Taggarkiv: sorg

Add Comment Register

Minneslunden

I morse vaknade jag och mådde inte så bra. Det kändes som en tung dag. Idag skulle vi åka och hälsa på lilla Edda. Det känns bara så fel att det måste vara i en minneslund på en kyrkogård. Där ska hon inte vara. Hon ska vara i min mage i 1 1/2 månad till. Hon ska hälsa på oss i november.

Under dagen har jag inte fått något gjort. Jag kände en press på mig igår att komma på någon låt vi kunde sjunga eller en dikt att läsa. Men sambon menade på att det måste vi ju inte göra idag. Vi ska ju dit många gånger. Efter han sagt det så kändes det som en lättnad. Vi behövde ju bara åka och hälsa på och säga hej.

Tydligen hade min kära sambo också mått dåligt idag. Han på jobb och jag hemma i sängen. Orkade inte ta mig upp och göra något vettigt. Men det behövde jag inte heller. På eftermiddagen skulle jag gå upp och kolla vad som kom med posten. Under tiden jag läste ett brev fick jag konstiga ljusbollar som hoppade i synfältet. Blev rädd. Det kändes som ett migränanfall fast med hoppande bollar istället för ljusblixtar som jag kan ha. La mig igen och sov en stund. Var nog nervositeten som utlöste detta.

När klockan blev 16 hämtade sambon upp mig och vi körde till kyrkogården. Där gick vi in i blomsteraffären och köpte en fin bukett med rosa nejlikor och en annan mindre blomma. Köpte även ett ljus. Det kändes lite jobbigt men inte så som jag trott. Tror nästan sambon tyckte det var jobbigare. På vägen till minneslunden började det kännas tungt. Men när vi kom fram kände vi ro. Här fanns hon. Vad fint där var. Blommor fick man sätta i vatten som var som en liten bäck som slingrade runt om. Där fanns en mindre sådan och där fick Eddas blommor stå. Vi funderade var de gjorde av askan. Antagligen i början av det porlande vattnet. Ja vi vet inte riktigt. Där fanns ingenstans där man kunde gräva ner askan. Eller? I gräsmattan? Får kanske fråga någon som vet. Sen tände vi ett ljus. Jag ville skriva något på men glömde en penna. Tur jag hade med mig min läppstiftspenna som ser ut som en tuschpenna. Där skrev jag Edda med hjärtan. Sen satt vi där en stund och grät, pratade och myste lite med vår dotter. Där bodde några sköldpaddor som vi sa att hon kunde leka med men akta sig så att de inte bits. Där var så fint och vi kände ett sådant lugn. När vi skulle gå så kändes det lite tungt. Men jag som jobbar i närheten tänker sticka inom igen i veckan. Jag kan faktiskt nästan göra det varje dag om jag vill.

När vi kom hem så blev vi så trötta. Det har varit en jobbig dag. Även om detta inte var vad vi hade planerat för vårt barn så känns det ändå som en lättnad att äntligen få veta var hon finns. Det går ju tyvärr inte att göra detta ogjort.

20121001-201539.jpg

20121001-201547.jpg

Nära till tårarna

Tårarna är så nära igen. Smärtan i hjärtat är så nära igen. Igår när jag skulle köra till jobb var jag rädd för att bryta ihop. Jag var tvungen att köra förbi kyrkogården. Utan att hälsa på. Men när jag körde förbi så kändes det som en liten lättnad ändå. Jag vet var hon finns. Jag hejade lite och lovade att hälsa på under måndagen. Det är imorgon. Jag känner mig lite nervös och rädd. Jag vet inte riktigt vad jag är rädd för. Det uppenbara kanske. Att hon ligger begravd där. Att jag kanske äntligen kommer att förstå vad som hänt på riktigt och dö inombords. Mer än vad jag redan gjort. Jag vet inte. Jag vet inte vad vi ska göra ännu. Kanske sjunga en låt. Men det blir nog mest snyftningar. Kanske läsa en dikt eller bara säga något fint. Imorgon är jag ledig så då ska jag fundera. Nu ska jag i alla fall sova.

