Taggarkiv: vänner

Add Comment Register

Tacksam!

Jag har på allvar börjat fundera på vad jag har gjort för att förtjäna alla de här motgångarna i mitt liv. Hur kan en och samma människa vara med om så mycket skit? Vänder det aldrig? Det är väl inte så konstigt att man blir deprimerad och inte orkar med livet. Kan det inte vara nog nu?

Jag känner att jag är på väg att bli mer bitter igen. Jag måste verkligen kontakta den där psykologen nu. Det börjar bli alldeles för tungt. Hur ska jag orka? Jag är så glad att min man är den som han är. Jag är väldigt dålig på att erkänna hur mycket han verkligen betyder för mig. Hur mycket stöd han är mitt i allt kämpande som jag själv måste tampas med. Förståelsen som han ger mig. Jag är livrädd för att han ska få nog en dag. Att jag bara är för bitter och glömmer bort kärleken. Att jag har för ont eller är för deprimerad för att visa kärlek och säga att jag älskar honom.

Sen är jag så oerhört tacksam för alla fina tjejer som jag har träffat via bloggen och forum. Alla tjejer som jag träffar en gång i månaden och nästan har daglig kontakt med på Facebook. Ni är guld värda!!! 💜 Även ni andra som bloggar eller skriver i forumen. Vad hade jag varit utan er? Antagligen inte denna starka person som jag har blivit.

Jag känner mig mer och mer öppen med att berätta för familj och vänner vad vi går igenom. Ska jag våga? Kommer min man att gå med på det? Jag känner att jag behöver förståelse från alla håll. För jag hatar den människan jag har blivit. Den där osociala bittra typen. Den är inte alls jag. Jag är social och glad annars. Den personen saknar jag så mycket.

Kanske tårarna kommer snart. De som jag har hållit inne så länge. Dem ligger och bubblar på ytan nu. Idag släppte det lite på vårdcentralen. Jag träffade en läkare som förstod. Jag behövde inte förklara mig. Hon läste min journal och såg. Hon kommer ihåg mig och vet vad jag tampas med. Jag har blivit sedd. Det kan få mig att börja gråta. För det är tyvärr inte ofta man blir det.

Lite kvällssvammel från mig. Med tårar i ögonen.

Imorgon ska jag träffa en IVF-vän. Jag får må hur dåligt som helst. För ses ska vi göra. Vi ska gå på promenad och äta semla. Sen på fredag ska jag träffa en gammal barndomsvän. Den enda vännen jag har kvar sedan högstadiet. Vi ses alldeles för sällan. Men så blir det när jobb och familj kommer emellan. I helgen hoppas jag på att må bra. Jag vill äta god mat, dricka vin och kanske gå ut och träffa vänner. Det var ett tips från min läkare. Sitt inte hemma när du är sjuk. Gå ut och träffa kompisar på en fika. Jag följer den ordinationen. :)

Spraydag 8 & 1 vecka

Tänk att det redan har gått en vecka i sprayandets värld. Ja för det känns lite som att man är i en annan värld. Gröthjärnevärlden. Men jag mår nog bättre för varje gång jag sprayar. Alltså för varje IVF. Nu är man inte alls så nervös. Biverkningarna skrämmer inte så. Jag försöker inte fokusera på de utan på att försöka dämpa depressionen jag brukar få. Den finns där nu också men är inte så påtaglig.

Det verkar även som att mensen är på g. Lite brunt i trosan. Hurra! Säger vi då. Enda gången man blir glad över att få det där tantaskrället, som jag kallar den. Detta innebär att jag kan ringa kliniken på måndag och få sprutstart. Detta har jag längtat efter. Ett nytt mål. Det jobbiga är att jag måste ringa en måndag, när alla andra också ringer. Kön är jättelång då.

Idag har jag gått en långpromenad i solen samt ätit lunch med en fin vän. Nu var det alldeles för länge sedan vi sågs igen. Men det blir tyvärr så när man har fullt upp med sina egna liv. Vi ska försöka göra ett nytt försök redan nästa vecka. Skönt att prata av sig. :)

Nu är det fredag. Jag är ledig och väntar på att mannen ska sluta så vi kan åka och handla lite till fredagsmyset. Solen skiner, men det är kallt. Men det gör inte så mycket. Det känns som vår i luften i alla fall och det gör mig glad.

