Taggarkiv: uppgiven

Add Comment Register

Läsläxa & akupunktur6

Idag fick jag en bok med posten. Den ska jag läsa innan kursen Sorgebearbetning börjar. Den 23 september är det dags.

  
Klockan 13 var det dags för akupunktur. Idag mådde jag lite bättre. Men när hon satte nålarna så gjorde det väldigt ont. Jag fick några i korsryggen och någon på skinkorna. Efter ett tag kom hon in och skruvade igen. Aj aj! Det kändes. Sen när tiden nästan var slut så började jag känna mig yr och kallsvettades så då avbröt hon.

När jag kom hem så läste jag lite i boken tills ögonen gick i kors. Jag blir extremt trött av akupunktur. Är det vanligt? Så jag la mig och vilade en stund.

Under kvällen satt jag mest och tittade på Netflix. Ikväll blev det Hjørdis, en dansk serie och uppföljare till Rita. Lite feel good sådär. Den handlar om en lärare på en skola.

Jag känner mig så glad de dagar då jag mår lite bättre. Men sen när smärtan kommer tillbaka så blir jag så fruktansvärt uppgiven. Jag kan inte styra över den. Det finns inget jag kan göra för att må bättre.

Detta väntande…

Jag börjar bli riktigt trött på att behöva vänta. Det känns som det är det enda jag har gjort i 6 år. I 6 år har vi försökt skaffa barn. Tänk vad många barn andra hade kunnat göra under denna tid.

Först var det den eviga väntan till BIM. Den som aldrig blev som man tänkt. Utan tantaskrället dök alltid upp, punktlig och riklig. Sen var det otåliga dagar med en massa test, ägglossningstest och sedan graviditetstest. Inte blev det bättre för det. Sedan ställde vi oss i kö för IVF. Då var vi ändå lite förväntansfulla. När vi väl drog igång så blev det ännu mer väntan, väntan på att börja spraya, spruta, VUL, äggplock, ET och slutligen testdag. Några riktigt tuffa veckor. Lyckades vi då få det efterlängtade plusset så var det en ny väntan, VUL, KUB, RUL… Den väntan tog slut för snabbt. 2 veckor efter RUL var den väntan slut och vi fick börja om igen. Ny väntan. Efter 5 försök och 2 graviditeter har man fått vänta en del måste jag säga. Utan resultat.

Nu är det en annan väntan som har flyttat in hos oss. Först var det gallstensbesvär och allt vad det hör till, operation, smärta, ERCP x 2 och sen äntligen smärtfri. Men där tog det inte slut. Nu har jag nya smärtor, endometrios. Min kropp har tydligen inte tyckt om alla hormoner jag har tryckt i mig. Så nu har det varit väntan på läkarsamtal och hormonbehandlingar för att bli smärtfri. När inte det har fungerat helt så är det nu den långa väntan på operation. Som vanligt har jag otur och hamnar mitt i semestrar så väntan blir extra lång. 4 månader kommer jag antagligen att få vänta. Efteråt så blir det tyvärr mer väntan då jag måste läka.

Så som det ser ut nu så blir det nog inget IVF-försök förrän i januari tidigast. Det är nog den värsta väntan. Min kropp kan ju inte vänta hur länge som helst. Bara tanken på att vi inte kommer att göra ett enda IVF-försök detta år skrämmer mig. Tänk om mina ägg är odugliga sen. Vad gör vi då? Dessutom är vi helt barskrapade just nu pga att jag är sjukskriven. Så adoptionen får vänta lite den också.

Vänta, vänta, vänta…

Jag önskar att jag kunde fylla bloggen med roligheter så länge. Men det händer tyvärr inget kul. Denna veckan har jag 2 akupunkturer. På fredag ska jag träffa en vän och fika. På kvällen ska vi ha filmkväll, jag, mannen och bonussonen. Sen händer nog inget mer kul. Mitt liv känns så tråkigt så jag är livrädd för att bli deprimerad på köpet.

Kanske jag borde dela med mig om lite vardagliga saker jag gör? Skulle det vara intressant? 

