Taggarkiv: ledsen

Add Comment Register

Glömd

Åter igen så prioriterar inte den där läkaren mig. Jag förstår att hon har fullt upp. Men jag blir så ledsen av att känna mig bortglömd. Helst när jag säger att det är akut.

Hela dagen har jag gått på helspänn över att telefonen ska ringa. Den har fått följa med överallt. Jag har knappt vågat gå på toaletten. Jag har inte kunnat vila, vilket jag har behövt. Bara för att jag varit rädd för att missa samtalet.

Men nej, läkaren ringde inte. Jag känner mig så uppgiven och ledsen. Ingen bryr sig om mig. Jag kan lika gärna ge upp och skita i allt. Så känns det nu.

:(

image

Tankar

Det är mitt i natten. Alla har gått och lagt sig. Här sitter jag i min ensamhet. Jag känner mig lite ledsen. Det kommer över mig ibland. Allt! Allt som vi kämpar för. Allt som har hänt. Hur orkar jag ens leva? Vad är det som gör att jag orkar? Antagligen min underbara man. Utan honom hade jag inte varit något. En tyst mus som hade gömt sig i en mörk vrå antagligen. Men även våra otroligt fina pälsbollar, våra bebisar, katterna, gör livet värt att leva.

För tillfället har jag inget att se fram emot. Förutom att bli frisk. Men hur ska man orka det när man inte har något att kämpa för just nu? Det känns tomt. Som vanligt mellan behandlingarna. Jag känner mig uppgiven eftersom kroppen bråkar.

Min man kom med ett förslag. Vi ska skriva upp mål som vi vill åstadkomma i vårt liv. Allt från små lätta mål till större som får bli av i framtiden. Något att se fram emot. Nu ska vi bara komma på vad. Så kan man bocka av efter hand. För tillfället kan jag bara komma på de där stora målen, som att köpa ett hus, resa till Aruba, flytta utomlands när vi har fyllt 65 och byta jobb. Vad finns det för små mål som gör en glad? Ta tag i lägenheten kanske? Göra fint? Börja träna tillsammans?

Det gäller nog att försöka fokusera på det positiva och inte det negativa. För annars är det lätt att gå under.

Så något positivt som händer denna veckan är:

* Jag får vara hemma och ta det lugnt
* Det är vår ute
* Jag har inget planerat alls i helgen
* Jag får sova hur länge och mycket jag vill
* Jag får äta glass och choklad (är tillfälligt inte laktosintolerant..?)
* Jag får bara vara och försöka bli frisk
* Jag har INGA måsten alls

DET ska jag fokusera på denna veckan. Det gjorde mig faktiskt lite gladare att tänka så. :)

image

Gråter

Jag har inte kunnat gråta sedan jag började med antidepp. Det har inte gått. Jag får inte ur mig mina känslor.

Men idag rinner tårarna. Jag är så ledsen. Något som inte fick hända har hänt. Att mitt syskonbarn har blivit förälder innan mig.

Fy fan vad tufft! Hur ska man orka med det?

Min mamma bara pratar om det också. Berättar om alla saker hon sytt till bebisen. Hur ska man få henne att förstå att jag tycker det här är jättejobbigt?

Hur hanterar ni sådant här?

image

En tanke till dig

Igår skickade jag ett mail till en av mina IVF-vänner. Jag ville höra hur det går för henne. Hoppades på att graviditeten gick bra och att allt var som det skulle.

Idag fick jag ett svar. Ett sorgligt svar. Det hade inte gått bra. I vecka 23 föddes hennes dotter utan förvarning. Alldeles för tidigt. Idag ligger hon och kämpar för livet, fast i en kuvös.

Jag blir så ledsen. Varför måste vi som kämpar om några behöva genomgå detta också. Vad har vi gjort för att förtjäna detta???

Jag skickar en tanke och kram till dig Karin och alla andra som går/har gått igenom det här!!!

Tänk att det till sommaren har gått hela 3 år sedan vi förlorade vår dotter Edda i vecka 22. Det gör fortfarande så ont i mitt hjärta när jag tänker på det. En sorg som inte går att förklara och som alltid kommer att finnas kvar. Vi saknar dig!!!

Dags igen!

Jag har hoppats på att allt bara var en slump. Att det onda som kommit vid mens bara skulle vara något annat. Att det var en tillfällighet just då. Men nu sitter jag här, dagen innan BIM, och värmer min stackars onda bakdel med värmedynan och trycker i mig starka smärtstillande igen. Jag blir så ledsen. Detta är tredje mensen det blir så här. Det visar väldigt tydligt att det är endometrios som jag har fått på ändtarmen. Ett av de värsta ställena man kan få det på, tror jag i alla fall. För det går knappt att varken sitta eller ligga. Allt gör ont, ont, ont.

