Taggarkiv: kirurgen

Add Comment Register

Akutbesök x 3!

Vilka jobbiga dagar jag har haft. I torsdags var jag ju inne på Specialistmödravården och Prenatal.

I fredagskväll fick jag enorma kramper igen. Sådär så jag låg i fosterställning och skrek. Ingenting hjälpte. Så min man fick ringa Kvinnokliniken som tyckte vi skulle komma in. Vi tog en taxi till Prenatal. En skumpig resa som var fruktansvärd. Taxichauffören trodde nog jag hade värkar. Där fick jag ligga med CTG igen och övervaka bebisen som verkade må hur bra som helst. Jag däremot mådde sådär. En läkare kom in och kollade mig och sa att jag skulle få en spruta Spasmofen igen eftersom stolpillren inte gav så stor effekt. Hjälpte inte den skulle hon skicka mig vidare till kirurgakuten eftersom de hade bättre koll på detta. Så där låg jag och hoppades på att sprutan skulle hjälpa. Men nej! Det fortsatte krampa. Vi kom in kl 22 till Prenatal. Två timmar senare fick jag åka rullstol genom kulvertarna till akuten. En spännande upplevelse lite trött och påverkad av både smärtor och medicin. Vi pratade om serien Riget. Att där nere skulle man inte våga gå själv, vilket de faktiskt inte gjorde på nätterna i alla fall.

Väl på akuten så fick jag ingen förtur som sköterskan hoppats på. Så vi fick sitta ner i väntrummet och vänta på vår tur. Minns inte riktigt tiden här. Men sen fick vi gå in på kirurgakuten och där tog en sköterska lite prover och jag fick lägga mig på en brits som senare kördes in i ett rum. Där var vi i en evighet kändes det som. Jag som inte hade ätit något sen kl 15 mådde lite sådär då jag inte ens fick dricka något vatten. När klockan var 3 på natten så kikade en läkare in men försvann snabbt igen eftersom telefonen ringde. Så det tog ytterligare 1 1/2 timme innan en annan läkare kom. Då var jag extremt borta i huvudet. Min stackars man också som fått sitta på en obekväm stol i flera timmar. Vi fick prata med en läkare som också verkade lite flummig. Han kände och klämde och jag låg och krampade hela tiden. Så han beordrade mig en spruta morfin samt några Oxynorm att ta med hem. Dagen efter skulle jag få göra ett ultraljud på organen. Vi hade kunnat få stanna kvar men jag hade extrem hemlängtan och var trött och hungrig. Då var klockan 5:30 när vi äntligen lämnade akuten.

När vi kom hem åt jag lite fil och somnade bums. Två timmar senare fick vi gå upp igen och ringa röntgen för en tid för ultraljud. Min man fick ringa för jag kände mig helt borta av sömnbrist, matbrist och morfin. Vi fick en senare tid 11:30. Snark! Somnade om igen.

Väl på plats på ultraljud så gick allt väldigt snabbt. De mötte upp oss direkt och en trevlig läkare gjorde ett ultraljud. Han kollade igenom gallgångar, lever, njurar och lungor. Men kunde inte riktigt hitta vad som orsakade kramperna. Där kunde ju sitta en sten i de djupare gallvägarna som han inte kunde sen. Men han tyckte att min ömhet satt ganska ytligt på revbenen och undrade om jag hade trillat och att det kanske var en spricka? Nej det hade jag ju kommit ihåg. Det kändes inte riktigt så för mig. Men njurarna såg bra ut i alla fall och där fanns ingen vätska i lungorna. Efteråt skulle vi sätta oss på akuten igen. Göra om allt från början. Vi trodde på något sätt att man fick förtur om det var ett återbesök. Men nej! Vi lyckades även pricka in den mest hektiska dag. Suck.

Vi kom till akuten igen 12:30. 13:30 fick vi komma in på kirurgakutens väntrum. Kl 14:30 fick vi ett rum. Idag passade jag på att äta och dricka lite. För jag orkade inte vara så hungrig som igår. Det var hemskt. Helst när man är gravid. En sköterska tog lite prover igen. Mina armar är helt misshandlade efter alla blodprover. Jag är extremt svårstucken. Så det är blåmärken lite här och där. Jag vilade, krampade, var rastlös om vart annat. Ingen kom och tittade till mig. Vi fick veta redan innan att väntetiden var lång. Suck! Men inte så här lång. När man väntat tillräckligt länge så vill man bara hem och har svårt för att prata och diskutera med en läkare. Så kändes det åter igen vid 21:00 när läkaren kom. Han pratade bara om svaren på ultraljud och att de inte kunde hitta exakt vad som orsakade kramperna. Just då hade de lugnat sig lite också vilket kanske var dumt. Denna läkare verkade väldigt stressad och frågade om jag kunde stå ut med smärtorna för det fanns inte så mycket mer vi kunde göra just då. Visst, med lite smärtstillande skulle det nog gå sa jag lite trött sådär. Jag orkade inte mer. 


Jag fick med mig ett recept på Oxynorm att ta vid behov, helst på kvällen när jag ska sova. 

