Taggarkiv: rädsla

Add Comment Register

Rädsla!

Idag mår jag inte så bra. Imorgon går jag in i vecka 22, samma vecka som vi förlorade vår dotter Edda. Jag känner mig livrädd för att något ska hända igen. Jag kan inte riktigt tänka klart. Jag känner mig bara nedstämd. Men lillebror sparkar på där inne idag och försöker få mig på bättre tankar. 

I fredags hade min man köpt en present till mig. En amningskudde som jag även kan använda nu när jag har ont. Den är bra att ha mellan låren när man ligger ner och bakom ryggen när man sitter upp. Så det var en väldig uppskattad present. ❤️

Vecka 20!

Snart halvvägs!!! Wow! Om jag tänker tillbaka på tiden som gått så känns det inte längre som en evighet till målet. Men det kommer säkert att ändras ju större man blir. Eller hur? 😉

Förutom humördippar ibland så mår jag ok. Idag mår jag bättre. Men jag har ganska ont idag. Tror det är ligamenten som gör ont nu. Det känns tydligt när jag går. Det går inte snabbt om man säger så. Magen växer så det knakar. Den har tydligen en växtspurt nu. Det går inte att ha vanliga kläder längre. T om klänningar sitter konstigt. Så får väl köpa lite nytt/begagnat. Kollar Tradera varje dag. Ibland gör man fynd.

Vissa dagar känner jag bebisen väldigt tydligt. Andra väldigt lite. Det är väldigt skrämmande när det är mindre. Men jag försöker ändå tänka att det är tidigt ännu. Idag har han nog gymnastik där inne. Det känns som att det vibrerar i hela magen. Tror han gör volter där inne. Det känns så i alla fall. Hi hi!

Ångest!

Jag får jobbig ångest ibland. Idag har den varit väldigt intensiv. Kanske det beror på att RUL har varit. 2 veckor efter det förlorade vi Edda. Fast att allt såg bra ut då. Det skrämmer mig så fruktansvärt mycket. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. 

Vi har 3 stora delmål framför oss nu. Nästa vecka har det gått halva tiden. Den 17 juni är det vecka 21+3, dagen vi upptäckte att Edda inte längre levde. Sen är det den 21 juni då vi äntligen tillhör förlossningen.

Hur har ni mått som förlorat barn under graviditeten och varit gravida igen? Har det känts extra jobbigt den veckan ni förlorade förra barnet? Kändes det bättre när dagen var förbi? Hur kunde ni hantera rädslorna?

Jag som bara vill vara lycklig och njuta nu. 

Ruvardag 12

Godmorgon!

Jag orkade inte blogga igår igen!

Jag vaknade redan vid 3 och var kissnödig. Försökte somna om, men det gick inte. Det känns som att hjärtat slår snabbt. Jag får ingen ro och då kommer tankarna. Så där låg jag i sängen, klarvaken, tills mannens klocka ringde. Sen lyckades jag somna om igen.

Det har fortfarande kommit blod. Men inte så mycket. Hoppas på att det bara är någon skör slemhinna som bråkar. Magen har varit extremt uppblåst och tryckt mot diverse organ. Så det har gjort väldigt ont. Helst över vänstra äggstocken. Efter ett toabesök kändes det lite bättre så det var nog mest tarmen som tryckte emot mina förstorade äggstockar.  

Vid 17 fick jag extremt ont i hela nedre delen av magen. Både framför och bakom livmodern. Värst var det bakåt. Det kändes som knivar och ingenting hjälpte. Då blev jag rädd för att det var över. Men det kommer bara lite blod. Så jag vet inte. Det kändes lite bättre sen.

Jag mår inte så bra just nu. Det är väldigt psykande att småblöda hela tiden. Även om jag vet att det inte behöver vara någon fara. Men smärtan känns inte bra. Det kan ju vara min endo som bråkar eller vätska i buken. 

Jag försöker ta en dag i taget. Det är det enda jag kan göra.

Panik!!!

Nu är klockan 9:46 och jag har fortfarande inte kunnat sova. Jag får panik och det gör inte det hela bättre. Jag tror jag oroar mig för mycket.

* Operationen skrämmer mig. Om 3 veckor vet jag. Jag är rädd för att de inte kommer att hitta något fel på mig. Jag är rädd för VAD de kommer att hitta på mig. Jag är rädd för att operationen kommer att göra det värre. Jag är rädd för att det ska påverka nästa IVF negativt. Jag är rädd för att inte må bättre efteråt. Jag är rädd för att inte få någon hjälp på annat håll om de inte hittar något fel. Jag är rädd för att det blir en komplicerad operation. Jag är totalt j-la livrädd för att jag kommer att få må så här för alltid.