Jag hade hoppats på att kunna vara lite positiv här i bloggen. Ja i det verkliga livet också. Men smärta gör mig deprimerad. Jag kan inte hjälpa det. Jag funderar allvarligt på om det är värt att göra fler IVF-försök. Tänk om allt bara blir ännu värre. Det skrämmer mig så. Är det värt att förlora sin hälsa för att få ett biologiskt barn? Ska det behöva gå så långt?

Så fort mensen börjar så ska jag i alla fall börja med mina p-piller Prionelle. Sen kommer jag inte att blöda mer. Jag hoppas verkligen att jag kommer att slippa all denna smärta sen. För den förstör mig. Den förstör mitt förhållande med min man också känner jag. Han blir också deprimerad när jag mår så här. Kommer vi att få må bra snart?

Jävla skitkropp!!!

image

Utanför

Jag och min man känner oss lite ledsna idag. Känner att jag måste skriva av mig lite.

Igår fyllde svärfar år och åkte ner till vår stad för att gå på konsert. Vi pratade om att vi kunde ses en sväng innan de skulle iväg. Eftersom de skulle bo hos min mans bonusbror, svärfars frus son, så ringde min man honom och frågade vad de hade för planer. Bonusbroren verkade bli väldigt ställd och sa att de nog inte skulle hinna ses innan, för de skulle äta middag och tårta. Nämnde inget om att vi fick komma bort och fira vår svärfar/pappa/farfar. Det kändes så konstigt. Bonusbrorens frus föräldrar skulle också dit. Men inte vi.

Tydligen hade svärfar ringt igår, 1 timme innan konserten. Men då var vi ute med några vänner som också var på besök för att gå på denna konsert. Vi kände att vi hade trevligare med dem än att tränga oss på i vår egen familj.

Konserten var inget vi var intresserade av. Men det i sig gjorde ju inget. Man kan väl ses ändå? Eller?

Jag känner mig väldigt upprörd och ledsen för min mans skull. Ska inte han få träffa sin egen pappa när han kommer ner? Det är inte så ofta vi ses. Ska inte bonussonen få träffa sin farfar? Jag förstår verkligen inte hur de tänker. Förstår ni? Vi brukar alltid ses annars. Så det är inte det att de inte tycker om oss eller något. Men vi känner oss så fruktansvärt utanför. Det känns som att vi tränger oss på.

Idag känns det extra tungt när det läggs upp bilder på både Facebook och Instagram. Vi är bortglömda helt plötsligt! Det känns som att vår familj inte räknas med i deras. Fast att vi är den biologiska familjen.

:(

Paus?

Oftast får bloggen mig att må bra. Jag skriver väldigt ärligt och det verkar några av er gilla. Men ibland mår jag dåligt av bloggen. Så eftersom vi inte ska göra ett nytt försök på ett tag så funderar jag på att ta en paus igen. Kanske det är dags för mig att försöka fokusera på att må bra.

Jag gillar att läsa om er andra som är mitt uppe i behandlingar. Men ibland kan det kännas lite hårt när man inte är där själv.

Jag gillar verkligen att skriva av mig om mitt mående. För när jag själv mår dåligt så brukar jag googla och leta efter andra med samma symptom. Så kanske det finns någon annan där ute som hittar min blogg. För den behöver ju inte enbart handla om IVF. Eller? Livet är ju så mycket mer. Även om det är den största kampen.

Jag ska fundera lite och återkomma!

Tacksam!

Jag har på allvar börjat fundera på vad jag har gjort för att förtjäna alla de här motgångarna i mitt liv. Hur kan en och samma människa vara med om så mycket skit? Vänder det aldrig? Det är väl inte så konstigt att man blir deprimerad och inte orkar med livet. Kan det inte vara nog nu?

Jag känner att jag är på väg att bli mer bitter igen. Jag måste verkligen kontakta den där psykologen nu. Det börjar bli alldeles för tungt. Hur ska jag orka? Jag är så glad att min man är den som han är. Jag är väldigt dålig på att erkänna hur mycket han verkligen betyder för mig. Hur mycket stöd han är mitt i allt kämpande som jag själv måste tampas med. Förståelsen som han ger mig. Jag är livrädd för att han ska få nog en dag. Att jag bara är för bitter och glömmer bort kärleken. Att jag har för ont eller är för deprimerad för att visa kärlek och säga att jag älskar honom.