Idag vägde jag mig igen. Fredag ni vet. Jag har gått upp 1.2 kg på 1 vecka. Om det beror på Synarelan eller allt bröd och smask jag trycker i mig vet jag inte. 😉

Ha en trevlig helg!!! Jag ska tyvärr jobba hela helgen. Lite tråkigt. Men det är denna helgen som ger lite klirr i kassan. Kanske till babysaker. Vem vet. 😉

20130315-144016.jpg

Menopur

Jag sitter här och funderar på min Menopur. Det är första gången jag ska använda den medicinen. Jag har läst igenom broschyren så många gånger nu så nu tror jag att det kommer att gå lätt.

Det jag funderar på är att när jag har använt Gonal-F så har jag sprutat i 11 och 13 dagar. Nu fick jag bara 2 förpackningar Menopur med 1200 IE/förpackning. Detta räcker ju inte i mer än 10 dagar om jag ska ta 225 IE. Hur många dagar ha ni andra sprutat som använt Menopur? Jag skickade iväg ett meddelande till kliniken via Mina Vårdkontakter. Är ju livrädd för att börja spruta och sen när jag behöver mer så kanske den är slut. Man vet aldrig. Det har ju hänt.

I övrigt har jag en segdag idag. Jag vaknade pigg och kände mig utvilad och lite glad. Vi åt frukost. Sen kände jag att ögonlocken blev så tunga så var tvungen att gå och lägga mig igen. Vaknade vid 12:30 och kände mig fortfarande hängig. Vet inte vad som händer. Kanske är det allt som hänt som börjar komma ifatt. Eller så är det IVFen som gör mig trötthängig. Så det blev inget besök hos vän idag. Så tråkigt. Jag hade verkligen sett fram emot det. Jag skulle t om baka muffins att ta med. Attans! Jag tar ännu en slappdag istället. Imorgon är det kurs. Sen är det 4 slappdagar till.

Nere

Jag känner att jag är nere på botten och kravlar igen. Inte så djupt, men lite. Det kom tillbaka när mensen kom. Hade jag så mycket hopp? Eller var det bara verkligheten som kom ifatt mig? Måste hitta tillbaka till det gladare jag. Måste gå och träna idag. Förra veckan blev det bara en dag för jag hade sån träningsvärk. Testade på gruppträning. Oj och aj! Jag gillar inte det egentligen. Känner mig mest klumpig och att jag inte passar in. Men det var ganska kul. Ska ge det fler försök.

Något som kanske också gör mig lite nere är att en kompis berättade för mig att han ska bli pappa. Jag blev så förvånad. Trodde inte alls han var där. Även om han är lite äldre. Det gjorde ont samtidigt som jag blev väldigt glad. Det betyder ju att han verkligen har hittat den rätta. Eller? Vi satt lite dumt till med hög musik och mycket folk. Men han lyckades skrika till mig att de hade försökt ett tag så det var inte riktigt planerat så. De skulle nämligen påbörja en utredning för att få göra IVF. Här känner jag att jag sitter och gapar. Det enda jag kan säga är, Ja det var ju skönt att ni slapp göra det. Inget alls om att vi gör det. Men jag kan inte. Inte när ens våra föräldrar inte vet om det. Jag är rädd för att det ska spridas ett rykte. Vi vill berätta själva. Detta hoppas jag ni förstår som känner mig och/eller vet/anar vem jag är. Det är för stor press. Såklart vet han om allt förutom det som vi varit med om och undrade ju om vi försöker. Jag spelade svår (såklart) och sa att vi försöker lite. Att det inte har gått så lång tid ännu. Bla bla bla. Klart han förstår att vi försöker. Klart han förstår att det tar tid. Vi är inte heller unga. Suck! Dumma mig. Men någon dag kommer jag nog att berätta.

Kanske är jag bara nere eftersom det nu är ett år sedan vår första IVF som resulterade i Edda. F-n!!! Vad jag saknar dig, min lilla busunge.

Lördagsmys

De där 3 ölen igår la sig lite som en hjälm. Men det var mysigt att gå ut en sväng. Vi satt t om ute även om det var lite kyligt.

