Taggarkiv: skrapning

Add Comment Register

Semester

Hej!

Ville bara kika in och säga hej. Har semester och har det skönt, förutom en förbannad förkylning, precis lagom tills solen och värmen verkar hålla i sig. Så typiskt! Så jag är lite bitter.

Vad har hänt sedan sist då? Igår kom min mens igång, på dag 32 i cykeln. Den blev ca 1 vecka förlängd. Det var samma förra sommaren. Jag har inte ringt kliniken för att planera ett FET ännu. Vill vänta och se hur mensen beter sig efter skrapningen först. Vill nog att det ska gå några cykler för att slemhinnan ska hinna bygga på sig och bli fin. Det kanske inte har någon betydelse egentligen. Vad tror ni? Jag vet inte om kön är den samma när man går privat på sin klinik vilket vi får göra nu när poängen är slut. Hur har det varit för er? Vi har ju ett embryo i frysen denna gången som vi vill använda. Hur har er första mens efter skrapning betett sig? Lika lång, kortare?

Den 10 juli fyllde Edda 1 år. Helt galet att det redan har gått ett helt år sedan hon försvann. Kan inte riktigt förstå det. Jag tänker på henne mycket fortfarande såklart. Hon är ju mitt enda barn. Änglabarn. Så i onsdags fick hon besök av mamma och pappa med blommor och ljus. Min sambo tycker det är så ångestfyllt. Jag har vant mig eftersom jag har varit där så många gånger nu. Men visst, det känns hårt att behöva besöka sitt barn i en minneslund.

IMG_4445

Sen ska vi ju gifta oss. Det ligger helt rätt i tiden känner jag. Vi planerar massor även om det ska vara väldigt enkelt. Vi har en dag, vi har en plats, vi har en förättare, ringen är klar, jag har en klänning, sambon har en kostym, vi har köpt nya skor, vi har skickat inbjudningar till våra föräldrar. Nu planerar vi boende den natten. Blir hotell i grannlandet. Först tänkte vi slott men det blev lite dyrt samt att då vill man vara där en hel dag. Det kommer inte vi vara. Vi får lyxa med det en annan gång. Sen i höst blir det den stora festen där familjen och bästa vännerna får komma. Sen efter det åker vi på en resa i 2 veckor någonstans. Vi har inte bestämt oss ännu. Vi får se vad budgeten säger. Vi ska ju göra ett FET också. Jag hoppas så att det tar sig så vi slipper med ytterligare IVFer.

I onsdags var jag hos en ny läkare på min nya vårdcentral. Jag är så trött på min mage och ville göra en ny utredning. Hon frågade ut mig och kom fram till att det som krampar på vänster sida kan vara tjocktarmen. Den sitter som högst där. Där kan samlas gaser. Sen har jag typisk IBS så det fick jag en medicin mot. Eller ett fiberbulkmedel är det. Någon som testat Vi-Siblin? Det är ispaghulafröskal som ska hjälpa tarmarna att göra avföringen lösare vid hård mage och hårdare vid lös mage. Jag har ju problem med det senare. Eller om det är båda, det vet jag inte. Det är ett stort problem. Hon tyckte inte det behövdes göras en ny gastroskopi vilket känns bra. Men lite oroligt ändå. Jag får ju för mig att där är något fel på vägen ner. Hon skulle försöka få tag i utlåtandet som jag fick då för några år sedan. Jag har glömt allt de sa tyvärr. Då skulle jag äta Omeprazol för alltid typ, för att minska magsyran. Nu ska man tydligen inte göra det för det är som jag anade, slutar man blir allt värre om man använt det ett längre tag. Som jag har nu. Jag måste försöka trappa ned, inte sluta helt som jag gjort så många gånger. Då kommer för mycket magsyra och allt blir sämre igen. En ond cirkel alltså. Sen ska jag försöka hålla mig till Gaviscon och Pepcid istället. Igår eftermiddag efter att ha vilat så hade jag sådan halsbränna. Jag testade Gaviscon, banan och Samarin. Sen kändes det lite bättre. Efter en liten stund fick jag springa till toaletten för att kaskadkräkas. Oj! Vad hände? Vet inte om det var fiberbulkmedlet som börjat verka och gjort mig lite förstoppad eller något. Magen kan bli lite orolig de första dagarna. Någon som haft problem? Eller så är det bara min stora magsyraproduktion som gjorde det. Jag ska ta en påse om dagen och det tar ca 1 vecka innan det ger full effekt. Sen får vi se. Jag tog även ett blodprov för att kolla så det inte är gluten. Men det trodde inte läkaren. Jag hoppas verkligen inte det. Jag älskar bröd för mycket känner jag. Glutenfritt är inte gott.

vi-siblin

Nu ska jag göra mig redo för att gå ut en runda i solen. Jag hoppas att febern har lagt sig idag så jag orkar sola lite. Det är så tråkigt annars. Jag som längtat efter det här. Sen på måndag åker vi till stugan och stannar ett tag. Ska bli så underbart!!!

