Arkiv för ‘fosterdöd’
Minskade fosterrörelser
Skrivet av libra den 04/4/13 - 10:51
Jag vill tacka Emily för tipset om “Efter tio” på TV4 där Malou intervjuar en professor om plötslig spädbarnsdöd. Det är bara en myt att det är normalt med minskade fosterrörelser i slutet av en graviditet. Är ni oroliga, sök hjälp, tveka inte. Ni känner er kropp bäst.
Vår dotter Edda hade en knut på navelsträngen vilket inte kollades upp. Jag var orolig och frågade min barnmorska om råd. Jag fick aldrig något svar då hon var sjuk och inte hörde av sig efteråt, sen var det försent. Nu hände detta innan 22 veckan och då kan de inte göra något åt det. Eller??? Jag tvekade och sökte akut försent. Hade de kunnat göra något så tidigt?
Publicerad i Allmänt | 1 kommentar
Taggar: fosterdöd, fosterrörelser
Kuratorn
Skrivet av libra den 12/7/12 - 15:03
Helt plötsligt blev det så svårt i vilken kategori och taggar man ska sätta sina inlägg i. Kanske det minsta problemet just nu. Jag kanske ändrar om sen.
Igår var ännu en dimmig dag. Vi gjorde ingenting. Vi sov väldigt länge. Först hela tisdagkvällen och sen långt ut på dagen. Tiden och dagarna flyter ihop. Det känns konstigt men skönt. Snart har det gått en vecka sen det hemska beskedet, ja imorgon. Vart har dagarna tagit vägen? Men det gör inget. Inget gör något. Vi har liksom tappat meningen med livet. Det känns jobbigt. Men någon dag kanske det kommer tillbaka. Förhoppningsvis.
Vi känner att det är lite bra att ha små saker att göra varje dag. Som idag. Vi har varit hos en kurator och pratat och det kändes skönt. Det värsta var att det låg på Kvinnokliniken det också och att vi var tvungna att gå förbi dessa jobbiga korridorer som vi vandrat fram och tillbaka i den senaste tiden. Både i fina och hemska stunder. Vi var tvungna att anmäla oss på samma ställe där vi varit sen i fredags och gjort alla dessa jobbiga saker. Jag bröt ihop flera gånger på väg till kuratorn som visade sig vara på samma ställe som vår IVF-klinik. Där har det mest varit fina stunder. Samtalet kändes bra. Hon frågade, lyssnade, vi pratade. Hon sa kanske inte så mycket men det är ju inte det det går ut på. Idag förklarade vi mest vad som hänt. Sen fick vi en ny tid nästa torsdag. Vi behöver nog gå några gånger. Samtidigt som det kändes jättejobbigt och gav mig panikångest över att komma tillbaka till samma hus så tror jag det är viktigt att möta detta jobbiga redan. Jag som aldrig gillat att gråta offentligt har helt plötsligt lärt mig att det är helt ok. Det är nog den största rädslan för många. Det är ok att må dåligt och gråta och det är inget man bara ska göra hemma för sig själv. Det känns skönt.
När vi kom hem såg jag att min mamma hade ringt. Vi har inte pratat sen det hela hände och bara smsat. Hon visste vad som hänt men inte hur. Jag har inte orkat prata med någon men ringde upp henne i alla fall. Vi grät och jag förklarade och allt kändes så otroligt bra. Nu efteråt känner jag mig lite starkare och förstår hur viktigt det är att våga möta rädslan och prata om det som hänt. Men det kommer såklart att ta tid.
Jag är inte jättesugen på mat. Ibland får jag i mig något. Det jag mest vill göra är att röka en cigarett, även om jag vet att jag bara kommer att må dåligt eller fastna i skiten igen. Jag har nämligen varit helt rökfri i ett år nu och är väldigt stolt. Från att ha rökt fram och tillbaka i flera år. Jag äter en bit choklad istället.
