Taggarkiv: sorg

Add Comment Register

Höstmys!

Hej kära läsare! Hoppas allt är bra med er!

Igår skulle jag egentligen på Sorgbearbetningskursen. Men jag fick ställa in igen pga migrän. Det gör mig så ledsen när det blir så. Men migrän är riktigt jobbigt. Det enda som hjälper är att försöka sova bort det. Det fungerar ganska bra om jag tar en Imigran innan jag lägger mig.

Idag är det fredag igen. Solen skiner och jag känner av lite energi som bubblar inom mig. Så kanske jag ska ge mig ut på en promenad. Vi får se vad jag orkar med. Jag är lite sugen på något gott att dricka ikväll. Jag dricker alkohol så sällan nu. Så ibland vill man lyxa till det med lite bubbel eller vin. Jag ska försöka undvika öl för min mage gillar inte det alls. Så det får bli vin eller drinkar istället.

Vad ska ni hitta på i helgen? Vi har inget planerat. Om vädret är fint så hoppas jag på att gå lite promenader och kanske kolla lite loppisar i stan. Det är roligt.

Jag har blivit en riktig te-människa nu. Det är så otroligt gott att göra sig en kopp te på kvällen om man känner sig lite frusen. Jag har precis spanat in Tekungen‘s hemsida. Där kan man beställa och få hem i brevlådan. De har från 20:-. Ett tips om ni är sugna på te. Dessutom har de just nu 10% på de fina burkarna. Vilket är ert favoritte? Har ni något tips?

Nej nu ska jag äta lite sen frukost, ta en dusch och få lite gjort.

Hoppas ni alla får en underbar dag i solen! ❤️

  

Tack! ❤️

Tack för era kommentarer när jag mådde dåligt igår. Idag mår jag lite bättre. Min läkare har sagt att jag får anpassa dosen Sertralin själv, att det är ok att höja eller sänka med 25 mg. Så jag bestämde mig för att höja. Så nu går jag på 75 mg.

Jag har faktiskt känt mig glad idag. Har fått lite gjort och pysslat med roliga saker. Det behövde jag.

Jag håller på att göra ett förlustdiagram inför nästa träff på Sorgbearbetningskursen. Man ska göra en tidslinje och skriva ut sina sorger och förluster. Det kändes lite tungt men gick snabbare än vad jag hade trott.

Hoppas att ni alla har haft en mysig helg!

Sorgbearbetning 2

Idag var det dags för kursen igen. Denna gång skulle vi vara på ett hotell. Det råkade tyvärr bli just samma hotell som Ronaldo bodde på. Fotboll i stan. Fruktansvärt mycket folk utanför så vi fick gå in genom personalingången. Det blev lite tokigt!

  
Vi blev bjudna på fina wraps med kaffe/te idag. Det var gott. Vi fick börja med att berätta i grupper hur vi har mått i olika situationer och av olika besked. Det var lite svårt. Sen gick vi igenom uppgifterna som vi hade fått med oss hem. Vi skulle tänka ut Myter om sorg, Intellektuella kommentarer och Sökande efter andras godkännande.

Myter om sorg kunde t ex vara Tiden läker alla sår. Intellektuella kommentarer kunde vara saker som nära och kära sagt för att försöka mildra sorgen men där det istället har blivit tvärtom som t ex Det kommer att gå bättre nästa gång. Sökande efter andras erkännande kunde t ex vara att man säger att man mår bra fast att man inte gör det.

Det gick väldigt snabbt idag. Vi fick med oss lite nya uppgifter att göra tills nästa gång. Vi är ett fint gäng. Det känns väldigt skönt att prata av sig lite.