* Jag orkar inte må som jag gör just nu. Jag känner mig djupt deprimerad. Antagligen är det en kombination av mediciner, rädsla, smärta och allt jag varit med om som gör det. Kanske Sorgbearbetningskursen gör att jag mår sämre?

* Jag orkar inte ta tag i något. Jag måste t ex ringa Försäkringskassan. Hur ska jag orka prata med dem när jag mår så här? Eller det är kanske bara bra? Jag vill inte att de ska tro att jag är sjukskriven för att jag är deprimerad och hittar på att jag har extremt ont. 

* Tiden går för snabbt. Jag hinner inte med. Kanske är det därför som hjärnan inte tillåter mig att sova?

* Jag har tappat matlusten helt. Ingenting är gott (förutom godis) och jag orkar inte laga någon mat. Bara när jag är tvungen.

* Jag är livrädd för nästa IVF. Så länge vi inte kan göra den så känns det så avlägset. Men den senaste tiden har jag börjat planera.

Vad har hänt? När blev det så här? Vad händer med mig? Vad kan jag göra? Ingenting hjälper. Jag äter antidepp och går till en psykolog. Vad finns det mer? Jag vågar inte ta mina ångestdämpande (Atarax, Lergigan, Theralen) när jag går på Oxikodon.

Nu måste jag gå och äta något för att jag måste! Det kanske hjälpte lite att skriva av sig.

Ursäkta för ett jobbigt inlägg!

  

Ruvardag 11

Tack så hemskt mycket för alla kommentarer och lyckönskningar. De värmer så mycket. Jag blir glad att höra att så många vill ha bloggen kvar. Jag vet ju egentligen inte vad jag skulle göra utan er. 💜

I natt vaknade jag vid 4:30 och var kissnödig. Så nattkisset håller i sig. Jag har svårt för att somna om efter det. Tankarna snurrar. Både på filurerna och hur mycket jag hatar energitjuvar. Jag vet inte varför jag låter dessa tjuvar ta min energi. De är ju uppenbarligen inte värda det. Men jag är en sådan där genomsnäll och kanske lite dumsnäll person som vill allas bästa. Men ibland kan jag inte vara den personen. Då faller allt. Det har kanske även med att göra att jag antagligen är en sådan där HSP-person. High Sensitive Person. Något nytt som jag kommit fram till. Det är inte så nyttigt för mig.

När jag äntligen hade lyckats somna om så vaknade jag vid 8:30. Ett fint litet mail väntade på mig från fina E som hade fått ett plus på sin testdag. Jag blir så glad för hennes skull. Sen var det dags för mitt eget lilla tjuvtest. Det som skulle göra mig sådär lycklig och få mig att sväva på små moln. Men istället blir det sådär svagt plus som bara Ovitrellen kan ge, precis som i söndags. Sen efter det har jag inte mått så bra. Jag vet att det kan vara tidigt ännu. Migränen kom ju inte förrän på rd9 vilket kan betyda att filurerna fäst lite senare. Men jag har en erfarenhet av migrän på rd10 där mensen kom med dunder och brak, vilket sedan visade sig vara ett supertidigt missfall med störtblödningar och allt som hör till. Ja jag låter inte så positiv. Inte idag. Det känns som att hoppet har försvunnit.

Jag började känna av lite migrän idag igen så jag har sovit någon timme mitt på dagen. Tyvärr fick jag ställa in fikan med fina E för jag kände mig alldeles för deppig idag. Vi som skulle fira. Sen när jag försökte ta tag i dagen lite och tömde diskmaskinen som stått och tittat på mig en längre tid så brast allt. Äntligen kom de där tårarna av rädsla som jag inte fått fram innan. De där som lättar på trycket lite. Samtidigt som den enorma ångesten trycker på mitt hjärta och jag undrar hur i hela världen ska jag klara av ett minus på tisdag. Jag kommer att gå sönder helt. Mitt hjärta kommer att krossas och drömmarna med det. Jag kommer inte att orka leva. Hur orkar man leva efter alla dessa misslyckanden? Denna gången orkar jag nog inte.

Idag blev det ett tungt inlägg. Jag vet att det säkert är för tidigt att ge upp ännu. Men rädslan har tagit över. Snälla låt inte rädslan vinna.