Kram på er alla. Ni betyder så mycket just nu. <3
Publicerad i Allmänt,Edda | 4 kommentarer
Taggar: fosterdöd, Kurator
Den värsta dagen
Skrivet av libra den 11/7/12 - 7:38
Kära bloggläsare. Jag uppskattar så era kommentarer. De värmer något otroligt i denna svåra stund. Det går inte riktigt att greppa vad man går igenom. Men nu är det värsta över och vi tar en dag i taget.
Igår läste jag igenom era bloggar lite snabbt, er som jag följer. Vill tacka för allt fint ni har skrivit där också. Såg också att många blivit oroliga pga det som vi går igenom och det är jag ledsen för. Chansen att detta ska hända er är minimal. Allt kommer att gå bra för er. Det hoppas jag av hela mitt hjärta. Detta ska INGEN behöva gå igenom. Nedan kommer jag att berätta om gårdagen. Så snälla ni, läs inte om ni tycker det är för tungt. För det kommer det att vara.
***************************************************************
I måndagskväll sa nog kroppen åt mig att den behövde sova. Efter att Stesoliden gått ur kroppen helt så började jag känna ångest i kroppen. Den värkte och jag kände mig arg och frustrerad. Jag lyckades somna på soffan igen och t om gå in i sovrummet och sova vidare i många timmar. Det behövde jag verkligen.
Så ringde klockan igen vid 6. Jag hade t om vaknat några minuter innan, ledsen och förtvivlad. Men även denna morgon orkade jag gå upp och duscha och göra lite gröt. Taxituren blev den samma som igår, bara att jag denna morgon visste vad som skulle hända.
När vi kom fram gick vi in på vårt rum på gynmottagningen. Där låg mina kläder och vår mat som vi lämnat kvar. Det var ett stort rum med 2 sängar och egen toalett som vi skulle få ha för oss själva så länge vi behövde. Då kom en ny sköterska in och berättade för oss att de bestämt sig för att flytta oss till en annan avdelning, där det fanns fler barnmorskor och där de hade mer erfarenhet. För tillfället då kändes detta fruktansvärt jobbigt, dels för att detta var vårt rum som vi bekantat oss med redan och att tjejen som vi pratat med innan samt läkaren skulle vara de samma. Men vetskapen om att det fanns barnmorskor som hade större erfarenhet än sköterskor gjorde oss lite lugna.
På vägen till andra avdelningen så var man tvungen att gå förbi ett fikarum. Där fanns många nyblivna föräldrar som fått komplikationer efter förlossningar. Just i detta ögonblick går där en mamma med en liten nyfödd som skriker. Gissa om det skar sönder mitt hjärta. Jag bröt ihop. Det kändes fruktansvärt jobbigt att behöva omges av en massa bebisar och nyblivna lyckliga föräldrar. Därför sa den här nya tjejen att det var bättre att vi var på den här andra avdelningen. Kändes tryggt. När vi kom fram fick vi ett lite mindre rum men utan egen toalett inne på rummet vilket kändes fruktansvärt jobbigt. Vi hade visserligen en precis utanför som bara var vår. Men ändå. Paniken över att behöva springa där fram och tillbaka gjorde mig ledsen. Vi fick prata med en barnmorska som jag först inte tyckte om, kanske för att tjejen igår kändes tryggare. Men det visade sig att denna barnmorska var både jättebra och snäll. Men det blir väl så, man orkar inte dra allting en gång till. Men det visade sig bara vara skönt.
