Taggarkiv: minneslund

Add Comment Register

Semester

Hej!

Ville bara kika in och säga hej. Har semester och har det skönt, förutom en förbannad förkylning, precis lagom tills solen och värmen verkar hålla i sig. Så typiskt! Så jag är lite bitter.

Vad har hänt sedan sist då? Igår kom min mens igång, på dag 32 i cykeln. Den blev ca 1 vecka förlängd. Det var samma förra sommaren. Jag har inte ringt kliniken för att planera ett FET ännu. Vill vänta och se hur mensen beter sig efter skrapningen först. Vill nog att det ska gå några cykler för att slemhinnan ska hinna bygga på sig och bli fin. Det kanske inte har någon betydelse egentligen. Vad tror ni? Jag vet inte om kön är den samma när man går privat på sin klinik vilket vi får göra nu när poängen är slut. Hur har det varit för er? Vi har ju ett embryo i frysen denna gången som vi vill använda. Hur har er första mens efter skrapning betett sig? Lika lång, kortare?

Den 10 juli fyllde Edda 1 år. Helt galet att det redan har gått ett helt år sedan hon försvann. Kan inte riktigt förstå det. Jag tänker på henne mycket fortfarande såklart. Hon är ju mitt enda barn. Änglabarn. Så i onsdags fick hon besök av mamma och pappa med blommor och ljus. Min sambo tycker det är så ångestfyllt. Jag har vant mig eftersom jag har varit där så många gånger nu. Men visst, det känns hårt att behöva besöka sitt barn i en minneslund.

IMG_4445

Sen ska vi ju gifta oss. Det ligger helt rätt i tiden känner jag. Vi planerar massor även om det ska vara väldigt enkelt. Vi har en dag, vi har en plats, vi har en förättare, ringen är klar, jag har en klänning, sambon har en kostym, vi har köpt nya skor, vi har skickat inbjudningar till våra föräldrar. Nu planerar vi boende den natten. Blir hotell i grannlandet. Först tänkte vi slott men det blev lite dyrt samt att då vill man vara där en hel dag. Det kommer inte vi vara. Vi får lyxa med det en annan gång. Sen i höst blir det den stora festen där familjen och bästa vännerna får komma. Sen efter det åker vi på en resa i 2 veckor någonstans. Vi har inte bestämt oss ännu. Vi får se vad budgeten säger. Vi ska ju göra ett FET också. Jag hoppas så att det tar sig så vi slipper med ytterligare IVFer.

I onsdags var jag hos en ny läkare på min nya vårdcentral. Jag är så trött på min mage och ville göra en ny utredning. Hon frågade ut mig och kom fram till att det som krampar på vänster sida kan vara tjocktarmen. Den sitter som högst där. Där kan samlas gaser. Sen har jag typisk IBS så det fick jag en medicin mot. Eller ett fiberbulkmedel är det. Någon som testat Vi-Siblin? Det är ispaghulafröskal som ska hjälpa tarmarna att göra avföringen lösare vid hård mage och hårdare vid lös mage. Jag har ju problem med det senare. Eller om det är båda, det vet jag inte. Det är ett stort problem. Hon tyckte inte det behövdes göras en ny gastroskopi vilket känns bra. Men lite oroligt ändå. Jag får ju för mig att där är något fel på vägen ner. Hon skulle försöka få tag i utlåtandet som jag fick då för några år sedan. Jag har glömt allt de sa tyvärr. Då skulle jag äta Omeprazol för alltid typ, för att minska magsyran. Nu ska man tydligen inte göra det för det är som jag anade, slutar man blir allt värre om man använt det ett längre tag. Som jag har nu. Jag måste försöka trappa ned, inte sluta helt som jag gjort så många gånger. Då kommer för mycket magsyra och allt blir sämre igen. En ond cirkel alltså. Sen ska jag försöka hålla mig till Gaviscon och Pepcid istället. Igår eftermiddag efter att ha vilat så hade jag sådan halsbränna. Jag testade Gaviscon, banan och Samarin. Sen kändes det lite bättre. Efter en liten stund fick jag springa till toaletten för att kaskadkräkas. Oj! Vad hände? Vet inte om det var fiberbulkmedlet som börjat verka och gjort mig lite förstoppad eller något. Magen kan bli lite orolig de första dagarna. Någon som haft problem? Eller så är det bara min stora magsyraproduktion som gjorde det. Jag ska ta en påse om dagen och det tar ca 1 vecka innan det ger full effekt. Sen får vi se. Jag tog även ett blodprov för att kolla så det inte är gluten. Men det trodde inte läkaren. Jag hoppas verkligen inte det. Jag älskar bröd för mycket känner jag. Glutenfritt är inte gott.