Mina tankar går till fina J idag som tyvärr fått negativt besked! 💜

Ruvardag 4

Igår kväll kände jag mig lite öm om magen igen och det molar i äggstockarna. Jag har svårt för att äta på kvällen.

Idag vaknade jag och mådde jätteilla. Magen kändes lite bråkig och uppblåst. Det har hållit i sig hela dagen. Nu framåt kvällen så började jag känna av magkatarr. Så det kanske mest är därför. Jag åt lite ananas igår och tål verkligen inte det.

Under dagen har jag känt mig väldigt trött och lite hängig. Så jag sov en stund i eftermiddags. När jag vaknade så gjorde det så ont på högra sidan så jag fick ställa mig dubbelvikt. Vet inte vad som hände. Kanske äggstocken. Nu känns det lite bättre igen. Men det molar på där inne.

Jag börjar känna mig rädd. Jag vill inte att rädslan ska ta över. Men tänk om jag inte får några symptom denna gången. Tänk om det blir ett stort fett minus. Jag kommer inte att klara det. Hur ska jag klara det? Jag som bara skulle ta en dag i taget har tappat det.

Kanske allt börjar kännas jobbigt nu eftersom det är nu i dagarna som embryona faktiskt kan fästa. Jag har gjort 4 återföringar innan och alla verkar mer eller mindre ha fäst en stund i alla fall. Mitt störta gravidsymptom är nattkissandet. Det gör jag aldrig annars. Det har inte börjat ännu men brukar göra det nu i dagarna. Men de säger ju att ingen graviditet är den andra lik. Men detta har varit det. Jag längtar efter att behöva kissa på natten. Hur man nu kan göra det.

Imorgon ska jag försöka ta mig ut en runda. Ska luncha med 3 fina IVF-tjejer. 2 av dem ruvar också. :)

Rädslan

Jag börjar känna en stor rädsla inför nästa försök. Vet inte vilket som skrämmer mig mest, att misslyckas eller att lyckas och sen få missfall. Båda sakerna skrämmer livet ur mig. Hur ska jag orka? Hur kan jag våga hoppas? Efter allt som vi varit med om. Det måste finnas någon rättvisa. Den rättvisan är vår denna gång. Denna gång ska vi få bli föräldrar till ett litet barn.

Om ca 2 veckor är det dags för sprutstart. Menopur denna gången. Jag ångrar lite att jag valde den sprutan. För jag fick ett val. Jag gick på magkänslan. Den valde Menopur. Menopur har gett oss flest ägg konstigt nog. Den har t om gett oss ett embryo till frysen. Även om det inte överlevde upptiningen. Det gnager inom mig fortfarande. Varför fick vi inte tillbaka båda då våren 2013. Det var 2 toppembryon. Därför blev det bara ett. Risken för tvillingar var för stor. Men så fick jag missfall i vecka 10. Tänk om jag fått tillbaka det andra istället, eller båda. Vad hade hänt då?

Jag tänker mycket på hur jag ska klara av livet om vi misslyckas eller om jag faktiskt blir gravid. Hur ska jag klara av att jobba när rädslan kommer att vara större än någonsin? Finns det någon där ute som har ett tips? För jag vet inte. Jag försöker tänka på min kurators ord. Ta en dag i taget. Ha bara ett mål om dagen. Vilken tur att jag ska träffa henne i eftermiddag.

Fungerar det bra att kommentera nu? Annars får ni gärna maila mig. Tyvärr kan jag inte få bort verifieringskoden.

Fredagsfunderingar

Samtidigt som jag får ångest för att inte orka eller få kunna köra igång med IVFen nu i april så får jag samtidigt ångest för att lyckas bli gravid. Rädslan som jag känner är enorm. Inte för graviditeten i sig utan att förlora den. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Hur ska man göra för att endast tänka positiva tankar?

Hur många av er vill läsa om vårt nästa IVF-försök? Jag funderar nämligen lite smått på att inte blogga alls denna gången. För att försöka fokusera på annat under tiden. När man bloggar så ofta som jag gör så går man konstant och funderar på nya saker att blogga om. Det är en enorm stress. Man tänker enbart IVF eller bloggtankar. Det kan väl inte vara så nyttigt. Kanske är jag något vidskeplig också och börjar tro att min blogg orsakar all olycka som jag och min man får vara med om. Kanske någon där ute har uttalat någon elak trollformel över bloggen. Man kan ju börja undra.

Hoppas ni får en mysig helg i alla fall. Ikväll blir det fredagsmys deluxe.

Kram på er alla som kämpar! ❤️