Jag fick behålla mina egna kläder på om jag ville vilket jag hade ett tag. Jag fick 1 Stesolid och några värktabletter. 2 panodil och 1 av starkare variant. Därefter fick jag 4 slidpiller som heter Cytotec som framkallar sammandragningar och öppning av livmoderhalsen tillsammans med tabletten jag fick igår. Då var klockan strax över 8. Därefter var jag tvungen att ligga stilla i ca 45-60 minuter. Runt 9:30 började jag känna som mensvärk och fick börja gå runt lite i korridoren för att hjälpa det hela att sätta igång. Än så länge kändes allt ok. Jag är ju van vid starka menstruationssmärtor. Jag gick ut och tog lite fika ibland. Vid 10:30 började jag få frossa och få ondare. Teet värmde lite men efter en liten stund kom sådana kraftiga smärtor så jag fick fråga efter mer smärtlindring. Jag fick en spruta morfin i skinkan. Den började verka efter ca 10 minuter och jag började känna mig trött samtidigt som det gjorde ont. Klockan 11 var det dags för ytterligare 2 Cytotec som denna gång togs under tungan. Jag fick inte dricka på ett tag och hela jag kändes uttorkad. Efter här flyter tiden förbi och jag har inte riktigt koll på klockan längre. Värkarna blir värre och värre och jag pendlar mellan att upp och gå när värkarna var som värst och lägga mig och vila när de gick över. De kom oftare och oftare och jag kände att kroppen inte riktigt orkade med mer. Jag fick börja öva att gå in på toaletten om jag kände att jag behövde det. Där låg ett bäcken redo. När jag satt på toaletten kändes det som att jag skulle somna och fick resa mig och gå in i sängen igen. Men så fort jag la mig kom en ny värk. Så här höll det på i en evighet känns det som. Den värsta smärtan man kan tänka sig. Till slut så kändes det nästan som att kroppen gett upp helt. Jag låg i sängen och skakade med tunga ögonlock och värkarna skar igenom kroppen. Tills det helt plötsligt kändes varmt och blött. Smärtan försvann på ett ögonblick och jag slog upp ögonen och rusade in på toaletten. Sambon fick ringa på barnmorskan, vattnet har gått. Hon kommer in till mig på toaletten som några gånger förut men att det nu började närma sig. Jag kände hur vattnet bara rann ur mig, det kändes skönt, som en lättnad. Den värsta smärtan hade lagt sig. Nu sa hon att det kunde ta 1-2 timmar till innan något hände. Men när hon sprang ut en liten stund för att hämta nya kläder till mig så kände jag att något tryckte på och frågade om jag fick krysta. Det fick jag absolut och det kändes som ett stort plopp och lilltjejen åkte ut. Jag som trodde att detta skulle vara det värsta under hela dagen kände helt plötsligt en lättnad av att det snart var över, både för min, för min sambo och för lilltjejen. Barnmorskan bad mig sitta kvar ett tag och sa att nu kunde jag få gå och vila en stund om jag ville för att sen krysta ut moderkakan. Men jag fick helt plötsligt superkrafter efter allt ont och sa att jag kunde väl göra ett försök och mer hann jag inte riktigt förrän även den åkte ut. Nu var det över!!! Stackars sambon som fick vänta utanför fick en liten uppgift att torka upp mitt vatten under tiden och det var nog tur så han fick något annat att tänka på. Det måste ha känts fruktansvärt jobbigt att inte kunnat hjälpa till. Jag fick på mig kläder och barnmorskan hjälpte mig in i sängen. Vi kramades och grät att nu var det över. Det värsta var faktiskt över. Klockan 12:50 kom hon.
Barnmorskan förklarade hur viktigt det var att titta på sitt barn, även om det kändes hemskt. Jag kände att jag ville även om jag var rädd. Sambon ville inte alls egentligen och fick lite panikångest och grät när hon sa det. Jag sa att han inte behövde men han tog mod till sig. In kom hon med en handduk. Hon öppnade upp försiktigt så det inte skulle bli en chock. Vi började med att titta på de små fötterna. Första ögonblicket kändes det hemskt. Hon hade ju inte levt på ca 2 veckor. Men det hemska ersattes av det fina vi såg. De små fötterna och tårna. De små små fingrarna. De små sötaste öron vi någonsin sett. Hon var så liten. Inte riktigt klar ännu. Jag tog mig mod till att titta på ansiktet som kanske är det värsta. Men där såg man en liten liten mun och näsa och ögonen var stängda och skulle varit ett tag till. Allt fanns där och var perfekt samtidigt som det var svårt att ta tills sig att detta var ett barn, vårt barn. Barn ska ju vara rosa i färgen och skrika när de kommer ut. Jag kommer aldrig att glömma detta ögonblick och jag är så glad att vi tittade. Ni tyckte att jag skulle ta foton men vi kände att vi ville komma ihåg de här söta små sakerna på henne och inte helheten som egentligen var ganska hemsk. Det hemska kommer att försvinna men minnet av den lilla minikroppen kommer alltid att finnas kvar. Vi satt där en lång stund kändes det som. Jag var hur lugn som helst medan sambon satt och grät av chock över vad vi hade hos oss. Jag antar att det är lättare för oss som haft barnet i magen att bara se det som just barnet som varit i vår mage, inte något dött och läskigt. Jag som i vanliga fall är extremt rädd för döden och över att få se döda människor. Detta kändes bara fantastiskt samtidigt som det var extremt sorgligt. Vi skulle inte få ta med henne hem.
