter jag här alldeles tom och tar diverse mediciner som får mig att må om möjligt ännu sämre. Fan igen! Jag som alltid trott på ödet gör inte det längre. För det finns absolut ingen mening med det som hände.

Jag försökte gå in och ändra så alla kan kommentera men jag vet inte vad det är som är fel. Märkte när jag själv inte var inloggad att jag var tvungen att vara det när jag skulle kommentera på en annan minbebis.com blogg. Men det har jag inte ikryssat. Tog även bort nu så man inte behöver skriva namn eller email heller längre. Fungerar det? Ni behöver inte skriva något vettigt. Bara testa kommentera. :)

Alla Helgons Dag

Idag åkte vi och hälsade på Edda. Vi blev lite förvånade då hela kyrkogården var invaderad av människor. Man fick nästan stå i kö för att sätta ner sin blomma. Det kändes stressigt och jobbigt. Tänkte mig inte för utan tog med ett ljus utan lock. Såklart var ju ljushållarna fulla. Där låg blommor överallt och ljusen stod runt hela minneslunden. Fint men stökigt med folket. Vi ville ju ha en fin stund. Tror vi åker dit imorgon kväll och tittar till ljuset för det brann nog inte så länge utan lock och hållare. Så dumt! Men kan vara mysigt att gå dit på kvällen istället. Idag fick hon en fin vit bukett.

20121103-181342.jpg

Maximal otur

Både jag och sambon mådde dåligt idag över att gå och få ett svar på vad som kan ha hänt vår dotter. Tusen frågor har ju snurrat i huvudet i 3 1/2 månad nu. Tänk att det gått så lång tid och tänk att det ska behöva ta så lång tid för att få ett svar.

Vi hade tur för där satt bara 1 par i väntrummet. Så vi slapp tusen gravidmagar. Skönt det! Sambon satt mest tyst och jag pratade om allt jag läste i en tidning. Var tvungen att fokusera på något annat. Sen efter en kvarts försening var det äntligen vår tur.

Det var läkaren som gjorde sista ultraljudet och en tjej som var lärling. Han frågar hur vi mår och vi säger bättre. Han säger också att han vet vad som hänt. De har hittat en anledning. När han sa dessa ord så kändes bara det som en lättnad. Han berättade också att det inte fanns några som helst fel på vår dotter. Inte heller på moderkakan. Fostervattnet visade inget avvikande. Här började vi se ut som frågetecken. Finns det något mer? Ja! En sak som vi diskuterade precis när Edda fötts. Navelsträngen. Visst såg den lite tunn ut. Jag och sambon tyckte nämligen det. Då fick vi bara se den lilla stumpen som var kvar. Svaret på frågan om vad som har hänt är att Edda måste ha busat rundor så pass mycket så att navelsträngen har slagit en knut på sig. Detta är väldigt ovanligt och bara maximal otur. Oj! Då kom tankarna tillbaka till rutinultraljudet där jag tyckte att hon låg lite för stilla och att vi blev tillbakaflyttade 4 dagar. Jag frågade om man hade kunnat se det men han svarade att tyvärr inte. Man hade ju inte kunnat göra något ändå så tidigt. Tydligen hade hon inte levt på 2-3 veckor. Eller varit på gränsen länge. För hon var lite liten för sin ålder.

Eftersom detta inte är något man kan göra åt så behöver man egentligen inte gå på specialistmödravård men det tyckte läkaren att vi ska kräva. Så nästa gång vi lyckas så ska vi berätta för barnmorskan vad som hänt tidigare. Känns jättebra. Även om de extra kontrollerna kommer senare. När det finns en chans för barnet att överleva en tidig förlossning.

