Idag var det äntligen dags för en IVF-träff igen. Jag kände mig glad och förväntansfull. Det var ett tag sedan vi sågs.
Vi var fem stycken tjejer idag. Tre av dem hade jag träffat tidigare och en var ny. Det känns så bra att prata med andra i samma situation. Vi pratade mycket om behandlingar. Hur vi har mått och vilka resultat vi har fått. Ingen av oss var under behandling just nu så det kändes också bra att vi var på samma plan. Väntan! Vi pratade också om hur man kan få dagarna att gå under ruvartiden. Alla verkar tycka att den är värst. Ingen har något bra svar på det. Hur gör man? Hur gör ni? Dagarna går så långsamt då. Att leva i ovisshet är fruktansvärt jobbigt och skrämmande.
Nu efteråt känner jag mig glad. Man har någon att kämpa med, som vet hur jobbigt det är. Som vet hur dåligt man mår. Att det är OK att känna avundsjuka, ledsamhet men även att få vara arg.
Hur går det för er andra som har träffar? Ses ni fortfarande regelbundet?
Vill du vara med på träffar? Kika in HÄR på min sida.
Idag mår jag sådär. Jag har enorm kramp i hela underlivet. Ändtarmen, slidan, någonstans runt ljumskarna och urinblåsan krampar. Inte ens morfin hjälper. Så imorgon måste jag ringa min IVF-läkare igen. Jag måste även ringa vårdcentralen för att få svar på mina prover jag lämnade i tisdags. Jag funderar på om jag borde uppsöka gynakuten. Men imorgon är det EN vecka kvar tills jag får komma till Kvinnokliniken för en undersökning. Ska jag stå ut eller är det dumt?