Efter en stund ringde vi på barnmorskan igen för jag tyckte synd om sambon. Ville inte plåga honom mer även om jag kände att jag skulle kunna ligga där med henne i evigheter. Jag var ju visserligen hög på diverse mediciner. Men jag känner att jag inte skulle haft några problem med att titta på henne idag igen. Men det hemska har nästan redan suddats ut och det enda jag tänker på är det fina med henne. Sambon ångrar inte heller att han tittade. Det skulle nog varit svårt att förstå annars. Det är en del av sorgearbetet.
Efteråt blev jag väldigt trött och vilade en stund. Stackars sambon fick sitta i sin fåtölj där han fått sitta hela dagen. Efter en stund kommer vår läkare in som vi inte fått hälsa på innan. Hon kom med sjukintygen. Det kändes jättejobbigt att läsa igenom för där stod det klart och tydligt vad vi har varit med om. Detta ska skickas till våra arbeten så fort som möjligt.
Efter ytterligare en stund kommer en ny barnmorska in och hälsar då den andra slutat för dagen. Även hon trevlig. Hon frågade om det var något hon kunde göra för oss och det enda jag kunde komma på var att, ja finns där lite te och de där goda skorporna? Hon skrattade och menade på att det där var väl ändå det minsta hon kunde göra. Hon fixade lite mackor till oss istället. Jag var hungrig, som bara den. Vi pratade en del med henne och det kändes bra. Hon var bra att prata med. Även om jag inte kommer ihåg så mycket i mitt morfinrus och chockade kropp. Efter maten kände jag mig lite starkare och kunde gå på toaletten själv. Blödningar var stora men helt ok så vi fick gå hem om vi ville. Det ville vi. Så jag klädde på mig och sa farväl till det hemska rummet. Det kändes otroligt tomt och jag kände lite ångest över att åka hem ändå. Där skulle vi sitta i samma soffa och stirra in i väggen som vi gjort under hela helgen. Bara att det värsta var över denna gången. Så med lite blandade känslor tog vi en taxi hem. Det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat att behöva lämna vårt lilla barn där. Men med vetskapen att hon faktiskt inte hade levt, för det såg vi och att det hela var över så kändes det ändå ok.
När vi kom hem sov vi mest. Ibland vaknade jag och grät och saknade mitt lilla barn i magen och det kommer jag att göra för alltid. Hon skulle ju varit där i 4 månader till. På torsdag ska vi till en kurator och prata. Jag hoppas att vi kan få gå där fler gånger för jag känner att jag har så mycket inom mig jag behöver få ut. Både över IVFen och sedan det här tragiska. Det kommer ta tid att läka. Jag hoppas även att jag kommer att få bli sjukskriven längre än de här 2 veckorna. 2 veckor..? Ska man må ok redan efter de? Helt galet. Men som tur är har vi semester också men känner att man vill inte spendera den genom att ligga hemma och må dåligt.
Vi känner att vi vill åka iväg någonstans där det bara är vi. Där vi inte behöver vara rädda för att träffa på folk vi känner innan de vet. Det skulle vi inte orka. Jag vågar verkligen inte gå utanför huset. Vi ska nog åka iväg till en stuga vi kan vara i och kanske t om ta en utomlandsresa. Kanske till ett varmt land där man bara kan ligga i en solstol och vara och kurera sig. Det är väl det minsta vi är värda.
Men idag är en ny dag. En dag i taget. Det kommer gå över, smärtan. Men inte helt. Aldrig helt.
Tack igen alla för att ni vill läsa. Ni är guld värda.