Idag har vi ett mission. Vi ska gå till Ving-butiken och boka en resa. Jag var med i 2 tävlingar innan och lyckades vinna presentkort på båda två. Jag som aldrig vunnit något tidigare. Detta innebär att vi kan lyxa till det lite med ett finare hotell. Oj vad jag längtar. Även om det inte är direkt varmt där. Jag skulle vilja skriva var vi ska men har redan droppat det på Facebook, vi som vill vara anonyma. Får för mig att vänner och bekanta kan hitta min blogg, hur nu det kan vara möjligt.

Idag kommer även svärmor på besök. Ska bli trevligt. Hon vill bjuda på lunch. Det tackar man ju inte nej till. Ikväll ska jag laga kantarellrisotto och kanske en chokladfondant till efterrätt. Oj vad gott det ska bli. Får bara inte glömma att köpa det där vinet. Det gör smaken så mycket godare. Ja och så kan man ju dricka upp resten. 😉

Jag ramlade in på ”Drömmen om ett barn”-Emelie och Anders nya blogg och såg att de äntligen fått hem sitt barn. Fantastiskt. Vi funderar också på att ställa oss i den där kön. Det kan väl aldrig skada. De har lagt upp en jättebra lista om hur man går till väga. Ni hittar den här: Vägen mot tre

Nu får jag nog gå och handla frukost för den är slut. Funderar på om det är ok att gå ut i mjukisbyxor och tofs på huvudet. He!

Att kunna sluta

Känner att jag har blivit peppad av era kommentarer så fr om idag ska jag sluta röka helt. Sen får godiset bli nästa steg. Nu är det dessutom helg och då får man äta godis. Jag ska även försöka undvika laktos. Tror jag kommer att må mycket bättre om jag hoppar det helt.

Jag funderar på min ägglossning. Varför är den så sen (dag 15) när jag har kort cykel (25 dagar)? Någon mer som har problem med det? Kan det kanske ställa till det? Jag vet inte.

Sen vill jag gratta Lilla jag som äntligen fått sin son. <3

Är ledig idag och har lunchat med en vän. Alltid trevligt även om tiden går på tok för fort. Är själv hemma hela kvällen. Sambon jobbar. Lite tråkigt en fredagkväll. Då ska man äta gott och titta på film. Fattiga jag får väl äta makaroner och titta på tv. Fick ett brev från Försäkringskassan idag. De saknar ett läkarintyg. Trodde det också gick automatiskt. Skickade det till mitt jobb som jag trodde man skulle göra. Det är ju svårt att ta kopior själv och skicka. Inte lätt att veta när det är första gången. Så nu får jag inte pengar förrän i september. Suck!

Planer

Vi funderade ju på att ta en resa när jag ska börja med sprayen inför IVFen precis som förra gången. Men då måste vi åka om 7-8 veckor och det är så snart. Dessutom har jag inte råd efter sjukskrivning och semester. Det kan vara skönt att förbereda sig mentalt hemma innan man kör igång igen. Så vi bestämde nu att åka på en längre resa om inte IVFen tar sig. Kanske 2 veckor i Thailand. Det låter lite mer lockande. Så har man något att se fram emot om det inte lyckas på första försöket denna gång. För det är jag jätterädd för. En bra plan.

Tack för alla kommentarer om den korkade ”vännen”. Vi hade först tänkt strunta och ignorera honom totalt. Men när jag vaknade upp igår morse så hade min hjärna redan formulerat ett rakt och hårt sms, så det skickade jag. På kvällen fick vi tillbaka ett svar även om jag hade bett honom att låta bli. För inget kan återställa det han sa. Han skrev ett korkat svar att han inte kommer ihåg och ursäktade sig så mycket. Hur f-n kan man inte komma ihåg det? Vi tror han ljuger, som vanligt. Nu kan vi strunta i honom helt och försöka tänka på positiva saker. För vi har känt oss mer deprimerade i helgen pga det han sa. Helt sjukt!

Nu ska jag iväg och jobba. Ett enkelpass eftersom en ville byta dag. Jag blev jätteglad.

Vänner?

