Taggarkiv: sjukskrivning

Add Comment Register

Telefonsamtal & IVF-planering!

Hej!

Idag har jag haft en riktig sådan där ringa-runt-dag. Först till Försäkringskassan, sen till min läkare samt till sist min IVF-klinik.

På FK har jag tydligen fått en ny handläggare. Hon verkade trevlig och väldigt förstående. Hon sa att det inte skulle vara några problem för mig att få 100% sjukskrivning retroaktivt för den tiden som jag inte har kunnat jobba på 75% nu. Bara läkaren skriver och motiverar utförligt varför. Det ska nog inte vara några problem. Hon ville gärna prata med min arbetsgivare också. Det har de tydligen gjort nu för de ska ses i januari och prata om hur vi ska göra. Jag vet inte ännu om jag ska vara med på det mötet, men det tror jag.

Sen ringde jag till sekreterarna på Endometriosmottagningen. De skulle lägga en lapp till min läkare som nu är tillbaka i tjänst efter en tids sjukskrivning. Hon ringde upp mig precis. Det kändes bra att prata med henne för hon har full förståelse för min situation. Det bästa för mig är att bli gravid och sedan amma så länge som möjligt. Sen ska jag börja med minipiller efter det för att hålla blödningar borta. Planering långt fram i tiden. Men det känns bra för då har jag något att sträva efter. Jag ger inte upp. Tyvärr finns det inga andra smärtstillande än Alvedon jag kan ta just nu. Men efter en graviditet skulle jag kunna få t ex Lyrica mot smärtan som hjälper mer mot nervsmärta.

Till sist tog jag tag i det där stora, att ringa till Nordic IVF Center. Det kändes lite nervöst och overkligt att ringa och prata med dem. Det var längesen nu. Vi planerade att jag ska börja med Menopur den 19 januari. Det är ju snart!!! Innan dess så ska jag få träffa en läkare och prata och göra ett VUL. Jag skulle ringa tillbaka efter deras julsemester. Hon skulle kolla upp hur jag ska göra med mina östrogenplåster. Om jag behöver sluta med dem en tid innan eller hur jag ska göra. För det visste hon inte. Det känns lite nervöst måste jag säga. Men samtidigt skönt att få komma igång igen. Det blir kanske sista försöket. Hoppas verkligen att vi inte kommer att behöva fler försök sen.

Så nu kan jag pusta ut lite. Allt är ordnat och jag kan fokusera på att försöka må så bra som möjligt.

Dagens tips på lite vardagslyx är att prenumerera på Glossybox. Gillar ni smink och skönhet? Jag har inte brytt mig sådär jättemycket tidigare. Men nu när jag har gått här hemma och känt mig tråkig så kände jag att det var roligt att piffa till sig lite ibland. Både för min egen skull och för min mans skull. Mår jag bra så mår han också bättre. Känner man sig snygg och fräsch så utstålar man också mer positivitet.

En liten fråga! Tycker ni det är lättast att läsa texten när den är centrerad eller vänsterställd?

Nu måste jag gå och laga lite middag för magen ropar efter det!

glossybox-1

Att bli sig själv!

Jag höjde ju min dos på östrogenplåstren i tisdags. Dessa är på 50 mg och de andra på 25 mg. Jag märker redan en stor skillnad. Humöret känns lite bättre och livsgnistan har kommit tillbaka lite. Jag känner mig lite lite mer som mig själv. Det är otroligt tungt att vara nedreglerad så här länge. Ni som gjort IVF med långa protokollet vet ju hur man mår av bara de få veckorna som man går på Synarela. Det är hemskt! Jag känner mig helt apatisk. 

Men idag verkar det vända lite. Jag blir bara lite orolig för att ägglossningen ska komma igång. För jag har känt lust och har ont över högra äggstocken. Det får ju inte hända. Den enda nackdelen än så länge är att jag har fått ledvärk. Det är tydligen en biverkning av östrogenet. Hoppas det försvinner snart.

Ursäkta om jag inte är så aktiv just nu. Jag försöker fokusera på julmys. Baka och pynta. Kanske jag lägger upp något recept om ni är intresserade.

Precis nu när jag satt och skrev så ringde FK. Hon verkade förstå mitt dilemma och skulle diskutera med en kollega hur vi ska göra. Det lutar väl åt arbetsträning men frågan är om det blir på mitt jobb eller ett annat. Hon skulle ringa tillbaka.

Härligt med fredag idag. Solen skiner och jag känner mig ganska glad faktiskt. Ska nog försöka komma ut i helgen och träffa lite vänner.