******************************************************
Jag saknar dig, Edda.
I min mage 23/2-10/7-12.
<;3 <;3 <;3 <;3<;3 <;3<;3 <;3<;3 <;3<;3 <;3<;3 <;3<;3 <;3<;3 <;3<;3 <;3
Publicerad i Allmänt,Edda,gravid | 32 kommentarer
Taggar: förlossning, fosterdöd, gravid, vecka 22
Permission
Skrivet av libra den 09/7/12 - 13:39
Igår kväll somnade jag en stund på soffan. Det var otroligt skönt. Jag tittade på klockan som visade halv ett, det var väl dags att lägga sig i sängen för att orka med. Väl där gick det inte att sova. Vi låg och pratade hur länge som helst. Mest om hur lurade vi kände oss över senaste ultraljudet. Allt som var så perfekt. När klockan stod på halv fyra så kände vi att nej nu måste vi försöka sova. Det gick nog till slut. Jag drömde om den jobbiga dagen men mest om att vi aldrig kom fram. Vaknade klockan 6 av att klockan ringde och var trött. Jag gick upp och bröt ihop. Fick lite panikångest och skakade. Efter en stund kändes det lite bättre och jag tog en dusch. Jag orkade t om äta lite gröt.
Taxin kom vid halv åtta och jag stod och hyperventilerade i hallen en stund. Mitt livs värsta resa kände jag. När vi väl kom in på Kvinnokliniken bröt jag ihop igen och tyckte bara jag såg stora gravidmagar. Vi gick till avdelningen och träffade på tjejen som skulle ta hand om oss. Hon var jättetrevlig och bra på alla sätt. Jag bröt ihop lite igen och hon lugnade mig. Vi fick ett eget rum och där satt vi och pratade lite medans min Stesolid började verka. Fick även en tablett mot illamående. Jag bytte om och vi pratade ännu mer. Det kändes otroligt skönt att prata med någon utomstående och hon verkligen lyssnade på allt. Detta var vårt rum där allt fick gå i vår takt. Hon sprang ut och pratade med läkaren och vi fick äta lite. Det gick faktiskt. Hon kom tillbaka och sa att läkaren absolut ville att vi skulle få göra ett ultraljud av en specialist. Det kändes som en otrolig lättnad. Sen fick vi vänta lite.
Sen fick vi gå till ultraljudsmottagningen och träffa specialistläkaren. Vi blev nervösa och han körde igång. Tyvärr sa han, fostret lever inte längre. Jag började gråta men kände ändå att jag kunde hantera det. Vi fick se vårt lilla barn. Även om hon låg stilla. Han ville ta ett fosterprov för att kolla. Jag blev nervös, nålrädd som jag är. Det stack lite i magen och man kände nålen gå igenom alla lager för att till slut nå livmodern. Aj! Det kändes obehagligt. Provet gick snabbt och läkaren konstaterade att livmodern var full av gammalt blod. Det såg verkligen inte bra ut. Helt brunrött. Så antagligen har något hänt som kanske går att spåra. Han ville att fostret skulle obduceras för att för vår skull stilla jobbiga tankar om vad som gått snett. Det kändes naturligt när han sa det, även om vi egentligen bestämt oss för att vi inte ville det. Han mätte storleken på fostret och sa att det var 19 veckor gammalt. Precis efter ultraljudet och precis då jag började känna att något var fel. Jag kände ju inga fosterrörelser. Känns overkligt nu när jag tänker på det. Hur väl man känner sin kropp. Man ska ALLTID lita på vad man känner. Jag mailade barnmorskan på söndagen efter ultraljudet om att jag kände ett tryck nedåt och undrade om UVI. Jag fick aldrig något svar för hon var sjuk tills vidare. Trycket försvann lite och jag fick ont av foglossning istället. Nu när jag tänker efter så är foglossningsbesvären runt svanskotan och värkar ganska lika. De känns ju båda i korsryggen. Jag tror nu att det är värkar jag känt istället för det gjorde verkligen ont. Inte så lätt att veta. Vad som hänt vet vi inte ännu.