  

Uppgiven

Igår åkte jag och min man till akuten. Vad ska man göra? När vi väl kom fram till receptionen så visste inte riktigt sköterskorna vad de kunde hjälpa mig med. För jag är under utredning. På akuten kan man bara få hjälp med smärtstillande och hantering av det akuta skedet. Sant! Jag berättade om vårdcentralen. Att de nekar mig mer hjälp. Att jag har så ont att jag inte kan jobba. Då blev ena sköterskan upprörd och ringde min vårdcentral. Sa att de måste sjukskriva mig för jag har extrema smärtor. Hon försökte få en tid till min läkare men det gick inte. Men hon fick i alla fall sköterskan att ringa upp mig idag efter att ha pratat med min läkare.

Vi åkte hem igen. Jag kände mig något lättad. För jag hade gjort vad jag kunnat för idag.

Min IVF-läkare ringde mig i måndags precis när jag var hos terapeuten. Så jag missade samtalet. Men hon pratade in på svararen att hon skulle ringa upp mig under tisdagen. Men det gjorde hon aldrig. Så typiskt.

Idag ringde då den här sköterskan. Hon är hemsk. En yngre tjej, tror jag, som pratar med en som om man vore luft. Hon pratar med en precis som om hon vore en telefonförsäljare. Hon hade pratat med min läkare som nekat mig mer sjukskrivning. Eftersom hon inte kunde hitta orsaken. Enligt henne är det IVF-läkaren som får sjukskriva mig eftersom det eventuellt är endometrios och att det är hon som satt mig på morfin. Det kan jag köpa. Men jag tror att smärtan beror på något annat. Då tycker jag det är vårdcentralens skyldighet att hjälpa mig. Kan inte de hitta orsaken till vad som gör ont så får de ju skicka mig vidare till någon annan. Vad kan IVF-läkaren hjälpa mig med där? Jag har en telefontid med denna läkare den 25 maj. En hel evighet när man har så här ont. Sköterskan tyckte på allvar att jag skulle vänta på den tiden för att få hjälp. Det är helt galet. Dessutom anklagade hon mig i underton för att hitta på att jag har ont. Jag fråga satte hennes svar och hon försökte prata bort det med att alla upplever smärta olika. Jag påpekade att jag har hög smärttröskel annars. Men nu orkar jag inte mer. Jag blev så ledsen och arg, började gråta. Sa att det är deras skyldighet att hjälpa mig. Kan inte denna läkaren hitta något fel, ja då får väl en annan läkare titta på mig. Men nej det gick inte. Jag sa även med gråten i halsen att tänk om det är något som sitter längre in. Att jag ska på koloskopi. Tänk om det är något farligt? Det ville hon inte lyssna på. Jag blev så arg så jag la på i örat på henne.

Usch! Fy fan! Vården alltså. Var ska jag nu vända mig? Jag har fortfarande ont. Men inte så extremt. Jag har inte tagit Oxikodon på över ett dygn. Jag vill försöka vara utan.

Jag var så fruktansvärt trött igår. När jag väl skulle gå och lägga mig så gick det inte så bra. Morfinabstinens. Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas. Fy fan säger jag bara. Det var hemskt. Jag trodde på allvar att begäret skulle sitta i huvudet. Men oj vad fel jag hade. Det sitter i kroppen. Kroppen vill ha morfin. Den riktigt skriker efter det. Jag har inte kunnat ligga still. För det känns som om kroppen ska brinna upp inifrån. Jag låg och vände och vred på mig ett tag. Gick sedan upp och tog en Lergigan och en alvedon. Det brukar jag kunna sova på. Det gick. Men bara några timmar. Sedan väckte kroppen mig igen. Det gick inte att ligga still. Jag fick gå och lägga mig i soffan istället för att inte väcka min man. Där låg jag och gungade mig själv till sömns. Vaknade till av att mannens klocka ringde och gick och la mig i sängen istället. Nu känns det lite bättre. Men jag har fortfarande svårt för att ligga helt still.

Så vad ni än gör, hur ont ni än har. Försök att bara ta morfin när ni inte står ut mer. För utsättningen är fruktansvärd!

Prova något nytt?

Åter igen halvligger jag i min säng och känner mig uppgiven. Jag vaknade med mindre smärta och blev glad. Jag tog senast smärtstillande igår klockan 13. Trodde det skulle kännas bättre idag. Men nej. Efter toalettbesök så gör det fruktansvärt ont igen.

Tycker inte ni att det är konstigt att min läkare bara skickar hem mig med dessa smärtor utan att göra något åt det? Jag fick tjata mig till en koloskopi och har gjort ett tag. Är hon kanske för okunnig? Jag funderar starkt på att kontakta en annan läkare. Men frågan är om jag ska gå till vanliga akuten eller be om en annan läkare på vårdcentralen. Vad hade ni gjort?