Ha en mysig sommar så ses vi någon gång i augusti.

Saknar er!!! <3

 

 

 

En jobbig dag (ej för känsliga)

I måndags kväll åt jag vid 21, en liten äggmacka. Var inte sugen på något. Sen fick jag inte äta förrän efter skrapningen. Behöver jag säga att jag var väldigt hungrig och yr igår..?

Dagen började med att jag tog 2 Cytotec kl 10 för att mjuka upp livmodertappen så de lättare skulle komma in och göra skrapningen. Jag låg still i soffan under 1 timme så tabletten skulle verka. Det började värka. Jag fick lite lätt mensvärk under denna tiden. Kommer ihåg att i somras kom det redan efter 1 ½ timme. Denna gången innan 1 timme. Jag kände att jag behövde gå på toaletten. Kände att det började rinna till och tänkte att det bara var tabletten. Men ut kom rött blod. Oj! Cytotecen körde igång missfallet med dunder och brak. Jag tokblödde och fick sitta på toaletten den mesta tiden innan det var dags att åka taxi. Som tur var hade jag en sån där stor blöja från i somras så den fick åka på. Skulle vara så pinsamt att blöda ner taxin. Det hade redan börjat komma ut stora klumpar. Sen när jag satt på toaletten kände jag att jag kissade, fast inte från urinröret utan vatten kom från livmodern. Vattnet gick. Det var inte mycket men tillräckligt för att jag skulle bli förvånad. 1 dl kanske. Sen fick jag ångest att allt skulle komma ut under taxiresan. Vi var tvungna att åka.

Klockan 13 skulle vi vara där. Vi var lite tidiga. Jag kände hur blodet rann och vågade inte sätta mig ner. Frågade efter en toalett för det fanns ingen i väntrummet. Fick gå in på amningsmottagningen av alla ställen. Där blödde jag ner hela toaletten. Kände att jag behövde krysta lite och tänkte att det var nog bara var mer blod. Men nej. Ut kom det lilla fostret. Jag fick panik. Hörde barnskrik i bakgrunden från mottagningen och visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag titta eller inte? Jo, jag var tvungen att titta för att förstå och för att veta om det verkligen var det som jag trodde. Det var det!!! Under ett svagt ögonblick under panik funderade jag på att fiska upp det men tog mitt förnuft till fånga och tänkte att det kan man ju inte göra. Vad skulle jag titta på? Var skulle jag göra av det? Slog genast bort min dumma tanke och tänkte på alla andra som fått sina missfall hemma. Det var bara att blunda och spola. Några sekunder av fullkomlig panik. Men vad skulle jag göra? Lilla Irja, ca 2 cm + moderkaka försvann ifrån mig på ett ögonblick. Jag sprang ut från toaletten till sambon som stod utanför och väntade. Jag vågade inte gå själv för jag kände mig helt yr. Vi gömde oss i en hörna och jag berättade vad som hänt. Sen var det min tur att gå in på kliniken. Sambon fick tyvärr inte följa med pga sekretess och hygien. Jag ville bara gråta, men där var så mycket människor.

Jag fick gå in på uppvak direkt där jag fick ett litet bås med säng. Där bytte jag om till sjukhusskjorta, strumpor, de där sexiga nättrosorna och megabinda. Jag kände mig i lite chocktillstånd. Sköterskan var trevlig och hjälpte mig. Jag vågade inte sätta mig ner för jag blödde fortfarande mycket. Fick gå på toaletten efter en stund för där var upptaget. Jag hade ganska ont i magen så jag fick en morfintablett. Jag tål inte Ipren så det fick bli det. Det kändes skönt efter en stund. En annan sköterska kom och satte en Venflon i handen på mig, som vanligt var det svårt att hitta ett kärl i armvecket. Det gjorde lite mer ont och kändes obehagligt. Sen fick jag dropp för jag hade inte ätit på så länge. Min läkare var upptagen med en annan patient så jag fick vänta i ca 30 minuter innan han kom in till mig. Det visade sig vara samma läkare jag hade vid polypborttagningen. Han är dansk och jag har svårt för att förstå vad han säger. Jag berättade om blödningen och att det nog kommit ut. Då sa han att han skulle börja med att titta med ultraljud. För om allt hade kommit ut av sig själv fanns det ingen anledning att göra en skrapning. Här kände jag mig lite lättad över det som hände.

