Taggarkiv: ofrivilligt barnlös

Add Comment Register

Ofrivilligt Barnlösas Dag!

Den 28 maj är det Ofrivilligt Barnlösas Dag i år. Denna dag uppmärksammas i hela landet. I Stockholm kommer föreningen Barnlängtan att ha ett arrangemang. Men alla kan ju tyvärr inte komma på det.

Är det några av mina läsare som skulle tycka att det var intressant att ha en träff för ofrivilligt barnlösa i andra städer denna dag? Kanske ta en fika eller ha picknick i någon park?

Jag kan ordna något i Malmö om fler är intresserade. Säg gärna till om ni är intresserade av det i andra städer också. Så kan vi hjälpas åt att bjuda in folk.

Detta är en dag för alla ofrivilligt barnlösa. Primärt barnlösa, Sekundärt barnlösa och för alltid barnlösa.

Det låter väl intressant? Eller vad tycker ni?

ofrivilligt barnlösas dag

En bra dag!

Hej!

Idag har jag faktiskt mått hyfsat bra. Har inte behövt ta något smärtstillande alls. Skönt!!! Jag har julbakat lite. Visst, det är lite jobbigt att stå upp längre stunder. Men då får man sätta sig ner och vila lite. Då går det bra.

Jag har ett litet dilemma. Med östrogenplåstren. Jag måste välja mellan att blöda lite ibland eller ha migrän 2 ggr i veckan. Jag hatar migrän och det går inte alls att få bort så jag valde att öka dosen igen. För då slipper jag migränen. Än så länge har jag inte blött mer så hoppas det bara var tillfälligt. Tänk mardrömmen med migrän hela julen. Nej tack!!!

Hur mår ni som är barnlösa nu under julen? Jag brukar ha enorm ångest men den är inte så farlig ännu. Visserligen medicinerar jag ju nu med Sertralin så det hjälper mig nog lite. Men det är tufft. Helst när alla julbilder på barn ramlar in på Facebook. Det gör ont! Jag försöker fokusera på det vi har nu. Nästa år är det kanske inte bara vi längre. För då ska vi precis ha fått en liten. Det har jag bestämt nu. Så det så!!!

Kram på er!!!

En fantastisk helg

Jag kanske låter oerhört bitter just nu. Ja det är jag. Medicinerna gör slut på mig känner jag. Men i helgen har jag haft det fantastiskt skönt. Jag vet inte om jag har berättat att bonussonen bor hos oss på heltid just nu? När det kom på tal så fick jag nästan panik. Hur skulle jag klara av det? Även om hela jag längtar efter att få vara mamma på riktigt så blir det inte samma sak att vara bonusmamma. För bitterheten tar över ibland. Att det inte är mitt barn. Att min man har ett barn sedan innan. Varför har inte jag det? Varför kan han inte ge mig ett barn? Varför kan inte jag ge honom ett barn till? Ja ni förstår.

I helgen har vi i alla fall varit barnlediga för första gången på väldigt länge. Flera månader. Det kändes så otroligt skönt. Att bara få vara. Att få vara mig själv utan att låtsas att jag mår bra. Att slippa ansvaret. Det var nog mest det som gjorde att jag mådde bättre. Bonussonen är tonåring, så han behöver ju inte riktigt så mycket uppmärksamhet. Men ändå känns det krävande för mig. Det kväver mig att behöva finnas till när jag inte orkar. För jag orkar inte just nu. Som t ex att laga mat. Till mig själv går det an. Men att behöva göra det till en kräsen tonåring tar så mycket energi. Varannan vecka är jag själv på kvällarna med honom för då jobbar min man.

Men snart är det över. Snart kommer hans mamma hem. Då blir det varannan vecka igen. Då får jag tillbaka min egentid, min extremt viktiga ensamtid. Jag och min man kan prata om allt här hemma igen utan att behöva viska och smyga. Jag behöver inte låtsas må bra. Jag kan tillåta mig själv att gråta ut ibland om det behövs. Utan att behöva vara rädd för att någon ser, som inte borde se.