Efteråt fick vi gå tillbaka till vårt rum där den snälla tjejen hjälpte oss in och vi pratade ännu mer. Hon berättade om hur vi skulle fortsätta och hur vi ville göra. Antingen köra igång på direkten eller vänta tills imorgon eller onsdag. Först ville jag vänta, men inte sambon. Sen ångrade jag mig. Det var väl lika bra att få det överstökat. Vi lät läkaren avgöra vilket som var bäst.
Läkaren tyckte att jag skulle få en Mifegyn idag som är ett abortpiller som stoppar progesteronbildningen. Jag tog pillret. Sen imorgon ska vi komma tillbaka på morgonen och göra det här jobbiga. Det kändes som det bästa alternativet. Vi gick igenom vad som skulle hända och att det är svårt att veta hur lång tid det kommer att ta. Jag kommer att få 4 piller vaginalt som mjukar upp och öppnar livmodertappen. Detta kommer att göra ont och jag kommer att få mycket smärtstillande. Man måste ligga ner i en timme under tiden de börjar verka. Sen måste jag upp och gå i trappor för att göra allt lättare samt att lätta smärtan. Låter sådär roligt. Jag vill vara så lite som möjligt bland folk. Kanske dessa piller räcker, annars får man 2 till. Sen kommer man vilja krysta och det får man göra på toaletten i ett bäcken. Vips kommer allt ut. Sen får man avgöra om man vill se eller inte och vila. Detta kommer vara min dag imorgon.
Just nu känner jag mig lugn. Lite väl lugn. Blir lite rädd. Men tror jag är redo att ta tag i det och gå vidare. Det finns ingen anledning att vänta. Det måste ändå ske. Men jag känner mig nervös. Sen får vi se hur vi gör med allt.
Det känns jätteskönt att dokumentera allt och kunna gå tillbaka och läsa någon dag om man orkar. Kanske kan jag hjälpa andra i samma situation. Nu ska jag bara ta det lugnt och hoppas på att Stesoliden sitter i ett bra tag.
Publicerad i Allmänt,gravid | 15 kommentarer
Taggar: fosterdöd, gravid, Kvinnokliniken, vecka 22
Ångest deluxe
Skrivet av libra den 08/7/12 - 20:32
I natt kunde jag inte heller sova. Jag sov en stund på alvedonen sen vaknade jag upp igen. Då är det kört. Hjärnan går igång på högvarv. Ångesten jag hade i morse var hemsk. Sambon sov så gott och jag ville inte väcka honom. La mig på soffan en stund men får så dumma tankar när jag är själv. Får inte bebis leva, vill inte jag leva. Bebis är 2 veckor ifrån att kallas barn och få en begravning. Det är hemskt. Men kanske detta hände tidigare. Jag försöker att inte vara själv för jag blir rädd för mig själv.
Jag är jätterädd för morgondagen. För att jag inte riktigt vet vad som kommer att hända. Vi kommer begära ett ultraljud. Sen kommer jag nog få några vaginaltabletter som ska vidga livmodertappen. Detta låter läskigt. Sen sköter det nog sig själv. Det är nog inte smärtan jag är rädd för utan hur det kommer att kännas efteråt. Vad händer då? Man får nog kika på sin bebis vilket jag nog måste för att förstå. Tror inte sambon vill. Vi får se. Allt känns som en dimma och jag är jätterädd för hur jag kommer att reagera. Kommer jag förtränga och bara göra det eller bryta ihop helt…
Jag önskar så att du fortfarande lever. Det är helt sjukt vad man kan få för sig. Jo men visst var det en buff. Ja kanske, men inte frivilligt av bebis. Jag som längtat så efter att få känna det på riktigt. Kommer jag någonsin att få göra det?
Jag är rädd, men imorgon är det värsta över.
