Taggarkiv: sjukhus

Add Comment Register

Hemma!!!

Nu är jag hemma. Jag fick gå hem vid lunch idag. Alla prover såg bra ut denna gången. Ingen retning på bukspottkörteln. Hurra! Jag känner mig väldigt trött idag och det är kanske inte så konstigt. Jag har även lite ont. Så sitter mest och slappar i soffan och kollar serier.

Varje gång man kommer ut från sjukhuset så känns det som om man släppts ut från fängelse. Man lever i någon sorts konstig bubbla där inne. Påverkad av diverse mediciner. Sen helt plötsligt ska man ut i det vanliga livet igen. För mig får det vanliga livet vänta tills på onsdag. Då ska jag börja jobba igen. Jag ser nästan fram emot det.

Jag tänkte berätta lite om gårdagen. 9:30 skulle jag vara på plats. Jag och min man var lite tidiga som vanligt. De hade lite kaos på avdelningen så jag fick ett rum som inte var ett patientrum egentligen. Där stod några madrasser bakom ett draperi och några patientskåp. En säng till mig och en bordslampa på golvet. Ett extrarum vid platsbrist alltså. En sköterska gav mig en sjukhusskjorta, stora underbyxor samt strumpor. Jag fick krypa ner i sängen. Efter en stund satte hon en infart i armen. Jag frågade efter lugnande men det vågade hon inte ge mig på grund av att jag skulle sövas. Eh va? Jag fick ett antibiotikadropp.

När klockan blev runt 10:30 så fick jag åka ner till den endoskopiska avdelningen. Jag hade låst in mina saker i ett skåp och fått information om att de inte riktigt visste var jag skulle vara efteråt. I sista stund ber de min man hämta mina saker så jag får ha med mig dem i sängen. Väl nere i väntrummet så får min man gå för där får inga besökare vara. Där fick jag ligga i min säng och vänta på min tur. Det började kännas nervöst. Till slut kommer läkaren och en narkosläkare. ERCP-läkaren var samma som förra gången. Han frågar hur det är med mig och jag säger att jag är nervös. Då undrar han varför ingen gett mig lugnande och blir lite irriterad. Han är jättesnäll och säger att de ska ta hand om mig på bästa sätt. Det kändes lite som inför ett äggplock. Alla var supersnälla mot en.

Väl inne i operationsrummet så får jag hoppa upp på en speciell brits. Där fick jag lugnande rakt in i armen direkt. Sen fick jag lägga mig på mage på en kudde med täcke över mig och en kudde under fötterna. Allt för att göra det så bekvämt som möjligt. I munnen fick jag en ring för att inte bita i slangen och skada tänderna. Läkaren höll mig i händerna tills jag somnade. En vänlig och uppskattad gest. Sen minns jag inte mer.

Jag vaknar upp på uppvak. Där var jag inte förra gången. Jag fick lite ont och fick direkt smärtstillande. Där ligger jag i ca 2 timmar. Känner mig så lycklig att det är över så att några lyckotårar kom. Jag brukar gråta när jag vaknar ur narkos. Kanske av lättnad. Jag försöker sova men det är svårt. Folk tittar till en hela tiden och pratar med andra. Jag vill bara till mitt rum. För där kan jag smsa mannen så att han kunde komma tillbaka.

Jag hamnar på en annan avdelning. Den jag skrev om igår med rapande och pruttande mannen och tanten med bajsblöjan. Jag som trodde att denna avdelning skulle vara bättre än den andra. Jag hade fel. Den var hemsk. Undersköterskorna verkade lite förvirrade. Jag fick dålig information. Tur att jag gjort det en gång innan kan jag säga. Sköterskan på uppvak sa att jag skulle få åka hem samma dag. Men det trodde jag inte. Men visst tändes ett litet hopp. När klockan började närma sig 19 så fick jag fråga om jag skulle stanna kvar. Jo de ville ta prover dagen efter. Det visste jag ju.