Present & Sorgbearbetning nr1

Idag fick jag ett paket med posten. Jag såg direkt att det var från Godisboxen, den där sidan som jag skrev om för någon dag sedan. Någon av mina fina IVF-vänner verkar ha snappat upp det jag skrev och skickat en box med godis till mig med ett fint meddelande. Tyvärr var det anonymt så jag vet inte vem det är ifrån. Ögonen fylldes med tårar av lycka och tacksamhet. Tack fina du, vem du nu än är. ❤️

  

Ikväll har jag varit på första mötet i kursen Sorgbearbetning. Jag får tyvärr inte skriva detaljerat om vad vi pratade om såklart. Men jag kommer att skriva lite allmänt om vad mötena handlat om. Vi fick lite information först om vad kursen kommer att handla om. Vi var redan lite förberedda då vi läst boken Sorgbearbetning. Den var väldigt intressant tyckte jag. Sedan fick vi berätta om våra resor och om vår sorg. Vi är alla ofrivilligt barnlösa på ett eller annat sätt. Det var väldigt tungt att både lyssna och prata. Men det var jag förberedd på. Samtidigt kändes det väldigt givande att få prata av sig lite där det bara var fokus på just mig då. När jag annars träffar IVF-tjejerna så blir det mycket fokus på allihopa och vi pratar alla samtidigt. Jag försöker alltid hålla igen lite av någon anledning eftersom jag är en sådan person som inte gärna tar för mycket plats. Jag gillar att lyssna och hjälpa mer än att prata. Men här är det jag som får prata. Jag kunde t om gråta öppet när jag berättade. Det kände jag mig stolt över. Det var så otroligt skönt att få prata av sig lite. Jag har så lätt för att förtränga eller hålla igen. Det är inte bra. Nu ska det ut!!! Vi fick några uppgifter från boken som vi ska göra tills nästa gång. Jag kommer att berätta mer om dem när jag har gjort dem.

Nu efteråt känner jag mig helt slut. Men ser redan fram emot nästa möte.

En stark längtan

Den senaste tiden har jag känt en sådan enorm längtan efter ett barn. Den är mer påtaglig än någonsin. Varje dag går jag och tänker på hur det skulle vara att ha en liten. Hur komplett mitt liv skulle vara. 

Vad skulle jag göra just idag? Nu när det har varit söndag? Skulle vi åkt på utflykt? Eller skulle vi ha lekt med andra barn? Skulle jag helt plötsligt orka umgås med alla mina vänner som har barn utan att slitas i sönder? Det är något jag saknar. Något jag längtar efter.

Jag hoppas att vi kommer att få uppleva det snart!!!

i miss you

but i haven’t met you yet

so special

but it hasn’t happened yet

you are gorgeous

but i haven’t met you yet

i remember 

but it hasn’t happened yet

Vi tänder ett ljus!

För 3 år sen var jag gravid efter vårt första IVF-försök. Allt såg bra ut fram till vecka 22 då vår dotter inte längre levde. Det omöjliga hade hänt. Hennes navelsträng hade snurrat ihop sig på ett sådant sätt så att flödet hade stoppats. En chock som vi lever med än i dag.

Ikväll tänder vi ett ljus för alla förlorade små änglar.

https://www.facebook.com/events/1647997842085532/

Dela gärna med dig av din berättelse! Vår finns under kategorin Edda och IVF1.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Semester

Om 5 veckor går vi på semester. Det är ingenting. Det är nära nu. Men tanken slog mig precis att det antagligen blir 4 året i rad som jag kommer att må dåligt.

2012 – Vi hade precis förlorat Edda. Jag fick 2 veckors sjukskrivning men sen inte mer. 4 veckors semester blev i ett vacuum. Jag minns att både jag och min man satt i en sommarstuga och stirrade ut i tomma intet och försökte dämpa sorgen med diverse alkohol och cigaretter. Fy fan!

2013 – Jag hade precis blivit skrapad efter ett konstaterat MA. Sorgen var åter stor igen och semestern blev inte alls vad vi hade tänkt oss. Det som ska vara en fantastisk tid tillsammans där man ska hitta på en massa roliga saker och umgås med familj och vänner.