Publicerad i Allmänt,gravid | 5 kommentarer
Taggar: fosterdöd, gravid, vecka 22
Snurriga tankar
Skrivet av libra den 08/7/12 - 1:33
Tack så hemskt mycket för alla kommentarer. De värmer så mycket. Igår var en snurrig dag. När vi kom hem var vi båda i chock. Vi satt och stirrade rakt ut i tomma intet hela dagen. Vi grät. Vi kunde inte äta. Vi kunde inte sova. Tror jag gick upp vid halv fyra på natten och tog en alvedon för huvudet gjorde så ont. Dessutom hade jag lite småvärkar som kom och gick. Det hjälpte mig att sova i ca 3 timmar. Sen vaknade jag upp till mardrömmen igen.
Under dagen har vi väl börjat förstå så smått om vad som hänt och vad som kommer att hända nu. Det hela gör mig så fruktansvärt rädd. För det första kommer vi att kräva ett ordentligt ultraljud till. Mest för att försöka förstå. Även för att bekräfta. Jag tycker fortfarande jag känner små buffar ibland men det är kanske bara fostret jag känner eftersom mycket vatten har försvunnit. Jag spekulerar mycket och googlar om andra som varit med om liknande. Det är fruktansvärt. Detta är nog det värsta man kan vara med om. Detta är inget vanligt missfall, jag måste föda fram vårt döda barn. Det känns helt overkligt när man tänker så. Det får bara inte hända.
Eftersom vi båda var i en dimma och chock igår så har lite av det de sa igår landat. De frågade om jag läckt fostervatten vilket jag inte kunde förstå då. Nej det har väl bara varit vanliga flytningar..? Vad vet jag? Kunde inte få fram så mycket. Idag när jag tänkt igenom det så jo, jag har läkt fostervatten, utan att ha förstått det. Hur kan man veta det? Varje gång jag gått på toaletten så har jag blivit lite fuktig i trosorna efteråt. Jag har tolkat detta som antingen flytningar eller att jag inte kunnat hålla riktigt tätt. Jag har varit dålig på mina knipövningar. Jag har tydligen läkt fostervatten som orsakat fosterdöd..? Kan det vara så?
Min teori när jag läser och tänker tillbaka är: Jag opererade bort en polyp i vecka 16 som satt på livmodertappen. Mina blödningar försvann. Bra. Samma kväll gick vi en promenad. När jag kom hem fick jag sammandragningar. Första och sista gången. Tänkte att det var väl normalt. Efter någon dag så skrev jag om en slempropp. Jag trodde egentligen inte att det var det men ville förklara vad jag upptäckt. Något slemmigt med röda strimmor i. Läste att det inte var något farligt och att den återbildas igen om det skulle hända. Jag tänkte att nej, det var nog bara gammalt blod. Därefter började nog de här flytningarna. Det blöta. För jag har inte kunnat vara utan trosskydd. Varför har jag inte tagit upp detta? Jo för att jag är dålig på att söka hjälp och tror att allt är småsaker. Vill inte gnälla i onödan. Kan det vara så att antingen livmodertappen öppnade sig lite då så det gick håll på fosterhinnan eller råkade läkaren ta hål på den? Det här snurrar runt i mitt huvud, om och om igen. Även om barnmorskan tyckte att allt såg så perfekt ut för 2 veckor sen. Vatten hade hon i massor. Ultraljudet gjordes dagen innan midsommar. Dagen efter midsommar gick vi en riktigt lång promenad. Efteråt började jag få ont. Av foglossning som jag trodde. Kanske var det värkarna som börjat redan då. Kanske promenaden var droppen då jag borde tagit det lugnt. Ja man anklagar sig själv. Varför gör man det?
Nu blev detta ett jättelångt inlägg. Men jag kände att jag var tvungen att dokumentera dagens tankar för att kunna sova. Nu blir det en alvedon. Imorgon väntar en ny skräckdag. Kanske värkarna kommer oftare då… Jag vill så gärna att kroppen ska dra igång det själv. Men vad jag läst mig till så kan det ta veckor. Det skulle inte vara bra för mig.
En sista sak som vi båda nog kommit fram till idag är att vi kommer att hoppa på IVF så fort som möjligt igen. Bara en ny graviditet kan läka det stora sår som för alltid kommer att hänga med oss.
Ledsna kramar! <3
Publicerad i Allmänt,gravid | 10 kommentarer
Taggar: fosterdöd, gravid, vecka 22
Libras IVF-karusell