vi-siblin

Nu ska jag göra mig redo för att gå ut en runda i solen. Jag hoppas att febern har lagt sig idag så jag orkar sola lite. Det är så tråkigt annars. Jag som längtat efter det här. Sen på måndag åker vi till stugan och stannar ett tag. Ska bli så underbart!!!

Ha en mysig sommar så ses vi någon gång i augusti.

Saknar er!!! <3

 

 

 

Hormoner

Har märkt att jag känner av hormonsvängningar mer, i form av migrän. 2 dagar i rad och Eeze som hjälpt tidigare, gör inte det längre. Funderar på om det är Femal Balans som gör detta så har slutat äta de igen. Eller har allt blivit värre efter graviditeten? Hoppas jag slipper det idag. Blir helt mör i huvudet. Någon som har tips på att lindra migrän. Har hört att yoga och meditation ska vara bra. Kanske akupunktur?

Känner att jag egentligen inte borde jobba. Mår inte alls bra. Men pengarna lockar. Det är ganska skönt ändå att ha något att göra. Men eftersom jag mår dåligt så tål jag ingenting. Är rädd för att säga något dumt på jobb. Man retar sig på allt. Idag och imorgon ska vi göra roliga saker. Sen får vi se på fredag.

Ha en fin onsdag. Det ska jag försöka ha. Igår var jag inom Edda och ljuset brann så fint fortfarande. 50 timmar stod det. Får se om det blir en tur idag också.

Minneslunden

I morse vaknade jag och mådde inte så bra. Det kändes som en tung dag. Idag skulle vi åka och hälsa på lilla Edda. Det känns bara så fel att det måste vara i en minneslund på en kyrkogård. Där ska hon inte vara. Hon ska vara i min mage i 1 1/2 månad till. Hon ska hälsa på oss i november.

Under dagen har jag inte fått något gjort. Jag kände en press på mig igår att komma på någon låt vi kunde sjunga eller en dikt att läsa. Men sambon menade på att det måste vi ju inte göra idag. Vi ska ju dit många gånger. Efter han sagt det så kändes det som en lättnad. Vi behövde ju bara åka och hälsa på och säga hej.

Tydligen hade min kära sambo också mått dåligt idag. Han på jobb och jag hemma i sängen. Orkade inte ta mig upp och göra något vettigt. Men det behövde jag inte heller. På eftermiddagen skulle jag gå upp och kolla vad som kom med posten. Under tiden jag läste ett brev fick jag konstiga ljusbollar som hoppade i synfältet. Blev rädd. Det kändes som ett migränanfall fast med hoppande bollar istället för ljusblixtar som jag kan ha. La mig igen och sov en stund. Var nog nervositeten som utlöste detta.

