Nu är familjen hemma från bb sen ett par dagar tillbaka. Vilken omställning med en liten flicka i huset!! Hon är otroligt duktig, maten funkar, sömnen funkar och hon har ett riktigt temperament! Alla är trötta, jag har galet ont, men vi är lyckliga! Här kommer en liten sammanfattning av hur grodan kom till jorden;

Torsdagen den 27 januari 2011 studsade vi upp ur sängen för att bege oss mot sjukhuset. Jag var nervös som en galning, och danne tjaffsade lite med taxichaffisen, men vi kom i god tid och traskade in. eftersom det var lite fullt på mottagningen fick vi ligga i en läkarreception så länge, men det fick helt okej. tre timmar gick, men det kändes som 4 minuter. Slangar sattes vid händerna på mig, och pappan fick råd att ladda upp med lunch. Helt plötsligt kommer en sköterska in och säger att det är dags. Magen knyter sig och vi kör ner till operationen. Nu är jag nervös på riktigt… alla i op teamet hälsar och skakar hand och jag minns knappt något. Den äckliga sörjan man ska dricka för att neutralisera magsyran smakade ingenting, för jag var så nervös. Fulstrumpor åkte på.

Väl inne i op var det kanske 7 personer. Den snälla narkosläkaren skulle sätta ryggmärgsbedövning och det gick mindre bra, det var trångt mellan kotorna och första sticket gav mig sjuk huvudvärk och oerhörd smärta i ryggen. Vid detta laget svimmade pappan av, och segnade ner på golvet ( galet sprut”rädd” och svårt för sjukhus.. samt lite känslor och nerver). En sköterska pressade ner min kropp så ryggen skulle kuta och läkaren fortsatte sticka… Fruktansvärt obehagligt. Resten av teamet väcker pappan, som är okej trots allt. När bedövningen tar sätts katetern, men tydligen så tar inte bedövningen som den ska, för jag känner smärta i magen. De tippar bordet nedåt så bedövningen ska sprida sig, och jag får en bebis som ligger i lungorna känns det som. Till sist startar de operationen, men jag känner fortfarande smärta på höger sida..

De sliter, drar och det känns som om läkaren ska flå mig levande. Det slänger mig runt på bordet och sliter i inälvorna, och det är svårt att andas. Det är så otroligt obehagligt att det näst intill går över i smärta. jag är så rädd, och skakar som ett asplöv, och det känns som en evighet de sliter i mig. Helt plötsligt hojtar något att vattnet gick, och någon minut senare skriks det att bebisen är ute! jag fattar ingenting. Det spelas Westlifes ”mandy” på radion. Barnmorskan kikar fram på sidan och håller upp ett litet barn. Jag minns att det var så otroligt svårt att förstå. Hon säger att mamman ska få lukta på sitt barn, och lite djuriskt känner jag att det är precis det jag vill ( nu grinar jag lite här hemma) . Jag luktar och tårarna rinner, det är faktiskt mitt barn, och hon är underbart perfekt. Hon är fantastisk.

Snart försvinner pappan barnet och barnmorskan för kontroller och så, medan jag sys ihop. jag är rädd fortfarande, men det känns lite bättre. När de kommer tillbaka lägger pappan mitt barn på mitt bröst så jag kan se henne, och hon är obeskrivligt vacker. Nu spelar ”det vackraste ” på radion och jag gråter av lycka. Pappan gråter, och barnet snusar.

Plötsligt är vi klara och körs till uppvaket, där jag får hålla i mitt barn. Hon luktar underbart. Jag har jätteont och får massor med morfin. Tillsist hamnar vi på vårat rum på bb, och hon börjar snutta direkt. Hon är så liten och ömtålig och jag har ungefär 900 känslor som vill ut…. Jag är så lycklig att bröstet går sönder, och lika orolig för mitt barn,… jag inser hur stor och farlig världen är och hur liten och underbar mitt barn är…

Nu gråter jag så mycket att det knappt går att se vad jag skriver. Hon ligger nu i sin bilbarnstol och sover med en vit liten filt omlindad kring sig och det mörka håret tuffsar ut längst upp. Jag är så stolt att jag mår illa. Vårat lilla lilla barn..

Så med det tackar jag för tiden som bloggare på minbebis.com, eftersom jag nu ska fortsätta mina dagar med att ägna mig åt det vackraste som finns, min lilla dotter Emilia.

13.11 torsdagen den 27 januari 2011 föddes Daniels och min älskade dotter! 3780 g och 49 cm lång, och vackrast på jorden. Alla mår fint och tiden står still av lycka!!!

Nu sticker vi sjukhuset och föder barn!!! Lets do it..

Nellie vill med till bb… Hon har själv packat ner sig i bbväskan som står redo för avfärd. Söta lilla hundskrälle. Nu är hon och danny på väg till syrran, och jag börjar bli lite nervös… uh… Ska försöka slappna av lite, men det kommer väl aldrig att gå… lite rädd är jag också.. för den stora förändringen.. men men.. ska bli spännande att se vem som bott där inne i magen så länge!  

Nedräkningen ligger nu under 24 timmar kvar tills grodan är ute. Jag känner att jag måste sova lite middag, det kommer inte bli något av sömn inatt om jag känner mig kropp rätt. och jag är inte vidare trött heller, även fast det bara blev 4 timmars sömn inatt. Magen värker och det är lite svårt att veta vad man ska ta sig till här hemma. Hur man förbereder sig, och hur man ska bete sig.