Efter en stund kom en trevlig manlig narkossköterska och körde in mig till operationssalen. Han ställde lite frågor och jag berättade om mitt magmunsbråck. Det behövde han veta. För tydligen kan man få upp magsyra i lungorna vid sövning och det kan bli riktigt farligt. Vi fick vänta en liten stund utanför för de var inte riktigt klara. Då kom en annan sköterska och skulle sjunga en sång för mig. Men han gjorde det aldrig. Han var nog för blyg hi hi. Sen blev jag inrullad och fick hoppa upp i gynstolen. Där fick jag kudde och täcke. Läkaren började med att titta med ultraljud och kunde konstatera att hinnsäcken var borta. Det var som jag trodde. Men livmoderslemhinnan var hela 2 cm tjock så han ville skrapa i alla fall. Annars hade jag nog blött mycket och länge.

En massa människor kom in och hälsade på mig. Jag kände mig lite groggig i huvudet av morfintabletten. Jag fick börja med att dricka en äcklig saltlösning för att neutralisera magsyran. Sen berättade narkossköterskan att han skulle stoppa ner en slang i halsen på mig när jag sov för att inte magsyra skulle läcka upp i lungorna. Då sa jag att det behövde han ju inte berätta, jag tyckte det lät lite läskigt. Sen skulle jag få smärtstillande genom handen och sen narkosen. Det hela gick väldigt snabbt. Jag fick andas i en mask och ta 3 stora djupa andetag. Sen sussade jag gott.

När jag vaknade fick jag lite panik. Jag började gråta. Det var nog allt som släppte. Det var över. De körde mig tillbaka till mitt bås på uppvak. Jag grät och var helt borta i huvudet. Halsen kändes helt öm och torr efter slangen. Men allt hade gått bra. Jag fick ligga i sängen och vakna till liv. Sköterskor kom och gick. Jag fick 2 panodil för det började göra ont igen. Allt här är i en enda röra. Efter en stund började jag känna mig kissnödig. När jag satte mig upp snurrade det till rejält i huvudet, men det gick bra att gå de få metrarna till toaletten. Det var skönt att röra på sig. Sen fick jag frukost. Äntligen! Saft, te och mackor med marmelad. Sen kände jag mig mer vaken. Innan jag lämnade sambon så sa sköterskan att jag skulle vara klar runt halv 15:30, 16:00. Så när klockan började närma sig 16 så tänkte jag på sambon som satt där ute och väntade och var orolig. Fick låna en telefon och ringa honom så han kunde komma upp och hämta mig. För nu var jag redo för att åka hem. Då var klockan nästan 16:30.  Jag längtade så efter att få lägga mig i soffan och halvslumra.

Väl hemma blev det mycket kattmys. Jag började toksvettas. Antagligen eftersom alla hormoner och mediciner gick ur kroppen. Det kändes som om jag haft feber och tagit febernedsättande. Jag började känna mig väldigt hungrig så sambon fick gå ut och köpa pizza, läsk och godis. Det tyckte jag vi var värda efter en dag som denna. Sen tittade vi på film och hade en mysig kväll.

Nackdelen var att jag inte kunde sova. Allt snurrade så i huvudet så jag kunde inte få ro. Man kan ju tycka att det skulle vara tvärtom efter både morfin och narkos. Jag svettades och vände och vred mig. Men till slut gick det. Men jag vaknade vid 4:30 av att katterna ville ha mat. Sen har jag inte kunnat somna om. Så här sitter jag. Pigg och vaken. Not!!! Ska göra ett försök att sova lite till. Sambon har åkt till jobb och jag är själv hemma till 16. Har en plan att sitta på balkongen och sola och läsa. Kanske gå iväg och handla lite så jag kan göra hemmagjord glass. Ja lite gott får man ju ha när man är hemma från jobb och tycker synd om sig själv.

Sen måste jag nog ringa läkaren igen för jag har fortfarande inte fått något sjukintyg. Ska gå in och kolla på Försäkringskassan innan jag ringer. Hon kanske har fullt upp eller glömt bort det. För tiden för skrapningen var ju inte heller inbokad. Konstigt tycker jag. Men hon kanske jobbade som akutläkare just denna dagen. Vad vet jag. Jag ringer och kollar.