Godnatt!
Tack för alla kommentarer. <3

På tiden

Efter 11 veckor har vi äntligen fått ett brev från Kvinnokliniken. Den 25 oktober, 15 veckor efter förlossning, ska vi äntligen få träffa en läkare och få lite svar. Var först livrädd för att vi glömts bort eller bara få ett brev där det skulle stå att inga fel var funna. Det är ju inte säkert att vi får reda på vad som hände vår dotter. Men vi får i alla fall diskutera med en läkare. Det verkar tyvärr vara läkaren som gjorde det sista ultraljudet på mig och som skojfriskt berättade att sådant här får man ha med i beräkningen när man försöker skaffa barn i min ålder. Ja han sa så. Har nog glömt att skriva det. Nu är jag inte såååå gammal och jag vet många som fått barn långt senare. Förstår inte hur han kunde säga så mitt i all sorg. Han tyckte heller inte att KUB-test är något att förlita sig på. Att det visst kunde vara kromosomfel eller annat fast att vi fick högsta möjliga siffra och flera superbra ultraljud. Då funderar man lite på varför man gör de egentligen, om de ändå inte stämmer. Får kanske förklara att vi tog illa vid oss.

Har känt mig lite deprimerad idag men det är kanske inte så konstigt. Detta skulle varit en fin dag. Dessutom fyller jag år snart och känner mig ledsen över att inte få vara gravid och fira. Det var ju planen. Jag skulle inte behöva ha någon ångest. För jag har nog det även om det är långt till 40 ännu.

Nu ska jag gräva ner mig i soffan. Lite glad ändå för att vi slapp ringa. Nu behöver jag bara maila begravningsbyrån. Håll tummarna att vi får några bra svar.

27 september

Idag är en tung dag. Idag skulle vi gjort saker med bebis. Först ett tillväxtultraljud och sen vattengympa. Det känns så jobbigt när man tänker på det. Tänk, jag hade varit i vecka 33. Så lite tid det hade varit kvar. Istället sitter jag här alldeles tom och vet fortfarande inte vad som hände. :(

Pepp

Så, nu har jag äntligen lite långledigt. Jobbar inte förrän på måndag kväll igen. Det tråkiga är att jag inte har några pengar alls. Undrar så om den här läkaren har skickat in ett nytt läkarintyg. Måste logga in på Försäkringskassan och se om jag kan se något där. Vore så tråkigt om jag inte skulle få ut några pengar pga en kass läkare. Känner att jag kokar varje gång jag tänker på henne.

Jag har bestämt mig för att ringa och höra vad som händer med våra provsvar imorgon. Tänkte först idag men känner att jag inte orkar. Imorgon får det bli. Ska även maila begravningsbyrån igen och höra om det brukar ta mer än 10 veckor innan gravsättningen i minneslunden blir av. På något sätt så känner jag att hon nu finns där på kyrkogården. Men man vill ju få det bekräftat. Stackars liten. Mamma och pappa måste ju få komma och hälsa på och säga hej. Kanske sjunga en liten sång och gråta tillsammans.

Igår hade jag riktigt ont vid ägglossningen. Nu är jag bara lite småöm så antar att ägget har släppt. Försöker att inte fokusera på det men det är svårt när det gör så ont. Man är SÅ medveten om det. Jag har inga direkt förhoppningar om att lyckas själva denna gången. Inte nästa gång heller för den delen. Men man kan väl göra ett försök. Om vi inte lyckas med denna IVFen så funderar jag på att göra en äggledarspolning. Vår IVF-läkare tyckte inte det var något att lägga tid och pengar på men varför inte? Det kanske hjälper oss att lyckas. För jag orkar nog inte dra igång med det 3:e och sista försöket till våren. Väntar nog till hösten. Vila upp sig lite. Usch vad jag är rädd för att få ett minus. Vi hade ju sådan tur som fick plus på första försöket. Det kommer vi nog aldrig att få igen. Eller finns det de som har sådan tur?

CD14

Ringa eller inte?