Kram på er! ❤️

Frågor & träff

Nu är det snart helg igen. Är det bara jag som tycker att tiden går fort? Kyligt har det också blivit. Höstjackan har fått åka på.

På söndag ska jag träffa IVF-tjejerna igen. Det ska bli trevligt. Hur går det för er andra som träffas? Träffas ni ofta? Är det fler som vill följa med på träffar? Jag har gjort en lista över träffar som finns HÄR! Vi ska ha en middagsträff i slutet av oktober också. Det ser jag fram emot. Äta och dricka gott och lära känna tjejerna på ett annat plan.

Glöm inte att ställa lite frågor till mig senast söndag. Svaren kommer nästa vecka. Skriv en kommentar HÄR!

Jag ringde till sekreteraren till min läkare idag. Jag vill förlänga min sjukskrivning fram till operationen. Hoppas inte det ska vara några problem. Det börjar närma sig nu. 2 veckor!!! Jag känner mig så nervös. Både över själva operationen och vad de ska hitta/inte hitta. Det blir nog några sömnlösa nätter till innan dess.

På tal om sömnen så har jag fått sova ut lite nu. Det är skönt. I morse ställde jag klockan på 10 för att inte sova bort hela dagen. Jag borde gå och lägga mig nu för jag vill vara pigg och vaken om läkaren ringer imorgon. Sist hon ringde stod jag yrvaken i duschen. Det blev inget bra samtal.

  
Har ni läst artikeln till bilden ovan? Den finns HÄR. En väldigt stark bild.

Hoppas att ni alla får en mysig fredag. Jag funderar på att gå och köpa lite bubbelvin, bara för att jag kan. :)

Läkare & KBT

Idag har jag varit på KBT igen. Det kändes jättebra. Vi pratade en del om sjukvården. Hur illa bemött man blir ibland. Helst när vi förlorat Edda och de tyckte att det bästa var att börja jobba direkt igen. Det är hemskt att behöva bli tvingad till det när man är i chock och sorg. Men även depression. För det kan bli mycket sämre. Vi pratade också om jobb. Att när min sjukskrivning är slut så ska jag försöka börja arbetsträna lite. För det är dumt att gå från 0 till 100 direkt. Det kommer nog inte gå så bra. Så man får känna efter lite. Det här med att söka nytt jobb är kanske inte det mest optimala just nu. För jag kommer inte att må bättre fysiskt av det. Det är svårt att få jobb som sjukskriven också. Efteråt kände jag mig väldigt glad och nöjd.

Sedan ringde äntligen min läkare från Endoteamet i Malmö. Hon är så bra. Inga konstigheter. Hon sa att vi får ta en månad i taget. Samt höll med om arbetsträningen. Jag ska ringa Försäkringskassan och höra hur det fungerar så fort jag har pratat med min arbetsgivare. Men först måste jag bli fri från Oxikodon. Jag kommer att fortsätta trappa ut Oxycontin eftersom jag känner att den inte hjälper så mycket ändå. Så får jag lov att ta Oxynorm vid behov så länge det inte blir varje dag. Skulle jag ha behov av det varje dag igen sedan så får jag byta till Oxycontin igen. Det känns bra. Sen ska jag få prata med en sjukgymnast som är kopplad till Endoteamet också. Eftersom hon möjligtvis har mer erfarenhet av endometrios. 

Så nu kan jag pusta ut. Det är stressande att behöva jaga läkare hela tiden. Ännu mer stressande att bli nekad vård och mediciner.

Jag har fortfarande knivsmärtor som kommer och går. Känns inte alls kul. Hoppas de försvinner snart.

Ett samtal

Idag ringde min telefon med skyddat nummer. Jag kände att jag var tvungen att svara för det kunde ju vara någon läkare. Det var tjejen jag pratat med några gånger förra veckan på Kvinnokliniken. Hon hade pratat med någon läkare.

Jag nämnde att jag varit på gynakuten och fått hjälp. Jag frågade också om sjukgymnastiken. Men läkaren hade tydligen glömt bort det. Anade det då hon var så stressad. Jag nämnde också att min sjukskrivning går ut på söndag och att jag för tillfället mår sämre pga blödning. Så det är omöjligt att jobba tyvärr. Tråkigt! Jag fick också ett nummer till väntelistan för operation. Men de hade bara telefontid i en halvtimme så jag kom aldrig fram. Det var upptaget när jag ringde. Typiskt. Jag gör ett nytt försök imorgon.

Jag börjar må lite lite bättre igen. Men det krampar både bak och fram. Känner mig helt stel i bäckenet. Hoppas jag får en tid hos sjukgymnast snart. Vill helst gå på Kvinnokliniken då de känner till mitt fall. Annars har min man hittat en som är jättebra som även gör akupunktur. Med vårdavtal dessutom. Henne får jag gå till annars.

