Igår åkte jag och min man till akuten. Vad ska man göra? När vi väl kom fram till receptionen så visste inte riktigt sköterskorna vad de kunde hjälpa mig med. För jag är under utredning. På akuten kan man bara få hjälp med smärtstillande och hantering av det akuta skedet. Sant! Jag berättade om vårdcentralen. Att de nekar mig mer hjälp. Att jag har så ont att jag inte kan jobba. Då blev ena sköterskan upprörd och ringde min vårdcentral. Sa att de måste sjukskriva mig för jag har extrema smärtor. Hon försökte få en tid till min läkare men det gick inte. Men hon fick i alla fall sköterskan att ringa upp mig idag efter att ha pratat med min läkare.

Vi åkte hem igen. Jag kände mig något lättad. För jag hade gjort vad jag kunnat för idag.

Min IVF-läkare ringde mig i måndags precis när jag var hos terapeuten. Så jag missade samtalet. Men hon pratade in på svararen att hon skulle ringa upp mig under tisdagen. Men det gjorde hon aldrig. Så typiskt.

Idag ringde då den här sköterskan. Hon är hemsk. En yngre tjej, tror jag, som pratar med en som om man vore luft. Hon pratar med en precis som om hon vore en telefonförsäljare. Hon hade pratat med min läkare som nekat mig mer sjukskrivning. Eftersom hon inte kunde hitta orsaken. Enligt henne är det IVF-läkaren som får sjukskriva mig eftersom det eventuellt är endometrios och att det är hon som satt mig på morfin. Det kan jag köpa. Men jag tror att smärtan beror på något annat. Då tycker jag det är vårdcentralens skyldighet att hjälpa mig. Kan inte de hitta orsaken till vad som gör ont så får de ju skicka mig vidare till någon annan. Vad kan IVF-läkaren hjälpa mig med där? Jag har en telefontid med denna läkare den 25 maj. En hel evighet när man har så här ont. Sköterskan tyckte på allvar att jag skulle vänta på den tiden för att få hjälp. Det är helt galet. Dessutom anklagade hon mig i underton för att hitta på att jag har ont. Jag fråga satte hennes svar och hon försökte prata bort det med att alla upplever smärta olika. Jag påpekade att jag har hög smärttröskel annars. Men nu orkar jag inte mer. Jag blev så ledsen och arg, började gråta. Sa att det är deras skyldighet att hjälpa mig. Kan inte denna läkaren hitta något fel, ja då får väl en annan läkare titta på mig. Men nej det gick inte. Jag sa även med gråten i halsen att tänk om det är något som sitter längre in. Att jag ska på koloskopi. Tänk om det är något farligt? Det ville hon inte lyssna på. Jag blev så arg så jag la på i örat på henne.

Usch! Fy fan! Vården alltså. Var ska jag nu vända mig? Jag har fortfarande ont. Men inte så extremt. Jag har inte tagit Oxikodon på över ett dygn. Jag vill försöka vara utan.

Jag var så fruktansvärt trött igår. När jag väl skulle gå och lägga mig så gick det inte så bra. Morfinabstinens. Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas. Fy fan säger jag bara. Det var hemskt. Jag trodde på allvar att begäret skulle sitta i huvudet. Men oj vad fel jag hade. Det sitter i kroppen. Kroppen vill ha morfin. Den riktigt skriker efter det. Jag har inte kunnat ligga still. För det känns som om kroppen ska brinna upp inifrån. Jag låg och vände och vred på mig ett tag. Gick sedan upp och tog en Lergigan och en alvedon. Det brukar jag kunna sova på. Det gick. Men bara några timmar. Sedan väckte kroppen mig igen. Det gick inte att ligga still. Jag fick gå och lägga mig i soffan istället för att inte väcka min man. Där låg jag och gungade mig själv till sömns. Vaknade till av att mannens klocka ringde och gick och la mig i sängen istället. Nu känns det lite bättre. Men jag har fortfarande svårt för att ligga helt still.

Så vad ni än gör, hur ont ni än har. Försök att bara ta morfin när ni inte står ut mer. För utsättningen är fruktansvärd!