När klockan blev 16 hämtade sambon upp mig och vi körde till kyrkogården. Där gick vi in i blomsteraffären och köpte en fin bukett med rosa nejlikor och en annan mindre blomma. Köpte även ett ljus. Det kändes lite jobbigt men inte så som jag trott. Tror nästan sambon tyckte det var jobbigare. På vägen till minneslunden började det kännas tungt. Men när vi kom fram kände vi ro. Här fanns hon. Vad fint där var. Blommor fick man sätta i vatten som var som en liten bäck som slingrade runt om. Där fanns en mindre sådan och där fick Eddas blommor stå. Vi funderade var de gjorde av askan. Antagligen i början av det porlande vattnet. Ja vi vet inte riktigt. Där fanns ingenstans där man kunde gräva ner askan. Eller? I gräsmattan? Får kanske fråga någon som vet. Sen tände vi ett ljus. Jag ville skriva något på men glömde en penna. Tur jag hade med mig min läppstiftspenna som ser ut som en tuschpenna. Där skrev jag Edda med hjärtan. Sen satt vi där en stund och grät, pratade och myste lite med vår dotter. Där bodde några sköldpaddor som vi sa att hon kunde leka med men akta sig så att de inte bits. Där var så fint och vi kände ett sådant lugn. När vi skulle gå så kändes det lite tungt. Men jag som jobbar i närheten tänker sticka inom igen i veckan. Jag kan faktiskt nästan göra det varje dag om jag vill.

När vi kom hem så blev vi så trötta. Det har varit en jobbig dag. Även om detta inte var vad vi hade planerat för vårt barn så känns det ändå som en lättnad att äntligen få veta var hon finns. Det går ju tyvärr inte att göra detta ogjort.

20121001-201539.jpg

20121001-201547.jpg

Ny prövning

Jag är lite nervös för morgondagen. Imorgon kommer bonussonen hem. Han har varit borta i några veckor hos både mormor och farmor. Det har känts otroligt skönt att han inte har varit hemma mitt i allt det här. Hur hade det gått? Så imorgon måste jag träffa svärmor vilket känns jättejobbigt. Jag har inte ens träffat mina egna föräldrar ännu då vi bor lite långt ifrån varandra. Men vi pratar ju i telefon. Hur kommer jag att må? Hur kommer jag att reagera? Man vill ju inte gärna bryta ihop inför de. Eller det är kanske inte så farligt? Man kan ju inte heller undvika kontakt med andra människor bara för att man är rädd för att bryta ihop. Det är väl ok att bryta ihop? Det är ju fruktansvärt det som har hänt. Jag måste klara av det här. Innan funderade jag på att gå ut en sväng när de kommer. Men jag måste ju ändå träffa de någon gång. Det kommer nog alltid att kännas jobbigt den där första gången man ska träffa en ny person och prata om det som hänt. Men samtidigt är det väldigt nyttigt. Jag fasar för den dagen då jag ska gå tillbaka till jobb och träffa de där. Man vill ju inte gärna gråta på jobb. Men det kanske inte heller skulle vara så farligt. Egentligen! Jag kan bli så besviken på vårt speciella svenska beteende. När man i andra kulturer gråter offentligt och verkligen lever ut sin sorg så ska vi svenskar vara så svåra och inte våga prata om jobbiga saker. Hur har det blivit så här?

Idag har varit en bra dag. Förutom den tröttsamma förkylningen då. Ikväll kom en vän och hämtade upp  mig och vi körde till havet. Där satt vi och åt och pratade om allt som hänt och lite annat tills solen gick ner i havet. Det kändes så bra. När jag kom hem hade sambon precis gått ut en sväng för att träffa en vän. Det var ju lite typiskt att vi inte kunde pricka in det samtidigt. Först fick jag lite ångest över att vara själv. Men nu sitter jag här och bloggar lite och läser om andra som varit med om liknande som oss. Jag tycker livet är så orättvist mot oss. Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Antagligen ingenting. Men ändå.

Nu är allt klart med begravningsbyrån. Vi bestämde att det fick bli Minneslunden för den är så fin. Eftersom vi inte är kristna så tyckte vi det kändes lite fel att ha en liten ceremoni vid kistan innan kremeringen. Vi kommer att få ett brev när gravsättningen är gjord och då kommer vi att åka ut och ha en egen liten ceremoni. Jag funderar mycket på detta och undrar om vi gjort rätt val. Kommer jag att ångra mig? Vill jag kanske se den där lilla kistan och ta ett farväl innan? Någonting i mig försöker nog förtränga det som hänt just nu. Så det är kanske därför vi valde som vi gjorde. Men tänk om man ångrar sig. Ett sista farväl. Men är det så viktigt egentligen? Det viktigaste är väl ändå att hon hamnar där som det är bestämt och att vi kommer få veta när det har hänt. Sen kan man gå dit så ofta man vill. Eftersom mitt jobb ligger precis bredvid kommer jag nog att gå dit varje dag efter jobbet och bara sitta där. Man kan sätta ljus och blommor där om man vill. Det kommer att bli fint. Hon kommer att få det bra där.