Idag händer inget särskilt. Vi ska tvätta. Roligt? NOT! Det regnar ute. Kanske vi åker och veckohandlar lite. Kylskåpet ekar tomt.

Vad hittar ni på idag? ❤️

Uppgiven

Igår åkte jag och min man till akuten. Vad ska man göra? När vi väl kom fram till receptionen så visste inte riktigt sköterskorna vad de kunde hjälpa mig med. För jag är under utredning. På akuten kan man bara få hjälp med smärtstillande och hantering av det akuta skedet. Sant! Jag berättade om vårdcentralen. Att de nekar mig mer hjälp. Att jag har så ont att jag inte kan jobba. Då blev ena sköterskan upprörd och ringde min vårdcentral. Sa att de måste sjukskriva mig för jag har extrema smärtor. Hon försökte få en tid till min läkare men det gick inte. Men hon fick i alla fall sköterskan att ringa upp mig idag efter att ha pratat med min läkare.

Vi åkte hem igen. Jag kände mig något lättad. För jag hade gjort vad jag kunnat för idag.

Min IVF-läkare ringde mig i måndags precis när jag var hos terapeuten. Så jag missade samtalet. Men hon pratade in på svararen att hon skulle ringa upp mig under tisdagen. Men det gjorde hon aldrig. Så typiskt.

Idag ringde då den här sköterskan. Hon är hemsk. En yngre tjej, tror jag, som pratar med en som om man vore luft. Hon pratar med en precis som om hon vore en telefonförsäljare. Hon hade pratat med min läkare som nekat mig mer sjukskrivning. Eftersom hon inte kunde hitta orsaken. Enligt henne är det IVF-läkaren som får sjukskriva mig eftersom det eventuellt är endometrios och att det är hon som satt mig på morfin. Det kan jag köpa. Men jag tror att smärtan beror på något annat. Då tycker jag det är vårdcentralens skyldighet att hjälpa mig. Kan inte de hitta orsaken till vad som gör ont så får de ju skicka mig vidare till någon annan. Vad kan IVF-läkaren hjälpa mig med där? Jag har en telefontid med denna läkare den 25 maj. En hel evighet när man har så här ont. Sköterskan tyckte på allvar att jag skulle vänta på den tiden för att få hjälp. Det är helt galet. Dessutom anklagade hon mig i underton för att hitta på att jag har ont. Jag fråga satte hennes svar och hon försökte prata bort det med att alla upplever smärta olika. Jag påpekade att jag har hög smärttröskel annars. Men nu orkar jag inte mer. Jag blev så ledsen och arg, började gråta. Sa att det är deras skyldighet att hjälpa mig. Kan inte denna läkaren hitta något fel, ja då får väl en annan läkare titta på mig. Men nej det gick inte. Jag sa även med gråten i halsen att tänk om det är något som sitter längre in. Att jag ska på koloskopi. Tänk om det är något farligt? Det ville hon inte lyssna på. Jag blev så arg så jag la på i örat på henne.

Usch! Fy fan! Vården alltså. Var ska jag nu vända mig? Jag har fortfarande ont. Men inte så extremt. Jag har inte tagit Oxikodon på över ett dygn. Jag vill försöka vara utan.

Jag var så fruktansvärt trött igår. När jag väl skulle gå och lägga mig så gick det inte så bra. Morfinabstinens. Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas. Fy fan säger jag bara. Det var hemskt. Jag trodde på allvar att begäret skulle sitta i huvudet. Men oj vad fel jag hade. Det sitter i kroppen. Kroppen vill ha morfin. Den riktigt skriker efter det. Jag har inte kunnat ligga still. För det känns som om kroppen ska brinna upp inifrån. Jag låg och vände och vred på mig ett tag. Gick sedan upp och tog en Lergigan och en alvedon. Det brukar jag kunna sova på. Det gick. Men bara några timmar. Sedan väckte kroppen mig igen. Det gick inte att ligga still. Jag fick gå och lägga mig i soffan istället för att inte väcka min man. Där låg jag och gungade mig själv till sömns. Vaknade till av att mannens klocka ringde och gick och la mig i sängen istället. Nu känns det lite bättre. Men jag har fortfarande svårt för att ligga helt still.

Så vad ni än gör, hur ont ni än har. Försök att bara ta morfin när ni inte står ut mer. För utsättningen är fruktansvärd!

Det finns hopp

Idag ställde jag klockan på 7:30. Det gäller att ringa vårdcentralen prick klockan 8 för att inte hamna långt bak i kön. Jag kom på tredje plats.

