Taggarkiv: missfall

Add Comment Register

Uppdatering

I onsdags började jag blöda. Då förstod jag till 100% att det var kört. Torsdag och fredag har jag blött massor och haft så ont så att inte ens Citodon har hjälpt. Det känns för jävligt rent ut sagt att man ska behöva straffas med detta efter allt kämpande. Var finns rättvisan?

Atarax och Citodon har dämpat min ångest. Jag har även haft en enorm huvudvärk som kommit och gått. Tårarna har varit få. Jag får inte fram dem. Dem har fastnat där långt bak.

Nu är det helg igen. Jag ska göra ett försök att gå ut idag. Träffa folk. Men jag tror inte jag orkar. Jag har ätit antidepp i 4 dagar och mår lite sämre. Ångesten blir så stark ibland att jag knappt kan andas. Hoppas den känslan går över snart.

Kram till er alla! ❤️

Svar & annat!

Någon undrade varför jag väntar ett MF pga av en skugga på ett test. Ett plus är ett plus. Ett plus som försvinner innebär antingen missfall eller en kemisk graviditet.

Min mens skulle kommit i måndags. Idag är det lördag. Jag småblöder, fick svagt positivt och har ganska starka graviditetsymptom. Så därför väntar jag tyvärr på ett MF. Det kan också varit en kemisk graviditet. Men då brukar mensen komma som vanligt. Det jag har nu är inte mens. Det är något rött vattnigt utan klumpar. Något jag hade vid min förra graviditet också som tyvärr avstannade runt vecka 10.

Vad har jag för symtom då? De senaste dagarna har jag känt mig extremt hungrig, osugen på mat, illamående och yr. Helst på morgnarna. Något som tyder på graviditet är min förhöjda kroppstemperatur. Tro mig, jag känner min kropp. Vi har snart försökt i 5 år. Jag har varit gravid vid alla mina IVFer, inklusive denna. Det är bevisat med blodprov. Jag ska nog fråga min klinik efter ett blodprov.

Jag är så jävla bitter! Förlåt!

Ruvardag 14

Igår kväll mådde jag inte så bra. Fick ett gallstensanfall igen. Blir så trött. Eftersom plusset syntes då så vågade jag inte ta min medicin. Min man fick ringa 1177 och fråga. De avrådde mig att ta den vid tidig graviditet. Så jag fick nöja mig med alvedon. Behöver jag säga att det inte hjälpte så bra?

I natt har jag svettats mängder. Har vaknat flera gånger helt plaskblöt. Såg det som ett bra tecken på en graviditet. Men plusset var i morse som bortblåst. Inte en endaste antydan till ett extra streck längre. Dessutom blödde jag rött. Det kändes väldigt kört och jag blev så ledsen igen.

Men jag hade inte tid att sörja. Det var dags att träffa folk igen. Något som jag har svårt för just nu. Det var inte heller vilka som helst utan en gravid och en nyfödd bebis. Det kändes extra jobbigt idag. Jag blöder antagligen pga ett missfall och ena tjejen sitter och klappar sig på magen. Det måste vara typiskt mig att bli utsatt för det just nu. Jag träffar ju nästan aldrig gravida eller nyfödda nu för tiden. Eftersom jag inte orkar.

Nu är jag hemma igen och känner att jag befinner mig på botten. Jag orkar inte med detta misslyckande. Hur ska jag orka upp? Vad finns det att se fram emot? Förra sommaren var det skönt med en paus. Men jag vill inte ha en paus. Jag vill vara gravid.

Snyft! :(

Fundering

Ni som fått ta Trombyl eller annat vid graviditet. Vad var orsaken? Är det något som kan hjälpa mig på något sätt? Borde läkaren ha sagt något, hittat något? Jag är mest bara nyfiken på alternativ för att lyckas hela vägen.