När klockan var 16:30 skulle jag äntligen få äta lite. Något som sjuksköterskan visste men inte undersköterskorna. En timme innan hade jag ringt på dem för jag mådde dåligt. Jag kände mig matt, snurrig och illamående. Antagligen eftersom jag inte ätit på hela dagen. Men jag fick snällt vänta. Så när klockan passerat 16:30 fick jag säga till om mat igen. Ingen hade visat mig fikarummet där det fanns proviva och andra drycker. Eftersom jag var snurrig så orkade jag inte gå dit själv heller. Jag säger till om vegetarisk och laktosfri mat. Det visade sig bli ett stort problem. Där fanns ingen middag som jag kunde äta. Fine! Jag var inte så sugen på det ändå. Mackor? Ja ost går bra. De låg i frysen. Så runt klockan 18 fick jag äntligen mina mackor. Även Proviva i massor. Det var gott. Men jag fick ont. Så fick en Oxynorm som inte direkt hjälpte.

Vid 20 var det dags för kvällsmat, mackor igen. Då kände jag mig lite piggare. Jag försökte kolla på Netflix men fick inte upp ljudet. Mina fisande, kräkande och bajsande grannar överröstade allt så jag blev så arg så jag gick ut och satte mig i fikarummet istället. Där var det lugnt och skönt. Men jag saknade min säng. När jag kom tillbaka hade de vädrat och allt kändes lite bättre. Dessutom hade jag fått rätt på ljudet. Jag somnade till en stund. Var helt slut.

Men vaknade då av åska istället. Jag passade på att gå på toaletten och säga till om mer smärtstillande. Det gick inte att sova med den konstiga krampande smärtan jag kände. En trevlig sköterska kom och hjälpte mig. Tog blodprover, kollade blodtryck och gav mig Ketogan i armen. Äntligen kändes det bättre. Jag satt där en stund och surfade tills ögonen gick i kors. Sen försökte jag sova. Som tur var hade jag öronproppar med mig. Ett stort tips inför ett sjukhusbesök med övernattning. Det tog en stund innan jag somnade. Jag har svårt för att somna med morfin i kroppen. Det har nog med mitt kontrollbehov att göra. Jag vågar inte slappna av. Jag blir orolig och yr. Men till slut gick det. Jag sov till 5:30. Då kom de in och tog tempen. Sen somnade jag om och vaknade vid 7:30 då det var dags för blodtryck. Det var något lågt. Det brukar jag inte ha. Sköterskan frågade om jag brukar ha dessa värden. Hur skulle jag kunna veta det? Det är nog det enda jag inte har koll på. Mitt blodtryck. Det brukar ligga bra.

Vid 8 fick jag äta frukost och jag fick inte ont. Fick paracetamol i förebyggande. Det kändes bra. De tog blodprov på mig efter frukosten. Vid 11 kom min man. Sen tog det inte lång tid innan jag fick åka hem.

Nu är det över. Nu är det bye bye gallsten, forever!

Ca en vecka innan sprutstart så ska jag lämna blodprov för att kolla mina värden. På läkarens begäran. Jag hade tänkt be om detta. Jag berättade om IVFen och hon tyckte det var bra att få det kollat innan vi kör igång också. Hoppas verkligen att allt ser bra ut. Jag orkar inte vänta längre.

Nu blir det fler serier. :)

Hemlängtan!

Nu verkar det gå att kommentera igen. Tack för era fina kommentarer. De värmer. 💜

Själv ligger jag i en sjukhussäng och har hemlängtan. Jag ligger i en sal och delar rum med 2 män och 1 kvinna. Den ena mannen är tyst och lugn. Den andra fiser och rapar, har pratat i telefon en del. Kvinnan fick laxerande och har blöja. Behöver jag säga mer?

Precis när jag lyckats somna så började det åska. Why? Det var väl helt onödigt. Dessutom skulle kvinnan ha en ny blöja. Jag försökte krypa ner långt under täcket men det hjälpte inte. Tur jag fick en plats vid fönstret. Men det blåser och väsnas en del.

När jag vaknade hade jag ganska ont. Det krampar i bukspottkörteln. En ny smärta. Den andra vanliga är borta. Skönt det i alla fall. Jag fick lämna lite blod och kolla blodtryck och feber. De två senare såg bra ut i alla fall så det är nog inget allvarligt. Antagligen en lätt retning på bukspottkörteln. Då får jag låta bli att dricka och äta på ett tag.

Vid 19 fick jag en tablett som heter Oxynorm, men den hjälpte inte så mycket. Så nu ca 5 timmar senare fick jag Ketogan istället. Båda är morfin. Så nu känns det mycket bättre. Lite lullig i huvudet om man säger så.