Sköterskan som svarade var förstående. Min läkare fanns på plats idag och jag blev så glad. Klockan 10 fick jag en tid.

Väl där så berättade jag om mina problem. Hon var tvungen att ta fram papper och penna för att hänga med. Det är så skönt att gå till henne för hon känner till min historik.

Hon tyckte också att det var helt galet att alla skickar mig till henne. För vad kan hon göra egentligen? Som tur var kunde hon gå in och läsa min journal. Men inte den från IVF-kliniken, så den fick jag berätta. Hon tyckte som alla andra att det borde vara den som behandlar mig som får hjälpa mig. Men hon hade också förståelse för att en IVF-klinik inte kan sjukskriva hur som helst. Inte gynakuten heller. Jag är i ett jobbigt läge just nu där jag inte har någon fast läkarkontakt som kan behandla mina problem.

Men hon hjälpte mig med 2 veckors sjukskrivning, medicin under denna tid samt ett återbesök sista dagen. För att jag inte skulle behöva känna mig övergiven. Hon får hjälpa mig så länge.

Jag bröt ihop två gånger. Först när jag berättade om bemötandet jag fått av sköterskan på IVF-kliniken igår. Sen när jag berättade om mina panikkänslor jag fått igår. Att jag inte orkade leva längre. Det tog hon på allvar. För så här ska man inte behöva bli behandlad. Jag vet många bloggare som skrivit om samma känsla när dem känt sig övergivna av vården. Det är helt sjukt att det ska behöva bli så. Fruktansvärt!!!

Så nu mår jag lite bättre. Jag har fortfarande ont. Men slipper alla måsten. Jag har fått tid på mig att bara vara och kunna andas. Slippa känna stress. Bara ta hand om mig själv. Jag lovade henne att försöka orka hitta på roliga saker också. Så det ska jag försöka. Jag har inget planerat i helgen. Kanske en långpromenad och fika om vädret tillåter. Hoppas!!!

Tack för allt ert fina stöd! ❤

image

Jobbigt mående

Jag har varit sjukskriven tisdag, onsdag och torsdag pga att jag mår tillfälligt sämre av Sertralinet igen. Det känns fruktansvärt jobbigt att vara både fast och ensam på jobb när jag mår så här. Jag kan inte ta mina ångestdämpande när jag jobbar eftersom jag känner mig trögtänkt. Jag har ett stort ansvar som personlig assistent. Ett ansvar jag har helt ensam.

I helgen ska jag jobba ett 24-timmars pass och bara känner att det inte kommer att gå. Jag är inte rädd för att jobba i sig utan jag mår bara för dåligt. Det enda jag vill är att må bättre och kunna komma tillbaka till livet igen.

Idag hade jag en telefontid med läkaren. Jag ville diskutera min migränmedicin då jag läst att det är mindre bra att ta triptaner samtidigt som Sertralin. Hon avrådde mig att ta dem. Bara i absoluta nödfall. Jag ska testa om Citodon kan hjälpa lite. Men jag tror inte det. Diklofenak, Ibuprofen och andra antiinflammatoriska mediciner kan jag inte ta då jag får ont i magen istället. Jag har mycket problem med magkatarr och ev magsår.

Eftersom hon ringde hela 2 timmar senare än vad som var bestämt så valde jag att sjukskriva mig själv under helgen. De behöver hitta en ersättare och det ville jag inte gärna lägga på dem en fredagseftermiddag. Lite framförhållning är bra. Men nu kunde inte min läkare sjukskriva mig över telefon. De har fått starka riktlinjer om att inte göra detta. Dessutom tycker hon det är viktigt att jag går tillbaka till jobb så fort som möjligt. Det förstår jag mer än väl. Men när man känner sig på botten, hur ska man klara av att ta hand om en annan människa då?

Har ni något tips? För jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra. Jag kollar efter ett nytt jobb varje dag. För jag tror att jag kommer att må lite bättre av det. Men hur lätt är det? De enda jobb som finns är via bemanningsföretag eller som telefonförsäljare.

Jag hoppas att jag kommer att må bättre på tisdag. För jag har inte råd att vara borta mer. Jag fick tyvärr ta tjänstledigt i helgen. Ska det behöva vara så här?

Ruvardag 4

Nu börjar de jobbiga dagarna. Nu kan embryot ha fäst. Men det är ju svårt att känna redan. När jag reste mig upp från sängen i morse så gjorde brösten väldigt ont. Jag brukar inte ha ont i brösten vid graviditet. Men det kan ju såklart vara Lutinus också.