Vad finns det mer man kan göra? Finns det något man kan göra egentligen? Nu vet jag inte alls vad som hände sist. Mer än att hjärtat slog och sen inte längre. Den risken är väldigt låg. Någon enstaka procent nämligen. Det känns som att det var något annat. Men det är ju inte säkert.

Det som får mig att fundera på just Trombyl är att min mamma äter det och att vi haft både blodproppar och hjärtinfarkter i släkten.

Jag bara spekulerar. Vet någon fakta så är det intressant. :)

En jobbig dag (ej för känsliga)

I måndags kväll åt jag vid 21, en liten äggmacka. Var inte sugen på något. Sen fick jag inte äta förrän efter skrapningen. Behöver jag säga att jag var väldigt hungrig och yr igår..?

Dagen började med att jag tog 2 Cytotec kl 10 för att mjuka upp livmodertappen så de lättare skulle komma in och göra skrapningen. Jag låg still i soffan under 1 timme så tabletten skulle verka. Det började värka. Jag fick lite lätt mensvärk under denna tiden. Kommer ihåg att i somras kom det redan efter 1 ½ timme. Denna gången innan 1 timme. Jag kände att jag behövde gå på toaletten. Kände att det började rinna till och tänkte att det bara var tabletten. Men ut kom rött blod. Oj! Cytotecen körde igång missfallet med dunder och brak. Jag tokblödde och fick sitta på toaletten den mesta tiden innan det var dags att åka taxi. Som tur var hade jag en sån där stor blöja från i somras så den fick åka på. Skulle vara så pinsamt att blöda ner taxin. Det hade redan börjat komma ut stora klumpar. Sen när jag satt på toaletten kände jag att jag kissade, fast inte från urinröret utan vatten kom från livmodern. Vattnet gick. Det var inte mycket men tillräckligt för att jag skulle bli förvånad. 1 dl kanske. Sen fick jag ångest att allt skulle komma ut under taxiresan. Vi var tvungna att åka.

Klockan 13 skulle vi vara där. Vi var lite tidiga. Jag kände hur blodet rann och vågade inte sätta mig ner. Frågade efter en toalett för det fanns ingen i väntrummet. Fick gå in på amningsmottagningen av alla ställen. Där blödde jag ner hela toaletten. Kände att jag behövde krysta lite och tänkte att det var nog bara var mer blod. Men nej. Ut kom det lilla fostret. Jag fick panik. Hörde barnskrik i bakgrunden från mottagningen och visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag titta eller inte? Jo, jag var tvungen att titta för att förstå och för att veta om det verkligen var det som jag trodde. Det var det!!! Under ett svagt ögonblick under panik funderade jag på att fiska upp det men tog mitt förnuft till fånga och tänkte att det kan man ju inte göra. Vad skulle jag titta på? Var skulle jag göra av det? Slog genast bort min dumma tanke och tänkte på alla andra som fått sina missfall hemma. Det var bara att blunda och spola. Några sekunder av fullkomlig panik. Men vad skulle jag göra? Lilla Irja, ca 2 cm + moderkaka försvann ifrån mig på ett ögonblick. Jag sprang ut från toaletten till sambon som stod utanför och väntade. Jag vågade inte gå själv för jag kände mig helt yr. Vi gömde oss i en hörna och jag berättade vad som hänt. Sen var det min tur att gå in på kliniken. Sambon fick tyvärr inte följa med pga sekretess och hygien. Jag ville bara gråta, men där var så mycket människor.