Idag mår jag bättre. Jag blöder bara lite, skönt. Magen gör inte direkt ont. Jag har lite ont i lungorna och behöver hosta hela tiden. Får hoppas det går över. Kanske jag fick ner lite av den där äckliga vätskan. Jag känner mig helt sårig i hela halsen. Jag planerar in roliga saker att göra. Idag blir det nog after work med några vänner. Har inte träffat några på hur länge som helst. Har inte mått bra. Det är bara 2 som vet om vad vi har gått igenom. Vi har inte hunnit berätta för några fler. Vet inte om vi ska berätta som det är eller bara hålla masken. Känns tråkigt att diskutera missfall när man äntligen träffas. Får se.

Nu tar jag nog lite bloggpaus. Det känns bra för huvudet. Jag behöver läka själen. Tack för alla fina kommentarer jag fått. De värmer så. Har jag något roligt eller intressant att skriva om eller bara saknar er för mycket så kommer jag att skriva något litet. Annars väntar snart semester och då kan det vara skönt att även ha semester från allt som har med bebis att göra. Tyvärr går ju bloggen och forumen bort då. Men jag kommer tillbaka. Det lovar jag. En gång bloggare, alltid bloggare. Ha ha! Det går nog inte att sluta helt. 😉

Ha en underbar sommar så ses vi när vi ses! <3 (Det kanske redan blir imorgon) 😉

Imorgon

I fredags ringde äntligen min läkare. Hon hade varit ledig så det var därför det tog tid. Hon frågade hur jag mådde och jag sa sådär, det har ju inte hänt något. Förutom små färgade flytningar ibland. Vi bestämde att jag skulle gå på läkartiden som var inbokat idag och så skulle hon sätta upp mig på en tid för skrapning. Sjukskrivningen skulle hon också ordna med. Det kändes bra. Jag orkade inte vänta mer.

Idag har vi varit och träffat en läkare. Han säger, ja du är gravid och har fått en blödning? Ja jo svarar vi, lite mer än så har ju hänt. Då visade det sig att mitt förra läkarbesök med ultraljud inte fanns med i min journal. Inte heller läkarsamtalet jag hade i fredags. Så vi fick berätta allt från början. Suck! Någon tid för skrapning fanns inte till mig. Inte heller något läkarintyg. Så nu undrar jag varför vi hade det där samtalet alls? Som tur var satte de upp mig på en akuttid imorgon tisdag kl 13. Så då ska det äntligen bli gjort. Lilla Irjas hjärta slog inte idag heller och det var vi beredda på. Hennes storlek motsvarade 7+5 så det måste ha hänt precis efter ultraljudet. Så sorgligt. Men vi var ju glada i 1 1/2 vecka i onödan i alla fall. Vi hann berätta för våra föräldrar och några syskon.

Tack för söta inlägg om att era kompisar etc som fått se ett hjärta slå efter bekräftat MA. Men så var inte fallet för oss och det var vi beredda på. Det är ovanligt att man inte kan se hjärtat slå i vecka 10. Då kan man t om se med ultraljud på magen. Så vi förstod redan då hos barnmorskan att det var kört.

Nu har man förstått och börjat gå vidare. Vi ska satsa hårt på adoption. Vi kommer först och främst få tillbaka vår frysis efter sommaren. Sen får vi se. Min rädsla för en graviditet kan sätta käppar i hjulen. Men jag ska försöka övervinna det. Jag kommer aldrig mer att vänta in ett missfall. Det är nog det dummaste jag har gjort. Jag mår så psykiskt dåligt av det. Både av väntandet, rädslan för att det ska komma igång, rädslan hur stort det kan vara, rädslan för att störtblöda när jag inte är hemma och framför allt, att gå omkring med ett dött foster. Ibland har jag fått panik över det sista och lugnat mig med att det ju bara är Irja, min bebis.

Nu är det snart över, snart är det semester. Jag ska ta en paus från allt. Även från bloggen och forum. Jag måste fokusera på mig själv, inte på bebisar eller er. Jag kommer att uppdatera om något stort kommer att hända. Vad vet jag inte nu. Självklart kommer jag att förbereda er på pausen. Jag hoppas ni kommer tillbaka och läser när jag är redo. Använd gärna Bloglovin eller andra bloggsamlare för att inte missa något.

Till alla er som är gravida, lycka till och njut. Jag kikar in ibland men just nu känns det för hårt. Men jag hejar i det tysta. ❤

20130610-151507.jpg