Jag kanske låter oerhört bitter just nu. Ja det är jag. Medicinerna gör slut på mig känner jag. Men i helgen har jag haft det fantastiskt skönt. Jag vet inte om jag har berättat att bonussonen bor hos oss på heltid just nu? När det kom på tal så fick jag nästan panik. Hur skulle jag klara av det? Även om hela jag längtar efter att få vara mamma på riktigt så blir det inte samma sak att vara bonusmamma. För bitterheten tar över ibland. Att det inte är mitt barn. Att min man har ett barn sedan innan. Varför har inte jag det? Varför kan han inte ge mig ett barn? Varför kan inte jag ge honom ett barn till? Ja ni förstår.
I helgen har vi i alla fall varit barnlediga för första gången på väldigt länge. Flera månader. Det kändes så otroligt skönt. Att bara få vara. Att få vara mig själv utan att låtsas att jag mår bra. Att slippa ansvaret. Det var nog mest det som gjorde att jag mådde bättre. Bonussonen är tonåring, så han behöver ju inte riktigt så mycket uppmärksamhet. Men ändå känns det krävande för mig. Det kväver mig att behöva finnas till när jag inte orkar. För jag orkar inte just nu. Som t ex att laga mat. Till mig själv går det an. Men att behöva göra det till en kräsen tonåring tar så mycket energi. Varannan vecka är jag själv på kvällarna med honom för då jobbar min man.
Men snart är det över. Snart kommer hans mamma hem. Då blir det varannan vecka igen. Då får jag tillbaka min egentid, min extremt viktiga ensamtid. Jag och min man kan prata om allt här hemma igen utan att behöva viska och smyga. Jag behöver inte låtsas må bra. Jag kan tillåta mig själv att gråta ut ibland om det behövs. Utan att behöva vara rädd för att någon ser, som inte borde se.
Vi har inte berättat för bonussonen om att vi gör IVF. Det är kanske inget man berättar för ett barn. Hur har ni andra bonusmammor gjort? Har ni berättat? Såklart förstår han att vi försöker. Han vet om att vi förlorat vårt barn, men han förstår ju inte hur mycket barn hon var. Men han har sett sorgen. Han har märkt att jag har förändrats. Det ser jag på honom. Han vet också om att vi fått ett missfall. Men vi pratar aldrig om att vi försöker. Jag vet att han egentligen inte vill ha några fler syskon. För han har en lillebror som han har alldeles för stort ansvar för. Jag vill inte gå in på detaljer här. Men när vi berättade för honom om Edda, att han skulle bli storebror, så blev han ledsen. Det gjorde oss ledsna. För han trodde att han skulle få ta hand om det barnet också. Precis som han får göra med sin lillebror. Men så kommer det inte att vara här. För här ska han bara vara storebror.
Jag märker att han har förändrats under denna tid som han har bott hos oss på heltid. Han är gladare och gör bättre i från sig i skolan. Det gör mig stolt. Det får mig att tro att jag kommer att bli en bra förälder. För jag förstår hur viktigt det är för en tonåring med egentid. Att få vara och göra saker i sin egen takt. Det är inte lätt att vara tonåring. Det minns man ju själv. Så samtidigt som det har varit väldigt krävande för mig att vara bonusmamma på heltid så har det faktiskt också varit nyttigt för mig. Fram tills nu, när jag mår skit. Men det är kanske då det är som viktigast att ha lite måsten. Så att man inte går under.
Hur har ni det som är bonusmammor?