Jag fick gå in på uppvak direkt där jag fick ett litet bås med säng. Där bytte jag om till sjukhusskjorta, strumpor, de där sexiga nättrosorna och megabinda. Jag kände mig i lite chocktillstånd. Sköterskan var trevlig och hjälpte mig. Jag vågade inte sätta mig ner för jag blödde fortfarande mycket. Fick gå på toaletten efter en stund för där var upptaget. Jag hade ganska ont i magen så jag fick en morfintablett. Jag tål inte Ipren så det fick bli det. Det kändes skönt efter en stund. En annan sköterska kom och satte en Venflon i handen på mig, som vanligt var det svårt att hitta ett kärl i armvecket. Det gjorde lite mer ont och kändes obehagligt. Sen fick jag dropp för jag hade inte ätit på så länge. Min läkare var upptagen med en annan patient så jag fick vänta i ca 30 minuter innan han kom in till mig. Det visade sig vara samma läkare jag hade vid polypborttagningen. Han är dansk och jag har svårt för att förstå vad han säger. Jag berättade om blödningen och att det nog kommit ut. Då sa han att han skulle börja med att titta med ultraljud. För om allt hade kommit ut av sig själv fanns det ingen anledning att göra en skrapning. Här kände jag mig lite lättad över det som hände.

Efter en stund kom en trevlig manlig narkossköterska och körde in mig till operationssalen. Han ställde lite frågor och jag berättade om mitt magmunsbråck. Det behövde han veta. För tydligen kan man få upp magsyra i lungorna vid sövning och det kan bli riktigt farligt. Vi fick vänta en liten stund utanför för de var inte riktigt klara. Då kom en annan sköterska och skulle sjunga en sång för mig. Men han gjorde det aldrig. Han var nog för blyg hi hi. Sen blev jag inrullad och fick hoppa upp i gynstolen. Där fick jag kudde och täcke. Läkaren började med att titta med ultraljud och kunde konstatera att hinnsäcken var borta. Det var som jag trodde. Men livmoderslemhinnan var hela 2 cm tjock så han ville skrapa i alla fall. Annars hade jag nog blött mycket och länge.

En massa människor kom in och hälsade på mig. Jag kände mig lite groggig i huvudet av morfintabletten. Jag fick börja med att dricka en äcklig saltlösning för att neutralisera magsyran. Sen berättade narkossköterskan att han skulle stoppa ner en slang i halsen på mig när jag sov för att inte magsyra skulle läcka upp i lungorna. Då sa jag att det behövde han ju inte berätta, jag tyckte det lät lite läskigt. Sen skulle jag få smärtstillande genom handen och sen narkosen. Det hela gick väldigt snabbt. Jag fick andas i en mask och ta 3 stora djupa andetag. Sen sussade jag gott.

När jag vaknade fick jag lite panik. Jag började gråta. Det var nog allt som släppte. Det var över. De körde mig tillbaka till mitt bås på uppvak. Jag grät och var helt borta i huvudet. Halsen kändes helt öm och torr efter slangen. Men allt hade gått bra. Jag fick ligga i sängen och vakna till liv. Sköterskor kom och gick. Jag fick 2 panodil för det började göra ont igen. Allt här är i en enda röra. Efter en stund började jag känna mig kissnödig. När jag satte mig upp snurrade det till rejält i huvudet, men det gick bra att gå de få metrarna till toaletten. Det var skönt att röra på sig. Sen fick jag frukost. Äntligen! Saft, te och mackor med marmelad. Sen kände jag mig mer vaken. Innan jag lämnade sambon så sa sköterskan att jag skulle vara klar runt halv 15:30, 16:00. Så när klockan började närma sig 16 så tänkte jag på sambon som satt där ute och väntade och var orolig. Fick låna en telefon och ringa honom så han kunde komma upp och hämta mig. För nu var jag redo för att åka hem. Då var klockan nästan 16:30.  Jag längtade så efter att få lägga mig i soffan och halvslumra.

Väl hemma blev det mycket kattmys. Jag började toksvettas. Antagligen eftersom alla hormoner och mediciner gick ur kroppen. Det kändes som om jag haft feber och tagit febernedsättande. Jag började känna mig väldigt hungrig så sambon fick gå ut och köpa pizza, läsk och godis. Det tyckte jag vi var värda efter en dag som denna. Sen tittade vi på film och hade en mysig kväll.