Sen är jag så oerhört tacksam för alla fina tjejer som jag har träffat via bloggen och forum. Alla tjejer som jag träffar en gång i månaden och nästan har daglig kontakt med på Facebook. Ni är guld värda!!! 💜 Även ni andra som bloggar eller skriver i forumen. Vad hade jag varit utan er? Antagligen inte denna starka person som jag har blivit.

Jag känner mig mer och mer öppen med att berätta för familj och vänner vad vi går igenom. Ska jag våga? Kommer min man att gå med på det? Jag känner att jag behöver förståelse från alla håll. För jag hatar den människan jag har blivit. Den där osociala bittra typen. Den är inte alls jag. Jag är social och glad annars. Den personen saknar jag så mycket.

Kanske tårarna kommer snart. De som jag har hållit inne så länge. Dem ligger och bubblar på ytan nu. Idag släppte det lite på vårdcentralen. Jag träffade en läkare som förstod. Jag behövde inte förklara mig. Hon läste min journal och såg. Hon kommer ihåg mig och vet vad jag tampas med. Jag har blivit sedd. Det kan få mig att börja gråta. För det är tyvärr inte ofta man blir det.

Lite kvällssvammel från mig. Med tårar i ögonen.

Imorgon ska jag träffa en IVF-vän. Jag får må hur dåligt som helst. För ses ska vi göra. Vi ska gå på promenad och äta semla. Sen på fredag ska jag träffa en gammal barndomsvän. Den enda vännen jag har kvar sedan högstadiet. Vi ses alldeles för sällan. Men så blir det när jobb och familj kommer emellan. I helgen hoppas jag på att må bra. Jag vill äta god mat, dricka vin och kanske gå ut och träffa vänner. Det var ett tips från min läkare. Sitt inte hemma när du är sjuk. Gå ut och träffa kompisar på en fika. Jag följer den ordinationen. :)

Tortyr

Jag börjar bli väldigt trött på att gå runt och känna mig ledsen hela tiden. Jag har ätit Sertralin (Oralin) i 1 vecka och 6 dagar nu. Än så länge har inte måendet vänt. Jag känner fortfarande väldig stark ångest. Jag vet inte hur jag ska hantera den. Kroppen skriker NEJ!

Igår fick jag må lite bra i alla fall. Så kanske det är på väg att vända. Jag orkade t om gå ut och träffa några vänner och dricka någon öl. Jag hade roligt och skrattade en del. Fick ångest när det roliga var över.

Jag vet att det inte är så bra att dricka alkohol när man tar Sertralin. Jag märkte det i natt. Först sov jag i 3 timmar på kvällen. Sen när jag skulle lägga mig för natten så gick det verkligen inte att somna. Jag har fått en ny medicin mot ångest och oro som heter Theralin. Den sover jag gott på. Den har en lättare lugnande effekt utan att vara narkotikaklassad. Men den hjälpte inte i natt. Ångesten var för stark.

På tisdag ska jag börja jobba igen. Ärligt talat vet jag inte hur det ska gå till när jag mår så här. Men jag måste göra ett försök. Läkaren tycker det är viktigt för mig att börja jobba igen. Det är säkert bra. Men jag har så stark ångest så vet inte hur jag ska klara av att vara fast på jobb mellan 8-24 timmar som mina pass är. Dagpassen går säkert bättre än kväll/nattpassen. Jag har Atarax 10 mg som jag nog kan ta under jobbpassen om det känns för jobbigt. Theralen kan jag inte jobba med. Jag blir för trött och lite yr av dem. Inte på ett skönt sätt utan mer som om man feberyrar. Det går inte att tänka klart.

Trevligt tredje advent på er alla!

Ångest

Igår kväll hade jag inget problem med att somna. Jag var extremt trött. Alla tankar gjorde mig helt slut.

Jag har börjat vakna vid 5-6 på morgnarna och är extremt kissnödig och törstig. Jag vet inte alls vad detta beror på. Det gör ont i blåsan så det går inte att somna om. Idag kunde jag inte somna om efteråt. Jag känner mig ledsen och deprimerad. Har det med sprutstarten att göra? Jag som vill vara lycklig och peppad nu.

Idag ska jag åka och träffa några IVF-tjejer. Men jag vet verkligen inte om jag orkar. Jag mår både psykiskt och fysiskt dåligt just nu. Jag vill bara krypa ner under täcket och stanna där. Hoppas det känns bättre om någon timme.