Åter igen. Tack för alla kommentarer. Jag orkar oftast inte kommentera tillbaka men ibland händer det. Jag saknar alla bloggar jag följt så mycket men känner mig inte riktigt stark nog att läsa. Jag hoppas så att ni alla mår bra och snart har ert lilla barn hos er. <3

Begravningsbyrån

Idag har vi fått svar från begravningsbyrån. De olika alternativen man kan välja är:

Ni kan välja om det skall var kremation och gravsättning i Minneslunden direkt. Man få då inte veta datum för gravsättning, men efter gravsättningen skickar kyrkogården ut ett meddelande att ert barn finns i minneslunden.

Som alternativ till detta kan ni välja;

Avsked vid kistan före kremation. I mer eller mindre ritualiserad form.

Egen gravplats, med möjlighet att närvara vid gravsättningen.

Alt. Att sprida askan över havet.

Nu ska vi bara komma på vilket vi vill. Det mest spontana är ändå det första alternativet. Att hon får vara med de andra barnen. Vi kommer ju faktiskt få ett brev när det är gjort. En egen gravplats känns lite för mycket. Ska hon då ligga där själv? Jättesvårt och det är nog viktigt att verkligen tänka igenom så man inte ångrar sig sen. Minneslunden är verkligen jättefin. En urnplats eller liten begravningsplats ser så intryckta ut. Har varit där och tittat innan.

Igår var vi och gick en jättelång runda i solen. Det kändes jätteskönt att komma ut. Samtidigt jobbigt. Jag ville gå till en stadsdel som vi knappt varit i innan och där det inte finns någon koppling till något från våra liv. Så dit gick vi. Vi hittade en restaurang och åt en sallad. Det kändes bra för en stund att sitta där i solen mätt och med en öl i handen. Sen ville sambon gå hem för han har en sak som måste göras. Då fick jag sådan ångest. Ville inte gå hem. Vi tog bussen hem och jag satt där helt tom och gråtfärdig. Jag sa inget. När vi hoppade av bussen frågade han vad det var men jag sa bara att jag mådde dåligt och inte ville ta det ute bland folk. Väl hemma bröt jag ihop igen. Men samtidigt kändes det skönt att komma hem och känna sig trygg.

När vi skulle lägga oss mådde jag inte alls bra. Läste igenom min dagbok lite och grät. Sen när sambon la sig så kramade han om mig och vände sig om. Då blev jag så arg och kände att han inte brydde sig och sa många dumma saker. Det är så lätt att lägga fokus på en punkt, i detta fall aggression mot min kära sambo. När jag gråter säger han inget utan kramar bara om mig. Jag vet inte vad jag vill att han ska säga. Inget hjälper ju. Tror jag blir mest arg över att jag visar så tydligt att jag gråter och mår dåligt medans han utåt verkar må bra. Även om jag vet att han inte gör det. Men man hanterar väl det på olika sätt och det går ju inte att ändra. Det viktigaste i allt är att inte vara arga på varandra. Men det är ju så lätt till.

Idag mår jag inte alls bra. I morse orkade jag inte gå upp. Allt kändes meningslöst igen. Jag har knappt sovit och dessutom håller jag på att bli förkyld. Precis som att det inte räckte. Jag fick lite energi och vilja att stiga upp efter att ha läst mailet från begravningsbyrån. Det finns något jag måste göra. Jag måste begrava Edda. Sen var jag tvungen att säga förlåt till min sambo. För bråka är det sista vi ska göra just nu.

Snart ska jag till läkaren. Orkar egentligen inte gå dit men det är kanske bra…