Nackdelen var att jag inte kunde sova. Allt snurrade så i huvudet så jag kunde inte få ro. Man kan ju tycka att det skulle vara tvärtom efter både morfin och narkos. Jag svettades och vände och vred mig. Men till slut gick det. Men jag vaknade vid 4:30 av att katterna ville ha mat. Sen har jag inte kunnat somna om. Så här sitter jag. Pigg och vaken. Not!!! Ska göra ett försök att sova lite till. Sambon har åkt till jobb och jag är själv hemma till 16. Har en plan att sitta på balkongen och sola och läsa. Kanske gå iväg och handla lite så jag kan göra hemmagjord glass. Ja lite gott får man ju ha när man är hemma från jobb och tycker synd om sig själv.

Sen måste jag nog ringa läkaren igen för jag har fortfarande inte fått något sjukintyg. Ska gå in och kolla på Försäkringskassan innan jag ringer. Hon kanske har fullt upp eller glömt bort det. För tiden för skrapningen var ju inte heller inbokad. Konstigt tycker jag. Men hon kanske jobbade som akutläkare just denna dagen. Vad vet jag. Jag ringer och kollar.

Idag mår jag bättre. Jag blöder bara lite, skönt. Magen gör inte direkt ont. Jag har lite ont i lungorna och behöver hosta hela tiden. Får hoppas det går över. Kanske jag fick ner lite av den där äckliga vätskan. Jag känner mig helt sårig i hela halsen. Jag planerar in roliga saker att göra. Idag blir det nog after work med några vänner. Har inte träffat några på hur länge som helst. Har inte mått bra. Det är bara 2 som vet om vad vi har gått igenom. Vi har inte hunnit berätta för några fler. Vet inte om vi ska berätta som det är eller bara hålla masken. Känns tråkigt att diskutera missfall när man äntligen träffas. Får se.

Nu tar jag nog lite bloggpaus. Det känns bra för huvudet. Jag behöver läka själen. Tack för alla fina kommentarer jag fått. De värmer så. Har jag något roligt eller intressant att skriva om eller bara saknar er för mycket så kommer jag att skriva något litet. Annars väntar snart semester och då kan det vara skönt att även ha semester från allt som har med bebis att göra. Tyvärr går ju bloggen och forumen bort då. Men jag kommer tillbaka. Det lovar jag. En gång bloggare, alltid bloggare. Ha ha! Det går nog inte att sluta helt. 😉

Ha en underbar sommar så ses vi när vi ses! <3 (Det kanske redan blir imorgon) 😉

Imorgon

I fredags ringde äntligen min läkare. Hon hade varit ledig så det var därför det tog tid. Hon frågade hur jag mådde och jag sa sådär, det har ju inte hänt något. Förutom små färgade flytningar ibland. Vi bestämde att jag skulle gå på läkartiden som var inbokat idag och så skulle hon sätta upp mig på en tid för skrapning. Sjukskrivningen skulle hon också ordna med. Det kändes bra. Jag orkade inte vänta mer.

Idag har vi varit och träffat en läkare. Han säger, ja du är gravid och har fått en blödning? Ja jo svarar vi, lite mer än så har ju hänt. Då visade det sig att mitt förra läkarbesök med ultraljud inte fanns med i min journal. Inte heller läkarsamtalet jag hade i fredags. Så vi fick berätta allt från början. Suck! Någon tid för skrapning fanns inte till mig. Inte heller något läkarintyg. Så nu undrar jag varför vi hade det där samtalet alls? Som tur var satte de upp mig på en akuttid imorgon tisdag kl 13. Så då ska det äntligen bli gjort. Lilla Irjas hjärta slog inte idag heller och det var vi beredda på. Hennes storlek motsvarade 7+5 så det måste ha hänt precis efter ultraljudet. Så sorgligt. Men vi var ju glada i 1 1/2 vecka i onödan i alla fall. Vi hann berätta för våra föräldrar och några syskon.