Jag tycker det är lite läskigt att sova med morfin i kroppen. Dessutom känns det onödigt att sova bort ett härligt rus. Jag får må bra på alla sätt en stund. Jag kommer nog att sakna mitt morfin lite sen. Ha ha! Jag känner mig likgiltig när jag tar det, det är så skönt. Men nej, någon morfinmissbrukare skulle jag nog inte kunna bli. För när det börjar gå ur kroppen blir jag fruktansvärt irriterad på allt och alla. En mindre kul biverkning. Jag har försökt googla på om det stör fertiliteten på något sätt men har inte hittat något. Någon som vet?

Nu ska jag nog spela lite spel. Det är lite roligare med morfin i kroppen. Ha ha!

Jag skriver mer om själva ERCPn imorgon.

Godnatt på er mina fina läsare!

De här söndagarna!

En gång i månaden är vi ett gäng ofrivilligt barnlösa som träffas. Oftast har vi träffarna på söndagar för då är de flesta lediga. Som idag. Idag samlades vi i Helsingborg för en fika. Vi blev 6 stycken. 3 gamla och 3 nya. Det var väldigt givande som vanligt för oss alla. Det är så skönt att prata av sig lite med någon som verkligen förstår vad man går igenom. Man känner sig inte så ensam längre. Efteråt så känns det som att man lättat sitt hjärta lite och livet känns inte riktigt så tungt. Är du också sugen på att följa med på träffar så kolla under min flik ”Träffar”. Där finns lite info om träffar i olika städer.

Nu ser jag fram emot en ny vecka med en stor händelse på tisdag. Jag ska äntligen operera bort den där förbannade stenen. Det känns nästan lite overkligt. Är det verkligen dags nu? Kommer jag att bli frisk sen? Hoppas att jag återhämtar mig snabbt. Jag kommer att få sova över en natt. De vill ha koll så jag inte får en retning på bukspottkörteln efteråt. Det kan man få av en ERCP ibland. Förra gången fick jag en lätt retning så jag fick sova över 2 nätter. Det var inte kul. Jag fick ont när jag åt. Hela andra kvällen låg jag och längtade efter en kvällsmacka och när den väl kom så fick jag inte äta. Jag fick ett mindre smaskigt dropp istället. Det där vill jag undvika att uppleva igen.

Imorgon ska jag lämna lite blod inför operationen. Samt packa en väska med något att pyssla med. Som tur är finns det Wi-Fi. Surfplattan får följa med. Jag får väl blogga om jag har tråkigt. Öronproppar är något som måste med. Det är svårt att sova på sjukhus. Det piper och låter en massa. Gamlingarna skriker. Håll tummarna att det max blir en natt. Min man har i alla fall tagit ledigt hela tisdagen för att hålla mig sällskap. Så fint! 💜

Hemma!

Efter middagen i förrgår så fick jag ont igen. Alvedon hjälpte inte heller. Så fick snällt stanna kvar en natt till. Det kändes sådär. Men lite bättre när jag fick rummet för mig själv igen. De anade att jag fått Pankreatit, inflammation i bukspottkörteln.

Sköterskorna hade stora problem med att sätta en ny nål. Denna gamla gjorde ont. Så jag fick ha ont länge innan jag fick någon medicin. Det gjorde inte superont men tillräckligt för att inte kunna slappna av. Lite dåligt kan man tycka. Att få medicin på sjukhuset är flera gånger svårare än hemma. Hemma kan jag bestämma själv när jag behöver. Men på sjukhus så måste det först pratas med en läkare. Allt tar sån tid.

Vid 23 fick jag en ny rumskamrat. En äldre tant som inte kunde svenska och var väldigt förvirrad. I början var det väl ok. Men när hennes barn och barnbarn gått så blev det liv på henne. Hon pratade och skrek oavbrutet. Ingen förstod henne eller fick tyst på henne. Jag fick panik. Alla sa bara till mig att tyvärr får jag stå ut.

