Idag gick jag till gymmet. Jag ska försöka gå ner 6 kg. Hur vet jag inte men jag tänkte att börja träna igen är en bra början. Samt äta nyttigare och mindre kalorier. Det är väl en bra början? Jag förbjuder mig själv inte att äta godis och annat gott utan kanske kan jag tänka efter mer vad jag äter i så fall. Är jag sugen på godis så får det bli något ekologiskt eller hemmatillverkat. Men helst bara frukt. Nu efteråt känns det underbart i alla fall och jag sitter här och äter en Naturdiet till lunch. Den kanske inte heller är så nyttig egentligen? Eller? Jag är i alla fall glad att de har gjort 2 laktosfria shakes.
Träningspasset började med cykling. 2 stora TV-skärmar visade The Doctors. Jag brukar gilla det programmet men inte idag. De visade ett par vars barn hade överlevt en operation i magen. Det hade nog ryggmärgsbråck. Jag tyckte det var jobbigt att titta på så jag försökte fokusera på mätaren på cykeln. Dessutom hade barnet klumpfot vid födseln. Barnet överlevde och alla var lyckliga. Ja utom jag som bara blev bitter och tänkte varför fick det barnet leva men inte mitt, som faktiskt var fullt friskt. Sen blev jag arg på mig själv för att jag tänkte så. Det hela slutade ju med att jag cyklade satan på cykeln i alla fall. 😉
Sen kom min blogg och irriterade mig i tankarna. Jag skulle ju ha paus. Men envisas med att skriva saker som får folk att skriva kommentarer som gör mig ledsen. Varför gör jag så? Jo för jag MÅSTE få ut mina aggressioner någonstans. Annars går jag under. Jag kan inte som ni, skriva på facebook vad som gör att jag mår dåligt. Jag kan bara skriva saker där som får mig att må bra. Jag kan inte lägga upp bilder på blommor jag har lagt på kyrkogården, skriva dagligen hur mycket jag saknar mitt barn, hur j-la dåligt jag egentligen mår, för det är för tungt. Ingen skulle orka läsa det jag har att skriva. Alla mina vänner skulle ta avstånd till mig eller skriva kommentarer som jag egentligen inte vill ha. För det ÄR inte synd om mig. Jag är bara så j-la ledsen.
Ibland känner jag att ni läsare inte känner mig alls. Men sen kommer jag på att det gör ni ju faktiskt inte. Jag kanske skulle förklara mig lite mer. Presentera mig mer. Men jag vill vara anonym. Så det är svårt. Men för er som säger att jag får se när jag blir mamma kan jag berätta att jag redan är mamma. Till 2 stycken. Först och främst till en 13-åring. Ja jag är mamma på halvtid. Åt min sambos son som bor hos oss varannan vecka, och det har han gjort i flera år. Det är inte lätt att vara tonårsmamma. Det är inte alls lätt att vara extramamma, bonusmamma, eller vad man nu kallar sig heller. Det är nog om möjligt ännu hårdare än att ”bara” vara mamma. Sen är jag mamma till Edda. Mitt barn som inte finns i det verkliga livet längre. Mitt barn som jag förlorade efter halva graviditeten. Som idag finns på en kyrkogård dit jag måste gå och lägga blommor ibland. Jag kan inte bara glömma henne. Det gör man ju inte. Det hade inte ni heller gjort. Det är riktigt hårt att behöva vara mamma på detta sättet. Om ni försöker sätta er in i hur det skulle vara så tror jag ni skulle förstå. Jag vill vara mamma på riktigt, förstår ni. Som många av er är. Men jag vet att jag också kommer att få bli det. Det tar bara lite tid. Nu måste jag nog förklara varför det tar sådan tid också…
Jag och min sambo är så kallade oförklarligt barnlösa. Vi kan inte få barn på naturlig väg. Varför vet varken vi eller läkare, för de har inte hittat något fel. Jag har ägglossning varje månad och mannens spermier är det inget fel på. För att vi ska kunna bli med barn måste vi göra en IVF. Ja en provrörsbefruktning. För er som inte vet vad det innebär så innebär det ett helvete rent ut sagt, för oss, under ca 6 veckor/gång. Jag tar mediciner som sprayer och sprutor som får mig att må riktigt dåligt. Sen måste man göra en liten operation för att plocka ut äggen för att sen sätta tillbaka ett befruktat. Ja om man har tur att få något. Hela den är processen är jättejobbig och jag tror inte man riktigt kan sätta sig in i den om man inte har varit där. Vi blir alla olika påverkade av dessa mediciner. Vissa känner sig som vanligt. Jag blir väldigt deprimerad. Det är riktigt tungt att leva under denna tiden. Det enda som får en att orka är att man kanske kanske kan få ett plus. Vi fick ett plus. 1 gång. På en sådan där sticka. Vi blev överlyckliga och jag var gravid i 22 veckor. Det är långt. Det är så pass långt så man inte tror att något fel kan hända. Men det gjorde det. Vi förlorade henne. Bara för att hennes navelsträng hade slagit knut på sig. Hur stor är risken för det? Den är så pass liten så det nästan är omöjligt. Blir man inte galen av det så säg…
Sen har vi gjort en andra IVF. Den slutade troligtvis i ett tidigt missfall då jag fick väldigt ont och blödde massor. Ett blodprov visade på ett plus men det var alldeles för svagt för att ge utslag på en gravsticka.
Nu är det snart dags för vår tredje och sista IVF. Jag skriver sista för vi får bara 3 försök betalda av landstinget. Vill vi fortsätta med IVF efter detta så kostar det ca 30 000/försök. Inget man hostar upp bara sådär. Tänk att det ska kosta både depressioner och kanske mycket pengar för oss att få ett barn, när andra bara leker lite i sänghalmen så är det gjort. Gör detta inte en deprimerad så säg. Men jag är positiv inför detta sista försök. Vi ska lyckas, hela vägen denna gång.
En annan sak som får mig att må dåligt är att jag är 36 år. Det är kanske inte den bästa åldern att skaffa barn i. Men enligt läkaren så är mina äggstockar pigga och unga så det ska nog inte vara några problem egentligen. Men man vet aldrig. Nu har jag bekanta som är 40+ och har fått barn på naturlig väg så jag borde kanske slappna av. De flesta väljer ju faktiskt att skaffa barn senare i livet idag. Så det borde väl vi också kunna.
Nu blev det ett långt inlägg. Fettet är bränt och tankarna är nedskrivna och jag mår lite bättre igen. Precis som det ska vara. För jag skriver denna blogg för att få mig själv att må bra, för att få stöd av andra i liknande situation, för att ge andra stöd i liknande situation. Om sen fler läser och kommer med fina kommentarer så blir man extra glad. Ni som skriver kommentarer som gör mig ledsen så kan ni väl hålla de för er själva. Jag har det tungt redan som jag har det. Ni behöver ju faktiskt inte läsa min blogg. Sen till alla er som skriver fina och läsvärda kommentarer, tack så hemskt mycket. Jag uppskattar det så mycket. Mina dagar går upp och ner. Vissa dagar funderar jag på varför jag lever. Att jag inte orkar leva mer. Sen kommer livet i fatt och man tänker, hur kunde jag tänka så. Jag har ju världens finaste blivande man och vi har det underbart tillsammans. Vi är bara ett snäpp ifrån det perfekta livet. Ja det med ett gemensamt barn. Dit ska vi komma i år. Så det så!!!
Tack och hej!!! 😀