Tack för söta inlägg om att era kompisar etc som fått se ett hjärta slå efter bekräftat MA. Men så var inte fallet för oss och det var vi beredda på. Det är ovanligt att man inte kan se hjärtat slå i vecka 10. Då kan man t om se med ultraljud på magen. Så vi förstod redan då hos barnmorskan att det var kört.

Nu har man förstått och börjat gå vidare. Vi ska satsa hårt på adoption. Vi kommer först och främst få tillbaka vår frysis efter sommaren. Sen får vi se. Min rädsla för en graviditet kan sätta käppar i hjulen. Men jag ska försöka övervinna det. Jag kommer aldrig mer att vänta in ett missfall. Det är nog det dummaste jag har gjort. Jag mår så psykiskt dåligt av det. Både av väntandet, rädslan för att det ska komma igång, rädslan hur stort det kan vara, rädslan för att störtblöda när jag inte är hemma och framför allt, att gå omkring med ett dött foster. Ibland har jag fått panik över det sista och lugnat mig med att det ju bara är Irja, min bebis.

Nu är det snart över, snart är det semester. Jag ska ta en paus från allt. Även från bloggen och forum. Jag måste fokusera på mig själv, inte på bebisar eller er. Jag kommer att uppdatera om något stort kommer att hända. Vad vet jag inte nu. Självklart kommer jag att förbereda er på pausen. Jag hoppas ni kommer tillbaka och läser när jag är redo. Använd gärna Bloglovin eller andra bloggsamlare för att inte missa något.

Till alla er som är gravida, lycka till och njut. Jag kikar in ibland men just nu känns det för hårt. Men jag hejar i det tysta. ❤

20130610-151507.jpg

Att tappa kontrollen

Idag mådde jag ganska bra när jag vaknade. Jag har suttit på balkongen och solat och läst en bok. Som jag har längtat efter det. Även om det blir lite väl varmt där.

Sen vilade jag en stund för att sen ta en dusch och göra vid mig för en middag med svärfar. I duschen kände jag hur ömma brösten var. Aj! Då började tankarna snurra och verkligheten komma ifatt. Jag såg fram emot att få komma ut i solen och äta en god middag på restaurang. Men när jag stod och borstade håret kände jag mig yr, svettig och illamående. Jag kände hur allt brast. Äntligen har allt kommit ifatt mig. Hur kan jag gå ut och äta middag och försöka ha det trevligt när Irja fortfarande finns där inne? Det går ju inte. Allt stretade emot och tårarna kom äntligen tillbaka.

Jag fick stanna hemma. Nu ligger jag här i soffan och mår fortfarande dåligt. Jag hoppas verkligen att läkaren ringer imorgon för jag orkar inte vänta. Jag ska begära ett extra VUL. Inte för att jag tror men mest för att vara helt säker. Det måste man väl kunna kräva.

Imorgon skulle vi gått in i vecka 12. :(

Min gravida kropp & jag

Min kropp och jag känns som två olika delar. Kroppen är fortfarande gravid, men huvudet har gått vidare. Tittar man på kroppen så står magen fortfarande ut och brösten är större med tydliga blodkärl och mörka vårtgårdar. Ibland är dem ömma, som idag. Konditionen är fortfarande borta och illamåendet kommer och går. Visst, det är inte alls lika starkt längre och det är väl tur det. För fy vad jag mår psykiskt dåligt av det här. Det är inte alls bra att vänta med en skrapning. Så nu har jag bestämt mig för att göra den så fort jag får. Det verkar ändå som att man får skrapas efter själva missfallet, helst när man har gått så här långt. Varför då vänta?