När nattsköterskan gick på sitt skift så fick jag äntligen lite lugn och ro. Hon sa att så här kan du ju inte ha det och körde in tanten på ett annat rum. Tack! Sen fick jag äntligen en ny nål och en Ketoganspruta i skinkan. Sen kändes det bättre. Jag fick även lite nytt dropp. Klockan var rätt mycket och jag försökte sova. Men droppet var i vägen. Vid 1 var det slut och då bad jag henne ta bort det så jag kunde sova.

Fick sova till 5:15 då hon kom in igen för ett blodprov. Jag som äntligen sov så gott. När hon gått försökte jag sova igen. Men tyvärr kom tanten in igen vid 6 och då blev det ett himla liv igen. Vid den här tiden var hemlängtan stor om man säger så.

Mina blodprover såg bra ut men jag fick vänta tills läkaren gick ronden vid 10. Då fick jag klartecken om att få gå hem under dagen. Men först frukost. Äntligen! Jag fick lite ont efteråt men inte alls som innan. Hela magen var spänd så jag anade att det mest var tarmarna. När klockan var 12:30 fick jag äntligen lämna sjukhuset. Min man kom och hämtade mig.

Sen åt vi lite sallad och en kaka. Det gjorde lite ont igen och jag blev nervös. Jag vill verkligen inte in där igen. De tog ifrån mig 2 dagar, helt i onödan. Jag är så besviken på det. Jag måste nämligen åka in akut om jag får mycket ont. Antingen av bukspottkörteln eller gallstenen. Det är svårt att veta vilket som är vad för det känns ganska lika. Jag valde att avvakta lite.

När jag skulle sova så tog jag en Spasmofen. Äntligen slappnade magen av. Det känns som att tarmarna spänner sig. Det kan de göra om man har ont eller har gjort ett ingrepp.

Jag tror jag ska ringa dem och höra idag när en tid kan tänkas bli av. Vi ska vara i stugan i 2 veckor och jag vill gärna inte att det krockar med det. Jag har längtat så länge efter det. Kan man begära det? Helst vill jag ha det gjort nästa vecka men det kommer ju aldrig att hända. Suck!

Nu ska jag testa om frukost känns eller inte. Hoppas inte!!!

ERCP 1

Idag har jag gjort en ERCP. Jag var så fruktansvärt nervös. Har knappt kunnat sova i natt. Först var jag tvungen att lämna blodprov på morgonen. Sen tidig eftermiddag så var det dags att komma dit och anmäla sig. Gissa om jag var hungrig och trött sen.

När jag kom så fick jag ett rum för två. Där bodde redan en man som lite käckt var tvungen att slänga ur sig att han hört att slangen var jättetjock. Varför gör man så? Som tur var hade jag redan fått lugnande. Inte Stesolid utan något mildare. Den kändes bara lite grann. Han berättade att han varit i detta rum i 4 veckor. För han hade varit jättesjuk. Då tyckte jag inte att mitt lilla ingrepp var så farligt. Som tur var så fick han permission idag så jag har rummet för mig själv tills imorgon.

Jag fick en infart i handen och antibiotika och dropp. Jag som inte hade ätit på 13 timmar. Sen fick jag åka säng ner till ERCP-avdelningen. Där fick jag hoppa upp på en brits och ligga på magen. De sprayade halsen med bedövning. Skönt! Jag var så hostig. Jag kände mig lite avslappnad. Men när jag fick den där ringen i munnen så började det kännas jobbigt. Läkaren kom in och hälsade. Minns knappt vad han sa. De gav mig lugnande och jag somnade tydligen direkt. För sen minns jag inte mer. Jag vaknade upp yrvaken på rummet igen. Skönt! Jag kände inget alls.

I en dimma var jag. Trodde jag hade drömt att de nämnt att jag var tvungen att göra om den igen och då sövd. Men det var tydligen sant. Jag har inte träffat läkaren efteråt. Inte vad jag minns. Kanske? Så en sköterska fick gå in och försöka tyda hans anteckningar. Vi vet inte riktigt hur mycket som blivit gjort. Bara att jag tydligen inte kunde ligga stilla och klöktes en del. Jag sa ju det! Alla gånger jag pratat med någon om det. Suck!

Så nu ligger jag här i en sjukhussäng. Ska kanske sova snart. Väntar på att läkaren går ronden imorgon vid 10. Håll gärna en tumme eller två att jag slipper vänta på en ny operation. För jag SKA må bra på semestern. Så det så!