Sannolikheten för att detta ska hända oss igen måste vara 0. Det finns ju inte en chans. Det känns så fruktansvärt tryggt att veta. Nu vågar jag fortsätta med medicinerna inför IVFen. Jag kommer att gå på äggplock och ET med ett stort hopp om att lyckas igen, denna gång hela vägen. Sen var nog den största lättnaden att det inte var jag som hade orsakat detta, eller vi. Sambon hade tydligen gått runt och varit orolig för att hon ärvt diabetes efter honom. Även om han inte föddes med det utan fick det av hög feber. Jag har aldrig hört talas om bebisar med diabetes. Kan man ha det från början? Jag tror inte det.

Nu ska vi försöka smälta detta. Det känns som att det är lättare att gå vidare nu när vi vet. Busiga lilla dumsnut, Edda, var du tvungen att busa ihjäl dig? Dumma dumma navelsträng. Detta svar accepterade och förstod vi.

Sov nu så gott min lilla ängel. Nu när vi alla har fått ro. Nu ska du snart få bli storasyster.

Nervös

Jag känner mig nervös och orolig. Imorgon ska vi kanske få svar på vad som hände Edda. Jag vet inte riktigt vilket som är bäst. Att få reda på något eller inte. Jag har en lång lista med frågor som jag hoppas få svar på. De måste ju ha hittat något. Annars känns det så konstigt. Det enda jag kan tänka mig är något fel på moderkakan eller en infektion. För hon var så perfekt. Men hur kan man undvika att det händer igen då? Är livrädd för att det ska hända igen. Det beror ju på såklart vad det är som hänt. Det gäller väl bara att gå på tätare kontroller. Att känna efter. Mitt onda nu i efterhand känns som att det hade en koppling. Jag tänker infarkt eller blodpropp. Men en barnmorska menade på att man inte känner av det. Men det kanske man gör. O så blodet i fostervattnet. Varför var det där? Var det kanske moderkakan som blödde ändå och inte polypen? Tror inte det. En infektion kan kanske också ge missfärgat vatten. Jag tror nog mest på en infektion, efter den förbannade polypoperationen. Jag kände på mig att den var fel. Varför tvingade de mig? Det blev fel. Fan vad jag är arg. Ursäkta. Men nu om någon gång får man vara arg. Hoppas jag står på mig imorgon. Men ingen läkare skulle väl erkänna att en annan gjort fel? Eller? Jag kanske bara vill hitta någon att anklaga för det som hänt. Men något vet jag och det är att jag inte gjorde något fel i alla fall. Förutom att jag kanske borde kollat upp det onda istället för att gått till en sjukgymnast. Men hur kan man veta första gången? Det går ju inte att veta. Det kanske bara var fogarna ändå.

Tänk gärna på oss imorgon kl 15:20. Då ska vi gå in på ultraljud och vänta. Sist vi var där var allt så perfekt, sen inte. Fy fan!!! Jag är så rädd…

Spraydag 5

Vad tiden går snabbt. Redan 5 dagen idag och allt flyter på bra. Känner inte av några biverkningar ännu. Måste nog gå tillbaka och kika på förra gången. Tänk om det hänt något med sprayen. Den hämtades ut för ett år sen. Men jag har haft den svalt sedan dess. Och den går inte ut förrän i december. Nog ingen fara. På torsdag ska jag hämta ut de nya medicinerna tänkte jag. Lika bra ifall något är slut. Har inte svettats i natt så det kanske bara berodde på magen. För i natt har jag fått sova. Magen är bättre igen. Hurra! :)

I söndags efter jobb gick jag inom kyrkogården på vägen hem. Var ett tag sen sist. Kändes lite dumt. Men jag har ju varit sjuk. Hon fick ett nytt ljus i alla fall. Har en röd penna i väskan som jag skriver fina saker på ljuset med. Har sett att de flesta gör så. Någon blomma hade jag inte för där var stängt. Tror inte jag har råd i dag. Men på Alla Helgons Dag ska jag dra med mig sambon. Eller kanske redan på lördag. Får se. Där var fint ännu i alla fall. Mycket blommor även om det börjar bli kallt.

20121023-081343.jpg

CD22