Jag ringde min läkare igår som jag hade i torsdags. Eller rättare sagt jag ringde hennes sekreterare som skulle lägga en lapp. Hon har inga fasta telefontider. Drygt. Det kan ju ta en evighet innan hon ringer. Jag pratade först med en sköterska på KK som berättade för mig att när väl skrapningen blivit bestämd så kommer det gå snabbt, och det känns ju skönt. Men att jag var tvungen att komma överens med detta med min läkare. Egentligen hade jag bara tänkt ringa och be henne om en sjukskrivning. Jag fick ingen i torsdags då jag skulle vara ledig några dagar efter. Men under dagen igår så bestämde jag mig för skrapningen och tänkte att jag kunde lika gärna ta upp det också med henne. Tror ni hon har ringt? Nej!!! Nu är det ju snart helg. Hon lär väl inte ringa på fredag heller. Suck! Lång väntan till måndag då vi ska träffa någon och diskutera. Jag vill ha tillbaka min kropp nu!!! Jag vill gå vidare!!! Jag är redo att gå vidare!!!

Det har ju såklart inte börjat hända något med kroppen. Den förstår inte ännu. Det kommer bara lite ljusbrunrosa flytningar ibland. Det har ömmat lite i livmodern. Men inget mer. Den kommer nog aldrig att förstå. Hjärnan däremot har kommit långt i sorgearbetet. Jag är redo att bli ogravid och njuta av sommaren som sådan. Dricka vin i någon park. Ta en öl om man känner för det. Ut och springa, det skriker kroppen efter. Att komma i form. Jag ska försöka gå ned 5 kg. Jag har ett mål. Jag ser redan många delmål.

Bröllop. Vi hade egentligen tänkt gifta oss i sommar. Men så gjorde vi IVFen och blev med barn istället. Tänkte att vi tar det till nästa år i stället. Nu när jag snart är ogravid igen känner jag att jag ändå skulle vilja gifta mig i sommar. Ha något att se fram emot. Vi är bjudna på ett bröllop snart och vill inte att det ska krocka. Men det behöver det ju inte göra. Vi ska inte gifta oss på det sättet. Vi ska gifta oss borgerligt. Ha en liten fest. Åka på en fin bröllopsresa. Inga stora utgifter. Nu funderar vi på att gifta oss inom en snar framtid och bara låta våra föräldrar närvara. Man får högst vara 10 stycken inklusive oss själva på ett borgerligt bröllop. Sen efteråt tar vi en champagnefika i parken där vi skulle vilja gifta oss. Sen när det är gjort så planerar vi in vårt FET. Går det inte vägen åker vi på bröllopsresa till jul. Sen blir det privat IVF. Går inte det vägen så kan vi planera in den där festen för alla vi vill bjuda och ha bröllop del2. Lite annorlunda. Men helt ok. Vem har sagt att man måste göra allt på samma dag? Vi vill ha bröllopet gjort så vi snabbare kan adoptera. Även om vi såklart mest vill göra det av kärlek.

Adoption. Idag berättade jag för min mamma att vi funderar på att adoptera. Det kändes stort att berätta. Jag har ju inte berättat om IVFen. När jag pratade med henne kände jag att det kändes konstigt att inte ha berättat om IVFen. Men att det känns så sent nu. Hon tyckte det var ett väldigt bra beslut med adoption i alla fall. Hon sa också att det är ju bättre att göra en adoption än att gå igenom det som min syster har gått igenom, en IVF. Här skulle jag kunnat berätta, men jag kunde inte. Kanske jag skäms för att jag inte berättat något innan. Eller är det fortfarande bara kontrollen som jag är rädd för att tappa. När folk vet och undrar hur det går. Jag kan berätta sen. När barnet är här. Det har jag inga problem med. Det är nog stressen jag är rädd för. Konstigt. Är jag dum?