2014 – Jag hade opererat bort min gallblåsa i februari. Men hade fortfarande kvar en sten i gallgången som gav mig kramper till och från. I juni gjorde de ett misslyckat försök med att få bort den så hela semestern gick jag runt och var rädd för att få ont och vågade knappt åka iväg någonstans.

2015 – Bäckensmärtor som oftast kräver morfin. Hur roligt kan man ha? Kommer jag våga och framför allt orka hitta på något roligt? Jag är tveksam.

Vad är detta för liv? Jag blir så fruktansvärt bitter. Dessutom har all sjukskrivning gjort så att jag inte har haft råd att spara undan några pengar så vi har råd att göra något speciellt.

Vad ska ni hitta på i sommar? Vi har i alla fall bokat in 2 veckor i en sommarstuga. Jag skulle vilja åka på utflykter och hälsa på vänner. Vi får se hur det går med det. Dessutom hade vi bestämt att jag skulle ruva på ett eller två embryon under semestern. Lite skönt och avslappnande sådär. Men nu verkar den planen ha rasat.

Jag rasar! Jag orkar snart inte mer…

image

Bitterfitta!

Ja det är jag. Min familj och mina vänner tröttnar nog snart på mig. För vem vill umgås med någon som är konstant bitter och osocial? Som inte vill komma och hälsa på. Förstår dem? Eller kommer jag att förlora dem? Våra föräldrar vill att vi ska hälsa på, men vi orkar inte. Mina vänner vill umgås, men jag orkar inte. Har jag inte ont så är jag ledsen. Vem vill prata eller umgås med en sådan där?

Idag såg jag en artikel som någon delat på Facebook. En pappa som tyckte synd om sig själv för alla måsten han har med sina barn. Hur dåligt han mår både fysiskt och psykiskt. Som ni kanske förstår så bubblar bitterheten inom mig. För jag skulle hellre mått sådär dåligt över att jag måste behöva lämna barnen på dagis istället för att inte ha några barn. Jag kan förstå att man sällan får någon egentid när man är förälder. Men hur kul är det att ständigt gå runt och känna sig ensam och ha en enorm längtan? Känna att något saknas och att man inte känner sig hel.

Jag har börjat fundera mycket på det där hur en graviditet går till. Jag om någon vet hur den fungerar in i minsta detalj. Kanske några av er känner igen er där? För mig känns det logiskt att det är svårt att bli med barn. För tänk så mycket som ska till för att det ska fungera. Men hur kommer det sig då att vissa blir med barn utan att vilja det? Hur är det ens möjligt? Varför har dem lätt för att bli gravida? Bitterheten!

För att må lite bättre nu när jag inte ska eller kan göra något aktivt försök på ett tag så försöker jag göra allt det där som jag inte bör göra annars. Jag äter choklad i massor. Jag röker en cigarett ibland för att det är OK. Jag dricker kaffe. Jag äter skräpmat för att jag inte orkar laga mat. Jag äter smågodis i massor. Nästa helg ska jag dricka öl, kanske i massor. Det var längesen. Så det kommer väl att sluta med att jag blir för full och måste gå hem. Men det är helt OK. Jag tillåter mig att göra sådana saker som är tabu när man försöker bli gravid, helst med IVF. För att jag kan. För att jag får. För att jag vill. För att det får mig att må bra.

Vad gör ni för saker mellan era försök som man inte ”bör” göra när man försöker bli med barn?

image

En tanke till dig

Igår skickade jag ett mail till en av mina IVF-vänner. Jag ville höra hur det går för henne. Hoppades på att graviditeten gick bra och att allt var som det skulle.

Idag fick jag ett svar. Ett sorgligt svar. Det hade inte gått bra. I vecka 23 föddes hennes dotter utan förvarning. Alldeles för tidigt. Idag ligger hon och kämpar för livet, fast i en kuvös.