Idag har det gått 10 veckor sedan hon föddes och vi har fortfarande inte fått några svar på något. Det känns så jobbigt. Funderar att ringa på torsdag och höra vad som händer men blir så rädd. Läste om en tjej som varit med om liknande och där de glömt bort att obducera så att barnet hade gått direkt till anonymt omhändertagande. Jag vet inte vad jag gör om något sådant har hänt oss också. Men så mycket som vi pratade om obduktion så kan det väl inte gått fel? Eller? Man ska aldrig säga aldrig. Men jag måste ju få ett svar. 10 veckor är kanske inte mycket när det varit sommar och allt. Eller tycker ni att jag ska avvakta lite till?

Sen har vi inte heller fått något brev från kyrkogårdsförvaltningen som ska berätta när gravsättningen är gjord. Denna väntan. Funderar på att maila begravningsbyrån igen. Är så rädd för att där också har blivit ett misstag. När jag cyklar förbi kyrkogården känns det som att hon finns där. Men jag vet inte. Jag vill inte gå dit själv första gången utan vill att sambon ska vara med. Vi ska ju ha en liten ceremoni för oss själva sen. Vet inte riktigt vad vi ska göra. Svårt!

Sen har jag nog inte haft ägglossning för tempen är fortfarande låg. Puh! Trodde vi hade missat den. Men känner hur det molar lite så den är nog på g. Nu har även det mysiga älsekretet börjat. Så vi har fortfarande en chans att lyckas själva. Hoppas så på det. För en IVF lockar inte så mycket egentligen. Jag vill så gärna vara gravid innan jul igen. Annars är jag rädd för att gå under. Men resor hjälper mig lite. Tror vi åker till Kap Verde om vi misslyckas. Någon som varit där?

Nu blir det frukost. Sen träning.

CD12

Äntligen fredag

När klockan ringde kl 6 så märkte jag att jag hade drömt om bebis och allt som hänt. Ingen bra start på dagen. Igår kände jag mig mer ledsen igen. Det känns så nära. Orättvisan är så stor så jag inte riktigt kan greppa det. Även om jag ser fram emot en ny IVF så vet jag nog inte riktigt vad jag ger mig in på. Är jag redo? Både ja och nej. Men jag orkar inte vänta till nästa år vilket det kommer att bli då. Det är för lång tid. Är så rädd för att få ett minus för att jag inte är riktigt redo. Men jag har en månad till innan det är dags för sprayen. Ja och så 2 egna försök. Det får jag inte glömma.

Det där med Försäkringskassan igår sänkte mig massor. Kan jag göra något för att påverka nu i efterhand? Den här läkaren sa att det kunde vara svårt att få ersättning. Såklart om hon nu inte är kapabel att skriva läkarintyg. Jag som har mått mest dåligt och fått vara med om det fysiska ska inte få några pengar pga henne, medans min sambo inte hade några problem. DET är orättvist. Vad tror ni om att skicka det första läkarintyget till den här läkaren? Det jag fick på Kvinnokliniken…

Funderar på det här med multivitaminer. Ja eller ACO Gravid som jag fortfarande äter. Är det fler som har hört att det är mindre bra att äta?

Nu måste jag skynda mig till jobb.

CD8

Ledig dag

Jag har börjat göra det jag alltid gjorde under tiden jag var gravid. Börja dagen med att läsa andras bloggar. Men nu läser jag om andra som ska börja eller håller på med IVF. Det ger mig mer just nu. Många av de bloggar jag följde innan har de fått barn eller är de snart på väg. Jag blir så glad för deras skull. Samtidigt blir jag så ledsen i hjärtat över allt som hänt oss. Jag vill också vara där snart. Tanken på att påbörja en ny IVF skrämmer mig inte så. Jag längtar faktiskt. Men det som skrämmer mig är all väntan och oro. Först om man ska lyckas eller ej. Sen nedräkning till alla ultraljud och kontroller man ska göra. Börja om från 0. Det känns så fruktansvärt jobbigt. Den där första halva tiden kommer vara extremt jobbig tror jag. Psykiskt jobbig. Fysisk ska jag försöka bättra mig i så fall, genom att träna även under graviditeten. Det kan väl inte skada. Mina tankar är redan i början av december då vi kommer att ha vårt testdatum. Varför kan jag inte bara leva för dagen? Jag måste våga tänka att vi kommer att lyckas.