Vi har inte berättat för bonussonen om att vi gör IVF. Det är kanske inget man berättar för ett barn. Hur har ni andra bonusmammor gjort? Har ni berättat? Såklart förstår han att vi försöker. Han vet om att vi förlorat vårt barn, men han förstår ju inte hur mycket barn hon var. Men han har sett sorgen. Han har märkt att jag har förändrats. Det ser jag på honom. Han vet också om att vi fått ett missfall. Men vi pratar aldrig om att vi försöker. Jag vet att han egentligen inte vill ha några fler syskon. För han har en lillebror som han har alldeles för stort ansvar för. Jag vill inte gå in på detaljer här. Men när vi berättade för honom om Edda, att han skulle bli storebror, så blev han ledsen. Det gjorde oss ledsna. För han trodde att han skulle få ta hand om det barnet också. Precis som han får göra med sin lillebror. Men så kommer det inte att vara här. För här ska han bara vara storebror.

Jag märker att han har förändrats under denna tid som han har bott hos oss på heltid. Han är gladare och gör bättre i från sig i skolan. Det gör mig stolt. Det får mig att tro att jag kommer att bli en bra förälder. För jag förstår hur viktigt det är för en tonåring med egentid. Att få vara och göra saker i sin egen takt. Det är inte lätt att vara tonåring. Det minns man ju själv. Så samtidigt som det har varit väldigt krävande för mig att vara bonusmamma på heltid så har det faktiskt också varit nyttigt för mig. Fram tills nu, när jag mår skit. Men det är kanske då det är som viktigast att ha lite måsten. Så att man inte går under.

Hur har ni det som är bonusmammor?

Var går gränsen?

Jag är kanske lite känslig men känner att jag lätt blir irriterad ibland. Med all rätt kanske. Det är kanske inte så konstigt.

En sak jag lätt blir irriterad på är vissa sekundärt barnlösa. Att de har mage att klaga på dagens regler om att man måste betala för syskonförsök själv. Det tycker jag inte är mer än rätt. Vad har då vi som har gått vidare privat och inte lyckats ännu rätt att klaga på? Vi tycker ju såklart att vi borde få bli föräldrar innan andra skaffar fler barn. Var går gränsen? Vad är rätt? Vad är fel? Hur tänker ni? Jag känner att jag kan ta väldigt illa upp ibland när det kommer till denna frågan. Så kände att jag behövde skriva av mig lite.

Detta är en väldigt känslig fråga. Det skulle vara intressant och höra hur ni tycker. Men försök att tänka er för innan ni svarar. Många som följer min blogg har ännu inte lyckats med första barnet. Jag menar inte heller att få någon att må dåligt av mitt inlägg. Jag vill bara förklara hur jag mår. Vi som fortfarande kämpar med första barnet kan inte riktigt förstå att man inte kan nöja sig med ett barn. Men samtidigt mår vi ju alla dåligt över att inte kunna välja och få till de barn vi vill på egen hand.

Jag minns ju själv hur jag tänkte när jag var gravid med Edda. Jag älskade att vara gravid och längtade redan då efter ett syskon. Men för mig kändes det naturligt att behöva få betala för det då. Samtidigt som man såklart var bitter över att behöva göra det.

När det gäller landstingsfinansierade försök så tycker jag man får nöja sig med ett barn. Det är ju det som är målet. Men när man går privat och betalar själv känns det lite orättvist att man inte kan få använda kvarvarande försök till ett syskon. Där har man ju betalt hela summan själv. Nu lyckades ju inte vi innan vårt 3:e betalda försök. Men hoppas verkligen att det ska gå vägen då.

Många som lyckats få barn verkar också glömma lätt hur det kändes när man var kvar i kämpandet. Jag hoppas verkligen att vi också kommer att göra det. För den här tiden är inget man behöver komma ihåg.

På 6:e försöket ska jag bli gravid, 3:e gången gillt!!! :)