Igår skulle vi på konsert så vi bjöd hem lite folk innan. Bland annat en gammal vän från orten jag kommer ifrån. Det kändes trevligt. Den här vännen har tyvärr en dum egenskap, att säga fel och klumpiga saker. Men jag kände ändå att han nog inte skulle våga säga något om det som hänt. När vi pratat så har han varit så snäll och förstående, har ringt och messat och undrat hur det var med oss. Vi snubblade in på det som hänt och jag blev lite ledsen. Så vi blev lite försenade. Men väl framme hann vi se 2 låtar tills jag var tvungen att gå därifrån. Jag fick smaka hans öl varpå han säger: Oj, nu kanske du smittar mig med missfall. Whaaaaat? Jag blev helt chockad och säger bara Fan dig! Min käre sambo hörde inte det och jag stod kvar en stund. Försökte tänka på att det inte var så farligt och njuta av konserten. Men nej, det gick inte. Drar med mig sambon därifrån och berättar och han blir helt chockad. Det var så fel ord man någonsin kan säga till oss och han ville bara gå och slå honom. Vilket han inte fick. Vi gick vidare någon annanstans. Där satt vi, väldigt upprörda och ledsna, och missade konserten som jag sett fram emot. När jag äntligen tog tag i mig själv och försökte, försökte göra något roligt.

Idag är jag så fruktansvärt ledsen och besviken. Vi kommer aldrig prata med denna person igen.

Ny prövning

Jag är lite nervös för morgondagen. Imorgon kommer bonussonen hem. Han har varit borta i några veckor hos både mormor och farmor. Det har känts otroligt skönt att han inte har varit hemma mitt i allt det här. Hur hade det gått? Så imorgon måste jag träffa svärmor vilket känns jättejobbigt. Jag har inte ens träffat mina egna föräldrar ännu då vi bor lite långt ifrån varandra. Men vi pratar ju i telefon. Hur kommer jag att må? Hur kommer jag att reagera? Man vill ju inte gärna bryta ihop inför de. Eller det är kanske inte så farligt? Man kan ju inte heller undvika kontakt med andra människor bara för att man är rädd för att bryta ihop. Det är väl ok att bryta ihop? Det är ju fruktansvärt det som har hänt. Jag måste klara av det här. Innan funderade jag på att gå ut en sväng när de kommer. Men jag måste ju ändå träffa de någon gång. Det kommer nog alltid att kännas jobbigt den där första gången man ska träffa en ny person och prata om det som hänt. Men samtidigt är det väldigt nyttigt. Jag fasar för den dagen då jag ska gå tillbaka till jobb och träffa de där. Man vill ju inte gärna gråta på jobb. Men det kanske inte heller skulle vara så farligt. Egentligen! Jag kan bli så besviken på vårt speciella svenska beteende. När man i andra kulturer gråter offentligt och verkligen lever ut sin sorg så ska vi svenskar vara så svåra och inte våga prata om jobbiga saker. Hur har det blivit så här?

Idag har varit en bra dag. Förutom den tröttsamma förkylningen då. Ikväll kom en vän och hämtade upp  mig och vi körde till havet. Där satt vi och åt och pratade om allt som hänt och lite annat tills solen gick ner i havet. Det kändes så bra. När jag kom hem hade sambon precis gått ut en sväng för att träffa en vän. Det var ju lite typiskt att vi inte kunde pricka in det samtidigt. Först fick jag lite ångest över att vara själv. Men nu sitter jag här och bloggar lite och läser om andra som varit med om liknande som oss. Jag tycker livet är så orättvist mot oss. Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Antagligen ingenting. Men ändå.

Nu är allt klart med begravningsbyrån. Vi bestämde att det fick bli Minneslunden för den är så fin. Eftersom vi inte är kristna så tyckte vi det kändes lite fel att ha en liten ceremoni vid kistan innan kremeringen. Vi kommer att få ett brev när gravsättningen är gjord och då kommer vi att åka ut och ha en egen liten ceremoni. Jag funderar mycket på detta och undrar om vi gjort rätt val. Kommer jag att ångra mig? Vill jag kanske se den där lilla kistan och ta ett farväl innan? Någonting i mig försöker nog förtränga det som hänt just nu. Så det är kanske därför vi valde som vi gjorde. Men tänk om man ångrar sig. Ett sista farväl. Men är det så viktigt egentligen? Det viktigaste är väl ändå att hon hamnar där som det är bestämt och att vi kommer få veta när det har hänt. Sen kan man gå dit så ofta man vill. Eftersom mitt jobb ligger precis bredvid kommer jag nog att gå dit varje dag efter jobbet och bara sitta där. Man kan sätta ljus och blommor där om man vill. Det kommer att bli fint. Hon kommer att få det bra där.