Jag blir så ledsen. Varför måste vi som kämpar om några behöva genomgå detta också. Vad har vi gjort för att förtjäna detta???

Jag skickar en tanke och kram till dig Karin och alla andra som går/har gått igenom det här!!!

Tänk att det till sommaren har gått hela 3 år sedan vi förlorade vår dotter Edda i vecka 22. Det gör fortfarande så ont i mitt hjärta när jag tänker på det. En sorg som inte går att förklara och som alltid kommer att finnas kvar. Vi saknar dig!!!

Att ta hand om sig

Jag har haft migrän i 3 dagar på rad. Har aldrig hänt förut. Det kan ha med hormoner att göra. Men sen kom jag på att i torsdags fick vi ju brevet om läkarbesöket och sen i fredags brevet om minneslunden. Sen jobbade jag hela helgen. Det är väl klart att kroppen säger ifrån. Jag mår ju jättedåligt. Jag är jätteledsen och vet inte riktigt hur jag ska hantera allt som har hänt. Tidigare levde man i någon sorts dröm och trodde att man hittat på allt. Nu har vi allt på papper, det har hänt, vi har varit där. Allt är nära och jag mår dåligt igen. Igår var vi iväg med jobb. Jag mådde jättedåligt och visste inte riktigt vad som skulle hända. Trodde att jag hade migränattack på gång med synbortfall och allt. Men det kom aldrig. Jag kände mig bara helt konstig. Lite avdomnad i huvudet och med stickningar i huden. Visste inte om jag skulle kräkas eller svimma. Då bestämde jag mig. Jag måste vara hemma ett tag. Det är ju allt som har hänt som gör att jag mår dåligt. Kanske en kombination med att jag har mens också. Bara det är ju hårt, att inte lyckas. Jag trodde jag var stark. Jag försökte vara stark. Men för vem då? Varför måste jag vara stark? Nej, nu ska jag vara hemma i 5 dagar och ta hand om mig själv. Sova ut, tänka, gråta, älta, äta gott och bara vara. Inga måsten. Så får det bli, och jag mår redan lite bättre.

Idag ringde jag kliniken och har fått alla datum inför nästa IVF. Jag kommer att börja med Synarela den 19 oktober. Eftersom vi ska iväg på en minisemester snart så bokade vi upp alla datum som vi kunde. Så spraystart blir den 6 november, typiskt att jag jobbar kväll första gången. Men det får gå. Nu kan jag ju det här. Sen blir det ett ultraljud för att titta på äggblåsorna den 13 november, det lyckades faktiskt vara på en ledig dag. Sen får vi se hur det går. Äggplock är satt till vecka 47. Jag hoppas att det blir på måndagen, eller kanske redan helgen innan. Så behöver jag inte vara ledig så mycket. Har bestämt mig för att ringa min handläggare på jobb och säga att jag behöver vara ledig. Måste hon veta exakt varför så kommer jag att berätta. Det gör ju inget. Det kommer gå bra det här. Känner mig faktiskt lite peppad. Men väldigt nervös.

Angående tatueringen så frågade jag sköterskan jag pratade med. Hon sa att om jag hade frågat en läkare så hade den inte tyckt att man ska tatuera sig så nära inpå. Pga smittorisker, även om de är små. Nu kommer jag att gå till en riktig studio där jag vet att de är noga med sådant. Hon tyckte inte att man ska tatuera sig under behandlingen så då får jag ordna en tid innan. Hoppas jag hinner. Men är det bara pga smittorisker borde det ju vara lugnt egentligen. Eller vad tror ni? Jag funderade ju på om det kunde påverka resultatet av äggen eftersom jag brukar få feber och att det är ett öppet sår. Bara man inte gör det när man börjar med sprutorna känner jag. Då slutar jag med allt. Ingen alkohol då heller alls. Under spraytiden kan man få leva lite som vanligt, annars blir man nog galen.

Nu ska jag äta frukost för att sen krypa ner i sängen igen. :)