Igår kom jag på en bra sak man skulle starta. En organisation som hjälper folk vid IVF att samla in pengar. För de som gått vidare till det privata och måste lägga ut pengar. Många har inte råd. Det kostar ju så fruktansvärt mycket. Så om någon då skulle behöva ett bidrag så får man anmäla sig på en hemsida där familj, vänner, bloggare etc kan vara med och skänka en liten slant till just deras kommande IVF-försök. Tänk att lägga ut 100:- då och då till någon behövande för att sedan få tillbaka flera 1000:-. Jag räknade på om alla mina läsare skulle lägga 100:- så skulle vi ha råd med ett 3-pack. Nu menar jag inte att ni ska göra det men tanken var fin. Tänk om vi kunde hjälpas åt att ha råd. Jag får nog fundera vidare på detta. Jag ska i alla fall försöka använda mig utav det här bruttolöneavdraget via mitt arbete. Då kan man få 30-55% rabatt. Det skulle ju göra otroligt mycket. Någon som fått igenom det?

Detta är min första dag där jag är själv hemma. Trodde jag skulle sitta och gråta floder. Men istället tvättar jag. Tyckte det kunde vara bra terapi. Jag tror min kurator jag gick till i somras och i höstas lärde mig mycket med att hantera sorg. Jag tror det är därför jag känner att jag orkar leva. Även om jag får små ångestattacker ibland. Men de är inte alls lika stora som i somras. Nu är det ju skillnad på att förlora ett barn och ett ej levnadsdugligt embryo. Så det är kanske det också som gör det. Jag är lite rädd för att bryta ihop när lilla Irja har lämnat min kropp. Som en separationsångest. Kanske det är därför jag först ville vänta ut missfallet. Nu ser jag fram emot att använda vår lilla frysis. Även om det skrämmer mig att den också har samma kvalitet. Irja var ju ett toppembryo, vad det nu innebär? Det innebär nog inte att det kommer att överleva hela vägen i alla fall. Men jag hoppas ju såklart att det kommer att göra det. Jag ska börja gå till min kurator när jag har fått tillbaka det för att lära mig att hantera min rädsla för att förlora det. Det är nog nyttigt. Jag funderar mycket på om det var min magsjuka som jag hade i 2 veckor som gjorde henne dålig på något sätt. Ett virus eller något. Kan magsjuka leda till ett missfall, eller är det ett missfall som leder till magsjuka?

Mycket funderingar på många dagar!!!
Tack för att ni finns!!! <3

Dryg väntan

Nu har det gått en vecka sen den där blödningen. Inget har hänt. Jag har haft lite ont i ryggslutet och igår hade jag lite molvärk i livmodern. Det kommer bara lite rosa ibland. Det är så jobbigt det här. Nu vill man helt plötsligt att det ska börja blöda. Men frågan är om det någonsin kommer att göra det. Kanske det är lika bra med en skrapning i alla fall. Men jag känner ändå att jag vill försöka vänta tills på måndag innan jag bestämmer mig. Då ska vi få träffa någon och diskutera hur vi vill göra. Har det inte hänt något tills dess blir det absolut skrapning. Är bara lite rädd för att det kan ta flera dagar efter där också innan vi får det gjort. Psyket mår inte bra av detta alltså.

Ibland känner jag mig lugn och tar det bra. Ibland kommer paniken och jag inte orkar gå utanför dörren. Men det hör väl till. Kanske inte sorgen kommer förrän det är över. Än så länge finns hon ju kvar, lilla Irja. När hon är borta kommer det att kännas tungt. Men jag känner ändå positivt inför vårt FET efter sommaren. Det skrämmer mig lite om den inte kommer att klara upptiningen. Då kommer nog allt att brista. Jag orkar egentligen inte gå igenom fler IVFer men jag måste. Jag måste försöka peppa mig själv att orka. Annars lyckas vi aldrig.

Vi har även börjat kolla upp adoption. Vi ska ställa oss i kö. Vi måste även gifta oss så funderar på att få det gjort snart. Det känns bara lite tråkigt att det måste stressas fram. Men vi tänker lite som så här att vi gifter oss kanske i höst, sen har vi festen till nästa år då vi egentligen tänkt gifta oss. Vi har inte råd med det just nu eftersom vi ska göra ett FET och kanske det blir fler IVFer efter där. Det gäller att börja spara.

Nu blir det frukost…