Idag är jag ledig. Skönt. Har en massa jag ska ta tag i idag. T ex boka en klipptid. Ska testa en ny frisör. Spännande! Skulle så gärna vilja hitta en som jag trivs med och som förstår hur jag vill ha det. Inte alltid så lätt. Helst när man vill ha lite annorlunda frisyrer. Sen måste jag gå och träna. Skulle gjort det i måndags men jag orkade inte. Suck! Idag måste jag då gå även om jag inte orkar. För jag har satt upp ett mål på att träna på gym i alla fall 1 gång i veckan. Hoppas det blir fint väder resten av veckan så jag kan cykla till jobb. Igår regnade det. Typiskt.

Vill ni också hitta nya bloggar att följa så finns det en del här: IVF-bloggar

CD6

2 månader

Idag är det 2 månader sedan hon föddes. Tänk vilken mage jag skulle fått på dessa 2 månader. När jag kikar in på era bloggar som jag följt så länge och legat antingen före eller efter gör det ont i hjärtat när jag ser era fina magar. Jag vill också ha en sådan fin mage. Min mage var också fin men den skulle blivit betydligt större. Det gör så ont. Tänk att om 2 månader till så hade hon kanske varit här hos oss. Jag känner att jag börjar bli mer deprimerad igen. Jag känner mig oftast arg. Är kanske i argfasen nu. Små saker som t ex att jag råkade tappa en sköljmedelsflaska så en massa rann ut på golvet fick mig att bryta ihop helt, bli arg och skrika, för att sedan springa in i sovrummet och storgråta. Det hade ju inte hänt i vanliga fall. Jo man kanske skulle vilja, men man gör inte det. Min käre sambo tog hand om allt och kom sedan in och tröstade mig. Så känns mina dagar nu hela tiden. Jag är ganska klumpig av mig och allt det här gör mig fruktansvärt arg och ledsen. Varför kan livet inte bara vara snällt mot mig just nu. Även dessa småsaker.

Idag är jag i alla fall ledig. Jag ska mysa rundor här hemma. Först med sambon som jobbar kväll och sedan själv. Kan behöva lite egentid. Det känns viktigt. Jag känner mig så skör igen och behöver nog fundera varför det känns värre nu. Kanske för att vi fortfarande inte fått några provsvar eller att inte gravsättningen är gjord. Det gör så ont. Vi måste få veta nu. Jag orkar inte leva med att inte veta längre. 2 månader är en lång tid. Vi kan väl säga så här, om inte provsvaren dykt upp nästa vecka så ringer jag någon och hör. Då har det gått 10 veckor. För jag vill kunna gå vidare. Jag vill kunna tillåta mig själv att må bra. Ibland mår jag bra men jag skäms för det. Hur kan man må bra innan någon är gravsatt? Det är sådant man har fått lära sig att så får man inte känna. Men i vanliga fall tar det inte 2 månader.

Igår träffade vi sambons ex för första gången efter det som hänt, bonussonens mamma. Hon brukar vara bra och prata med. Hon frågade hur jag mådde och jag svarade tydligen lite ynkligt att det var ok. Då svarade hon genom att härma mig och jag mådde så fruktansvärt dåligt av det. Tog illa vid mig. Så gör man väl inte? Jag vet att det säkert inte var meningen och att hon kanske inte visste vad hon skulle säga. Men ändå. Vi sa mest bara hej och gick vidare. Det var inte rätt tillfälle att prata om det då. Jag känner lite att det är värre att träffa dessa människor som inte har skrivit eller kontaktat mig personligen själva och beklagat allt som hänt. Varför är det så? Kanske för att jag känner att de inte bryr sig? Jag vet inte. För jag kände redan innan vi skulle träffa henne att det var lite jobbigt. Hon har inte sagt något alls till mig om det som hänt. Bara till min sambo. Men det hade säkert inte jag heller gjort. För sååå bra kontakt har vi ju inte. Svårt! Man är nog bara extra känslig för allt just nu.

Ny vecka, nya mål. Jag försöker sätta upp något roligt mål att göra varje vecka. Det känns som att det gör så att man orkar ta sig igenom veckan, med jobb och allt. Får se vad det blir denna veckan.

CD4