Åter igen. Tack för alla kommentarer. Jag orkar oftast inte kommentera tillbaka men ibland händer det. Jag saknar alla bloggar jag följt så mycket men känner mig inte riktigt stark nog att läsa. Jag hoppas så att ni alla mår bra och snart har ert lilla barn hos er. <3

Googla

Jag kan inte sluta googla på saker som kan ha hänt med vårt lilla barn. Måste det verkligen ta så lång tid innan man får veta vad som har hänt, ja om de nu kan hitta något. Jag läser mycket om blodproppar i moderkakan. Det verkar vara ganska vanligt. Läskigt vanligt. Jag funderar mycket på om det skulle kunna vara det som hänt. Är det någon som varit med om detta? Jag funderar också mycket på varför jag hade så ont. Det som jag trodde var foglossning men som kanske inte var det. Min moderkaka satt i bakvägg och det var där jag hade ont. Runt svanskotan därav trodde jag det var foglossning. Varför fanns det gammalt blod i fostervattnet? Dessa tankar snurrar runt i huvudet och håller på att göra mig galen. Jag måste väl sluta googla och bara invänta svaren. Varför tog jag inte mina besvär på allvar och kollade upp de mer? Varför frågade inte barnmorskan mer om mina besvär? Hade det funnits något vi kunnat göra åt det innan det var försent? Tusen saker snurrar i huvudet. Men nu ÄR det ju försent och jag måste inse det. Den hårda sanningen.

I torsdags kväll mådde jag riktigt dåligt. Sambon skulle ju träffat några vänner en sväng men fick stanna hemma då han märkte att jag mådde dåligt. Jag fick panikångest men försökte att inte säga något till honom. Jag grät senare och berättade hur jag mådde och fick dåligt samvete för att han äntligen skulle få träffa någon själv och prata med. Men som den bästa sambon i världen så valde han själv att skjuta upp på detta och stanna hemma och ta hand om mig. Har jag sagt att jag älskar min sambo? Väldigt mycket!!! Senare på kvällen mådde jag ännu sämre och fingrar, fötter och läppar domnade av. Det kändes jätteläskigt. Vet inte riktigt vad som hände. Kanske det hörde till min panikångest? Har aldrig mått så och vill inte må så igen. Lite senare mådde jag bättre igen.

Igår mådde jag lite bättre igen. Men orkade inte gå ut. Jag var själv en liten stund medans sambon gick ett ärende på stan. Jag bestämde mig för att vila lite, vilket inte gick. Tankarna bara snurrar runt runt runt. Men det var nog nyttigt. För jag kom på vad som gjorde att jag mådde så dåligt. Jag vet inte vad som händer med vår dotter nu. Jag vill veta allt. Sambon fick ringa kvinnokliniken igen för att höra med de och han fick prata med den här barnmorskan. Hon sa att hon kom ihåg oss och att jag hade ringt för någon dag sedan. Kanske hon kom ihåg oss i alla fall, bara att jag tolkade det fel. Hon kanske var stressad och uttryckte sig klumpigt. Vad vet jag. Vi frågade efter ett särskilt omhändertagande som vi blivit tipsade om. Jag kände att det skulle betyda så mycket. Hon sa att hon aldrig hört talas om det men att vi kunde kontakta begravningsbyrån. Så det gjorde vi, på mail. De har inte hört av sig ännu men gör kanske nästa vecka. Det känns nervöst men bättre. Vi kanske kommer att få reda på när vår lilla dotter ska eller har hamnat i minneslunden. Det MÅSTE jag få veta. Det känns så viktigt. Allt kändes som en lättnad efter det här. Vi gjorde något mer. Något mer kommer kanske att hända. På kvällen kom en vän på besök igen och allt kändes lite lättare och vi kunde t om prata om en massa annat. Men jag har tyvärr börjat få svårt att somna.

Idag har jag inte gjort så mycket. Livet har känts lite bättre idag. Även om ångesten finns där. Jag har inte gråtit så mycket heller. Jag har t om tagit mig ut en sväng för att handla och det kändes faktiskt inte lika svårt längre. Kanske kommer det fler sådana här dagar. Jag hoppas så det kommer fler sådana här dagar.