Jag glömde ju skriva hur det gick för de andra embryona. En hade blivit en blastocyst när de kikade på dag 6. Men den var tyvärr alldeles för långsam för att kunna frysas in. Så det blev inget denna gången till frysen. Tråkigt men väntat. Vi fick i alla fall en blastis. Det har nog inte hänt förr, inte vad vi vet.

Idag har jag varit hos kuratorn. Det känns skönt att gå till samma även om det var 1 1/2 år sedan sist. Men jag började prata om allt som hänt sen sist direkt. Vi pratade mycket om rädslor och inre stress. Att jag mår dåligt psykiskt och har svårt för att hitta saker som känns roliga. Att jag och mannen mer och mer stannar hemma istället för att träffa vänner. Att det är dags att hitta sätt att må bättre på. En timme går så snabbt. Man har så mycket att prata om. Det känns lätt att prata med henne. Tyvärr har hon så lång kö just nu så jag ska inte dit igen förrän den 19 maj. Tills dess ska jag försöka tänka kortsiktigt, precis som jag börjat göra. Ha små mål att nå hela tiden. Först testdag. Sen får vi se vad nästa steg blir. Det känns bra. Man ska inte göra det för stort.

Efteråt gick jag en liten promenad och kände av svanskotan lite. Det var något positivt förra gången. Jag fick ont där när Irja fäste, ja förra graviditeten. Kände även av ett molande i livmodern. Hoppet ökar, men även rädslan.

Sen var det dags för vårdcentralen. Idag kom jag fram. Det var tydligen något stort fel på växeln i många delar av Region Skåne igår. Jag fick en tid efter kuratorn och det kändes perfekt. Väl där fick jag väldig ångest. Fick hjärtklappning och svettades. Fick panik helt enkelt av att behöva berätta om mitt dåliga mående. Dessutom fick jag vänta i 40 min innan jag kom in. Jag hann andas ut lite innan i alla fall. Väl inne hos läkaren så bröt jag ihop direkt och började gråta. Jobbigt men kanske bra. Då fick hon ju se att det var på riktigt. Fick diagnosen stressreaktion, vilket jag redan pratade med min kurator om innan. Jag börjar känna igen symptomen på det, både fysiska och psykiska. För läkaren var det självklart med en sjukskrivning. Hon verkade förstå fullt ut att det var jobbigt just nu. Så nu är jag sjukskriven t om den 7 maj. Efter testdag. Fy vad skönt och vilken lättnad. Nu kanske jag kan börja andas ordentligt och sova gott igen. Jag blir nämligen väldigt andfådd när jag mår så här. Det är läskigt! Läkaren tyckte även det var dåligt av mitt arbete att tvinga mig att jobba extra när jag har berättat vad jag går igenom och hur jag mår. Hon tyckte det var väldigt konstigt.

Så nu lilla stjärna, ska vi ta det lugnt tillsammans och bara vara, du och jag. Hoppas du har hittat ett bra ställe att borra in dig fint i livmodern så du kan hänga kvar där i ca 8 månader till.

Glöm inte att tävla på http://minbebis.com/blogg/libra/tavling/

Sjukskrivning

Är det någon som fått till en sjukskrivning under och efter en IVF-behandling?

Jag frågade vid vårt andra försök när vi gick via landstinget för då mådde jag väldigt dåligt. Men den läkaren sa bara att Försäkringskassan inte skulle godta det.

Men om man mår så pass dåligt både fysiskt och psykiskt så varje dag blir ett stort stressmoment, då borde man väl kunna få hjälp? Frågan är om det är IVF-kliniken eller Vårdcentralen man ska vända sig till. Jag har ju en kuratorkontakt så det steget har jag tagit. Men det tar ett tag innan man eventuellt mår bättre igen.

Vad tror ni? Allting skrämmer mig just nu. Plus och minus. Graviditet och missfall. Bra ultraljud och förlora graviditeten ändå. Jag vet inte hur jag ska hantera allt. Jag känner mig så trasig. Hela kvällen igår så grät jag för jag tyckte det var så jobbigt att bli tvingad att jobba hela tiden. Jag jobbar ungefär som heltid annars om man räknar in den sovande jouren. Men tyvärr så är det bara den vakna tiden som räknas som aktivt arbete så jag jobbar ”bara” ca 80%.

Hur tänker ni? Vilken hjälp har ni fått? Det är så svårt att söka hjälp när man är på botten. Så man hellre biter ihop och tar dagen som den kommer. Sån är jag. Men jag känner nu att det inte fungerar. Detta är något stort i vårt liv som vi dessutom lägger en massa pengar på. Då vill jag försöka må så bra som möjligt och undvika stress.

Hjälp!