Taggarkiv: orättvisa

Add Comment Register

Gråter

Jag har inte kunnat gråta sedan jag började med antidepp. Det har inte gått. Jag får inte ur mig mina känslor.

Men idag rinner tårarna. Jag är så ledsen. Något som inte fick hända har hänt. Att mitt syskonbarn har blivit förälder innan mig.

Fy fan vad tufft! Hur ska man orka med det?

Min mamma bara pratar om det också. Berättar om alla saker hon sytt till bebisen. Hur ska man få henne att förstå att jag tycker det här är jättejobbigt?

Hur hanterar ni sådant här?

image

Avundsjuka

Som jag anade så fick mitt inlägg om syskonförsök många kommentarer. Några kände som mig och några kände inte alls som mig. Det var helt väntat.

Jag ville inte på något vis dumförklara någon som vill ha syskon till sitt barn. Det är ju helt naturligt. Det kommer jag också att vilja ha. Jag ville mest bara påpeka hur dåligt jag mår av alla som börjat med syskonförsök när vi inte ens har kommit i mål med första barnet. Allt handlar såklart bara om avundsjuka från min sida. Jag blir så ledsen att ni har kommit så långt och jag får börja om på ruta ett om och om igen. Det är tufft! Väldigt tufft!

Det som gjorde mig mest upprörd är att många verkar kämpa för sin rätt för ett finansierat syskonförsök. Då tycker jag att vi som ännu inte lyckats ska ha rätt till fler försök. Är det någon som kämpar för det? Det måste vara lika. Kanske jag tar mer illa vid mig än andra eftersom vi redan har ett barn. Men att hon togs ifrån oss alldeles för snabbt.

Jag erkänner att jag inte är så stabil med mina känslor. Det är tufft att vara jag. Något som jag inte ens vill lägga över på min värsta fiende.

Hur ska man göra för att överleva alla motgångar och avundsjukor? Vi måste nog lära oss att ha mer förståelse för varandra. Men hur gör man det?

BTW så verkar många ha problem med att kommentera. Jag har mailat bloggansvarig och hoppas på att få rätt med problemet.

En tanke till dig

Igår skickade jag ett mail till en av mina IVF-vänner. Jag ville höra hur det går för henne. Hoppades på att graviditeten gick bra och att allt var som det skulle.

Idag fick jag ett svar. Ett sorgligt svar. Det hade inte gått bra. I vecka 23 föddes hennes dotter utan förvarning. Alldeles för tidigt. Idag ligger hon och kämpar för livet, fast i en kuvös.

Jag blir så ledsen. Varför måste vi som kämpar om några behöva genomgå detta också. Vad har vi gjort för att förtjäna detta???

Jag skickar en tanke och kram till dig Karin och alla andra som går/har gått igenom det här!!!

Tänk att det till sommaren har gått hela 3 år sedan vi förlorade vår dotter Edda i vecka 22. Det gör fortfarande så ont i mitt hjärta när jag tänker på det. En sorg som inte går att förklara och som alltid kommer att finnas kvar. Vi saknar dig!!!

Tacksam!

Jag har på allvar börjat fundera på vad jag har gjort för att förtjäna alla de här motgångarna i mitt liv. Hur kan en och samma människa vara med om så mycket skit? Vänder det aldrig? Det är väl inte så konstigt att man blir deprimerad och inte orkar med livet. Kan det inte vara nog nu?

Jag känner att jag är på väg att bli mer bitter igen. Jag måste verkligen kontakta den där psykologen nu. Det börjar bli alldeles för tungt. Hur ska jag orka? Jag är så glad att min man är den som han är. Jag är väldigt dålig på att erkänna hur mycket han verkligen betyder för mig. Hur mycket stöd han är mitt i allt kämpande som jag själv måste tampas med. Förståelsen som han ger mig. Jag är livrädd för att han ska få nog en dag. Att jag bara är för bitter och glömmer bort kärleken. Att jag har för ont eller är för deprimerad för att visa kärlek och säga att jag älskar honom.