Egentligen borde jag göra detta idag eftersom jag har så ont. Men jag ska på KBT ikväll och kan inte boka om det. Vill så gärna gå på det. Jag hoppas att mina smärtstillande hjälper tills dess. För just nu orkar jag inte ens sitta upp ordentligt.

Jag känner mig så fruktansvärt uppgiven. Så pass så att jag har sjukat mig 2 pass utan läkarintyg. Jag mailade min IVF-klinik om hjälp. För jag vet inte om det är tarm- eller gynrelaterat. Kanske båda? Ett VUL gjorde mer ont än en rektoskopi. Men efter avföring blir det värre. JAG ska ju inte behöva googla mig till en orsak. För jag är ingen läkare. Varför lyssnar ingen på mig och hjälper mig? IVF-läkaren ska i alla fall ringa upp mig. Men vad kan hon göra? Kan hon beställa en magnetröntgen? Jag ska fråga.

Jag känner mig just nu som ett omöjligt fall. Det gör ont men ingen hittar varför. Det gör t om sjukt ont.

Jag orkar inte mer nu!!! Det blir nog akuten imorgon. :(

image

Skit är det!

Ja det är verkligen skit. I dubbel bemärkelse. Jag har haft väldigt ont i natt. Det sitter långt in i tarmen. Det bränner, molar och skär som knivar. I morse gjorde det fortfarande ont. Jag blir galen på detta. Börjar på allvar misstänka sammanväxningar mot tarmen. För det är så det känns. Det känns som att avföring har svårt för att passera på ett ställe där inne. Då gör det ont i hela bäckenet.

Är det någon som har sammanväxningar mot tarmen? Hur känns detta för er? Är enda sättet att få reda på detta att göra en titthålsoperation? Kan man vid en koloskopi märka detta? Jag är så rädd för att svimma av smärta under den undersökningen. Jag kommer att ringa dem så fort jag har fått en kallelse och förbereda dem på att jag vill ha maxdos smärtstillande och lugnande.

Jag vet bara att jag kommer att få göra en koloskopi i Lund. Läkaren kunde inte komma på vad kliniken hette. Men jag tror det blir på Capio. Någon som gjort en sådan där? De har tydligen 6 veckors väntetid just nu. 6 veckor för länge. Men ändå en OK väntetid.

Jag vet inte vad jag kan göra för att det ska kännas bättre. Det gör ont både om jag är hård eller lös i magen. Det gör nästan mer ont om jag är lös för då blir trycket enormt.

Jag antar att jag får smärtstilla och vänta på min koloskopi. Börjar bli riktigt nervös över vad den ska visa. Det skulle ju kunna vara en infektion. Bara där inte är något hinder. För visst kommer tankarna upp om cancer. Klart det gör. Hur mycket man än försöker slå bort den tanken. Men förhoppningsvis så är det inte det. Det är väl endometrios som gör ont. För det sitter verkligen mellan tarmen och slidan, någonstans långt där inne.

Mina jobbplaner förstördes åter igen. Jag vill verkligen inget annat än att kunna jobba. Få må bra. Detta gör mig så ledsen. Jag skäms faktiskt. Men det är ju inte mitt fel att inget fel hittas. Jag har verkligen gjort allt jag kan för att försöka få hjälp. Jag har äntligen fått min koloskopi, något jag har velat göra länge. Nu fattas det bara en magnetröntgen. Jag borde kanske försöka tjata mig till en sådan också.

Jag vet inte om jag ska kontakta vårdcentralen eller min IVF-läkare om sjukskrivning. Vad tycker ni? För vi vet ju inte om det är gyn- eller tarmrelaterat.

Jag är så otroligt trött och besviken!

Tack för att ni läsare finns och orkar både läsa och kommentera. Ni är ❤❤❤ värda!!!

image

En lånad bild på hur ett toalettbesök kan se ut just nu!

Ensam

Idag vaknade jag och hade ont igen. Jag hade ställt klockan på 8 för att vara vaken ifall läkaren från IVF-kliniken skulle ringa. Jag var så trött.