Det var extremt skönt att komma hem. Eftersom läkarna inte hittat någon gallsten, även om det kunde vara det, så köpte vi med oss en pizza. Pizza är extremt dumt att att äta vid gallsten. Den var sådär ljuvligt god. Efteråt mådde jag konstigt med extrem halsbränna och värk. Tog Omeprazol och Samarin, samt lite smärtstillande och la mig. Nu för en stund sen vaknade jag av värsta kramperna som är ihållande denna gång. Jo visst är det nog en liten stenbumling i alla fall. Jag är ganska säker på det. Så fick ta mig en Oxynorm och 2 alvedon. Förbannade läkaren lite för att jag inte fått Spasmofen istället vilket hade hjälpt bättre. Men som tur är hade jag några Papaverin också som är kramplösande. Det gör fortfarande ont. Men jag kan nog somna om igen.


Den här automaten och jag blev ovänner då den inte ville ta min tjuga. Grrrrr!

Godnatt! Jag hoppas att söndagen känns bättre!!!

Kirurgbesök

Nu har jag varit på besök hos kirurgen. Det var inte det lättaste att hitta. Vi irrade rundor en stund innan vi till slut frågade en person efter vägen.

Väl framme så kom jag in direkt. Läkaren kändes lite konstig. Han satt alldeles för nära när han pratade så jag kände mig lite obekväm.  Mina organ hade inte påverkats alls av mitt onda så läkaren var osäker på om en operation kommer att hjälpa mig helt. Den kommer absolut ta bort de akuta jobbiga anfallen. Men inte säkert de molande, dova jag känner hela tiden. Han vågade inte lova något. Det var inte heller självklart med en operation eftersom jag inte uppfyller alla kraven för det. Så han frågade mig om jag ville bli opererad och jag svarade ja.

När han tryckte på högra sidan av buken så gjorde det ont. Så självklart gallan tycker jag. Skulle inte besvären försvinna helt så får jag fortsätta en utredning. Bara för att jag nämnde IBS så trodde läkaren att besvären också kunde vara tarmarna. Jag blir så trött på det. De skyller allt på IBS, vad det nu är egentligen. En av många hitte-på sjukdomar. Jag tycker det är fel att sätta diagnosen IBS och sen vara nöjd där. IBS gör inte så här ont. Det här är inte normalt.

Jag blir så trött på att man måste ligga på för att få något gjort inom sjukvården. Som min läkare på vårdcentralen sa, hur orkar man det när man mår så dåligt? Det gör man ju inte. En nära släkting gick i 10 år med besvär som huvudvärk och domningar. Till slut blev det magnetröntgen som visade en hjärntumör. Tappar man inte tron då så vet jag inte. Idag är inte denna släkting återställd men kanske kunde varit om de hade tagit besvären på allvar. Varför tar de inte cancer och tumörer på allvar? Som en rutinkontroll? Det kostar såklart pengar. Jag fick inte göra en magnetröntgen eftersom mina organ inte är påverkade.

Kanske är det så att mina tarmar trycker på mot organen som kanske är bara lite påverkade, så det är det som gör mer ont ibland. För tillfället känns det helt svullet på höger sida. Jag blir så orolig att det ska vara något annat än stenar. Tänk om det finns tumörer eller annat. Usch nä! Så får man inte tänka ju. Det första jag tänker på då är att då kan jag ju inte bli med barn. Inte att jag kan dö. Konstigt? Nä dö ska jag nog inte. Jag tror stenhårt på att jag kommer att må bättre efter en operation. Jag har haft dessa besvär så länge nu. Mer eller mindre sen jag var gravid sist, i juni. Kände även av något i slutet med Edda. Men det kan också varit magkatarr. Jobbigt när det känns så snarlikt.

Tyvärr kommer jag inte bli opererad i min stad utan jag kommer att få åka till en annan. Jobbigt! De tog bara emot sjuka och gamla här. I den andra staden har de en dagvårdsavdelning så förhoppningsvis får jag åka hem samma dag. Stackars min man som måste följa med.

När blir operationen då? 3 månader är vårdgarantin fr om nu, jag trodde den räknades från när jag var hos läkaren för en månad sen. Suck! Men läkaren trodde mellan 2 veckor till en månad. Då får vi hoppas på om 2 veckor. Jag avvaktar några dagar sen ska jag ringa och höra. Kanske de får in någon återbudstid.

Först när läkaren sa att en operation inte säkert skulle ta bort mina besvär så började jag nästan att gråta. Kanske jag skulle gjort det så han förstod hur ont jag faktiskt har. Men det kanske han gjorde. Han var nog bara en allmänt svår läkare. Varför är det så svårt att prata och diskutera med vissa läkare?

Äh! Jag får sluta spekulera. Nu blir det operation och jag står i kö. Blir jag jättedålig igen så får jag väl ringa och ligga på.

image

Det gröna är gallblåsan och gallgångarna. Det skulle ju kunna vara grus i gallgångarna. Förhoppningsvis ser de det i så fall under operation. Jag läste att de ofta gör en röntgen under tiden.

Håll tummarna att det går fort!!!

Kirurgen

Idag ringde jag kirurgen, och det var väl tur. Hon sa att det finns en vårdgaranti på 3 månader, men att det inte behöver ta så lång tid. Hon frågade om jag har mycket besvär. Ja mer eller mindre varje dag. Oj! Det framgick inte i remissen. Nähä? Konstigt! Då måste du ha en tid så fort som möjligt och träffa en läkare. Ja tack! Den 11 februari. Åh! Suck! Ja ja! Mindre än 2 veckor till. Sen får vi se vad de säger. Det här är drygt!

20140129-135430.jpg