Sen är jag så oerhört tacksam för alla fina tjejer som jag har träffat via bloggen och forum. Alla tjejer som jag träffar en gång i månaden och nästan har daglig kontakt med på Facebook. Ni är guld värda!!! 💜 Även ni andra som bloggar eller skriver i forumen. Vad hade jag varit utan er? Antagligen inte denna starka person som jag har blivit.

Jag känner mig mer och mer öppen med att berätta för familj och vänner vad vi går igenom. Ska jag våga? Kommer min man att gå med på det? Jag känner att jag behöver förståelse från alla håll. För jag hatar den människan jag har blivit. Den där osociala bittra typen. Den är inte alls jag. Jag är social och glad annars. Den personen saknar jag så mycket.

Kanske tårarna kommer snart. De som jag har hållit inne så länge. Dem ligger och bubblar på ytan nu. Idag släppte det lite på vårdcentralen. Jag träffade en läkare som förstod. Jag behövde inte förklara mig. Hon läste min journal och såg. Hon kommer ihåg mig och vet vad jag tampas med. Jag har blivit sedd. Det kan få mig att börja gråta. För det är tyvärr inte ofta man blir det.

Lite kvällssvammel från mig. Med tårar i ögonen.

Imorgon ska jag träffa en IVF-vän. Jag får må hur dåligt som helst. För ses ska vi göra. Vi ska gå på promenad och äta semla. Sen på fredag ska jag träffa en gammal barndomsvän. Den enda vännen jag har kvar sedan högstadiet. Vi ses alldeles för sällan. Men så blir det när jobb och familj kommer emellan. I helgen hoppas jag på att må bra. Jag vill äta god mat, dricka vin och kanske gå ut och träffa vänner. Det var ett tips från min läkare. Sitt inte hemma när du är sjuk. Gå ut och träffa kompisar på en fika. Jag följer den ordinationen. :)

Käftsmäll

Ni flesta av er har väl varit med om ultraljudsbilder som pryder statusflödet på Facebook. Det är tungt att se. Jag önskar att det fanns något filter som kunde göra så att man slapp att se detta.

Denna gången kändes det extra jobbigt. Killen som eventuellt gjort mig steril ska bli pappa. Kul för honom. Tur för tjejen att de inte träffats förrän nu. Jag är bitter. Det är så lätt att lägga skulden på någon annan. Jag ångrar så nu att jag var ung och dum. Att det finns en anledning att skydda sig. Men det kanske inte är det som är vårt problem. Men jag misstänker tilltäppta äggledare pga klamydia. Jävla skitsjukdom.

Vad tror ni är ert problem, ni som är oförklarligt barnlösa?

image

Höjden av hemskhet

Igår fick jag reda på en sak som jag varit livrädd för länge.

Jag vet att många skrivit om hur jobbigt det känns när någons lillasyster eller lillebror skaffat barn innan man själv lyckats. Jag har ofta känt att det känns jobbigt att helt plötsligt vara sist av alla kusiner med att skaffa barn. När det sen inte har gått heller har gjort det ännu värre.

Igår fick jag en rejäl käftsmäll. En sån där som samtidigt kör in en kniv i hjärtat och drar runt.

Min systerson ska ha barn. Nej inget syskon till mig utan mitt syskons barn ska ha barn. Den personen ska bli förälder. Detta är något som jag varit rädd för ett tag.

Mitt syskonbarn är absolut inte väldigt ung. Men i mina ögon fortfarande ung. Tjejen som ska bli mamma är fruktansvärt barnslig och beter sig som om hon vore 15. Varför ska hon få bli mamma och inte jag? Var det ens planerat?

Jag tillåter mig själv att vara djupt ledsen. Snart ska jag berätta för min man. Jag vet inte alls hur han kommer att ta detta. Jag kanske borde vänta tills han slutat sitt jobbpass idag. För jag vet att han också kommer att bli ledsen.

Detta är en enorm orättvisa!!! Jag orkar inte detta!!! Jag vill aldrig träffa dem igen!!!

Hur ska man komma över detta?