När klockan var 9:30 så ringde jag. Sköterskan ursäktade att läkaren hade haft fullt upp. Men hon kunde ändå inte hjälpa mig med sjukskrivning eller medicin. Då blev jag lite sur. För det visste de väl redan igår då. Där hade jag gått och väntat på ett samtal och inte kontaktat någon annan om hjälp. Så jag säger det som läkaren på KK sagt. Att den som behandlar mig får hjälpa mig. Det har t om min andra läkare på IVF-kliniken sagt. Vet ni vad sköterskan säger då? Ja då får vi väl avbryta din behandling då så vi slipper vara ansvariga för dig!!!

Jag blev helt chockad. Kände hur tårarna brände. Jag sa bara att OK, då får jag väl gå till gynakuten då och la på.

Efteråt mådde jag så fruktansvärt dåligt och kände mig så fruktansvärt illa behandlad. Jag grät och grät så jag knappt fick någon luft. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Fick värsta tankarna om att jag inte orkade leva längre. För ingen bryr sig och tar mina smärtor på allvar. Jag skickade ett SMS till min man som var på jobb. Han kom hem och körde mig till gynakuten.

Väl på gynakuten fick vi prata med en trevlig sköterska. Jag berättade att jag hade så ont och kände mig övergiven. Hon kunde se att jag låg under bevakning på Endometrioscentrum och att en kallelse borde komma inom 2 månader. Det kändes bra. För det visste jag inte om. Men tyvärr fick jag inte träffa någon läkare. För jag hade redan blivit undersökt och de hade inte sett något akut. Men jag behövde både smärtstillande och en sjukskrivning. Då sa hon att de inte har hand om sjukskrivningar egentligen. Utan det får min läkare på vårdcentralen hjälpa mig med så länge. Men skulle det vara så att hon vägrar så ska jag ringa imorgon igen och få hjälp på KK. Jag blir så trött på det här. Hur ska man orka ringa runt när man mår så här dåligt? Varför kunde jag inte få hjälp direkt? Både jag och min man blev förvirrade. Jag kände mig så uppgiven så jag orkade inte bråka. Men jag fick i alla fall ett recept på smärtstillande. Läkaren som jag träffade på gynakuten förra veckan hade glömt att skicka min sjukskrivning och skulle göra det idag. Så jag har en sjukskrivning t om igår. Men ingen idag.

Just nu står jag utan läkare, utan hjälp. T om sköterskan tyckte att systemet var uruselt. Men jag förstår ju att det inte är hennes fel. Därför ville jag inte bråka med henne.

Så imorgon måste jag ringa vårdcentralen klockan 8 och hoppas på att min läkare är där. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Jag känner mig helt slut både fysiskt och psykiskt.

Jag orkar inte mer!!!

För er som är intresserade av att komma i kontakt med Endometrioscentrum i Malmö så håller de på att starta upp det igen. För tillfället måste man gå via en läkare som skriver en remiss. Men i framtiden ska man kunna skicka en egenremiss dit. Äntligen!!!

Glömd

Åter igen så prioriterar inte den där läkaren mig. Jag förstår att hon har fullt upp. Men jag blir så ledsen av att känna mig bortglömd. Helst när jag säger att det är akut.

Hela dagen har jag gått på helspänn över att telefonen ska ringa. Den har fått följa med överallt. Jag har knappt vågat gå på toaletten. Jag har inte kunnat vila, vilket jag har behövt. Bara för att jag varit rädd för att missa samtalet.

Men nej, läkaren ringde inte. Jag känner mig så uppgiven och ledsen. Ingen bryr sig om mig. Jag kan lika gärna ge upp och skita i allt. Så känns det nu.

:(

image

Gråtfärdig

Åter igen så blev jag inbeordrad att jobba extra. Även om jag samma dag har förklarat att jag inte kan eller orkar just nu. Dessutom ringer dem hem till brukaren så man inte kan få sagt allt man vill. Stackars brukaren fick nog höra för mycket av det där samtalet för jag var inte glad om man säger så.

Nu funderar jag på att antingen säga upp mig eller att försöka bli sjukskriven. För det här går inte just nu. Jag var själv nära att sjukskriva mig idag men bet ihop. Imorgon skulle jag vara ledig för att vila upp mig igen.

Det är så tråkigt det här. Jag gillar jobbet i sig men jag vill verkligen inte jobba extra. Definitivt inte nu så nära inpå operationen och mitt under behandlingen. Vad ska man göra?