Lägenheten är i strålande skick i alla fall, väskan packad och allt på plats….  Pulsen ligger nog lite högre än vad den brukar måste jag erkänna…

Här kommer en statusuppdatering, dagen innan förlossningen:

• Kroppen: Grodan är sjövild, skönt, och ännu skönare att veta att jag har 24 timmar kvar av små grodben som spelar harpa på mina revben! Halsbränna inatt. Inga bristningar alls på magen, utan bara lite små ”prick” bristningar över höfterna. Helt okej för min del!
• Total viktuppgång hela graviditeten: 16 kilo . Ganska nöjd faktiskt..kunde varit värre!
• Vila: Total avsaknad av den. Var inte ens trött förens 5 i morse..
• Nervositet: Smyger sig sakta på, som ett dovt pirr i magen.. men fortfarande under kontroll!
• Hemmet: Skall städas idag. Sista tvätten ligger i, diskmaskinen går.
• Kyl och frys: Fyllladdade med goda, mättande saker, så vi ska kunna tänka på annat
• Annat: Hunden på jobbet med danny, så hon ska vara helslut när vi lämnar henne hos syster ikväll, jag är godissugen ( nervositeten tror jag ), och det känns som att vara barn innan julafton. ( Julafton med lång kanyl mellan ryggkotorna, och uppskuren ända in till magcentrum…)
• Känslor: Bra. Kroppen är spänd. Jag är inte rädd. Jag är lugn. Känns helt overkligt fortfarande. Men OTROLIGT skönt att faktiskt få ta steget över tröskeln och börja detta nya, annorlunda liv någongång!

NU JÄDRAR

Här är magen, i mörk belysning, dagen innan grodans föllsis.. alltså vecka 38+1

Att få barn betyder nog att inte veta. man vet inte hur det kommer kännas. När jag försöker se livet efter torsdag med vår lilla groda ute, så bara kan jag inte. Det finns ingenting i huvudet, ingen liten molekyl som kan visa mig hur det kommer vara. För det är helt unikt och har aldrig hänt förut. Jag kan inte för mitt liv se eller känna hur livet kommer se ut..  Och det är nog bra. Att få barn betyder nog lite att släppa taget. att det inte går att klamra sig fast vid ett behov av kontroll, vare sig det är på känslor, livet eller sig själv. Det handlar om att släppa taget och ta minut för minut. Varje dag med ett barn är annorlunda, och man har ingen aning om hur den kommer se ut. För det är inte upp till mig.

Jag känner mig så lugn, just för att jag inte kan förutspå hur det kommer bli. Allt jag kan göra är att acceptera att livet kommer förändras, och det är inte upp till mig hur det går till. Det kommer någon annan, så liten, men med så stor påverkan på mig att jag helt enkelt måste förstå att allt inte är greppbart.  Så från och med nu, är det go with the flow som gäller

Då var sista lilla lek-gose-vik-djuret klart. Nu hinner jag inte fler!! Det blev någon sorts grisliknande sak, men den blev ändå bra, med tanke på att jag inte gjorde den efter något mönster, utan bara hittade på den helt själv!! Tvätten tvättas, väskan har börjat packas,… dagen går rätt långsamt kan jag meddela… undrar vad morgondagen kommer göra, haha.

Du är det dags att stega in i vecka 39 då,

Barnet

Barnet är ungefär 50 centimeter långt. Det har vuxit färdigt nu men kan fortsätta öka i vikt. Allt handlar nu om att förbereda sig på livet utanför din trygga mage. Barnet producerar fett för att klara sig i kylan utanför magen. Levern och hjärtat lagrar näring för att ta till vid syrebrist under förlossningen. Näringen hjälper även det nyfödda barnet att klara sig utan föda det första levnadsdygnet.

Vikt 3 450 gram

Mamma

Symfus-fundus är nu 33-38 centimeter. Kanske du känner dig som en jätte. I början av graviditeten är livmoderhalsen riktad bakåt för att hindra att öppningen vidgas. Nu ändras riktningen och livmoderhalsen kortas ner några centimeter. Du kan känna dig tung och trött samt ha kraftiga förvärkar. Men härda ut, snart är förlossningen här

Vila!

Vila så mycket du kan, du behöver alla krafter. Har du svårt att sova på natten, ta igen det på dagen. Det gör inget om du vänder på dygnet, det kommer du i alla fall att göra när barnet är ute. Bättre att ständigt vara så utsövd som det går, eftersom du inte har någon aning om när förlossningen sätter igång. Kanske får du inte sova på 24 timmar om du har en lång latensfas med värkar som håller dig vaken. Så sov så ofta du bara kan innan! Har du svårt att sova – vila istället.

Pappa/partner

Nu är det dags vilken dag som helst! Kanske adrenalinet börjar pumpa när du tänker på förlossningen. Det är svårt att föreställa sig ett liv efter magen. I alla fall om det är första gången. Prata med dina nära och kära om hur det var för dem

Jag; Har ont i magen.. känner mig råtrött, såsom jag varit på jordens party flera veckor i rad! Men det börjar kännas som om jag struntar i det eftersom det är 48 timmar kvar tills jag får träffa grodan. Jag känner mig fortfarande väldigt lugn inför det hela.. inte nervös alls, utan snarare att de tär lite spännande att få genomgå ett snitt, … och få träffa lilla vännen som har härjat där inne fram till nu. dags att tvätta de saker som skall ner i väskan, och förbereda lite här hemma. Lämna bort hunden i morgon och sen är det bara fritt fram!

Nu har vi ÄNNU ett nytt leveransdatum för får lilla groda! Japp, på inskrivningssamtalet idag fick vi veta att vi var flyttade till torsdag den 27, istället för fredag den 28, så mitt på dagen på torsdag får vi se vår lilla sötnos! Det kändes bra, och jag är inte alls nervös. Alla vi träffade, såsom narkosläkare, läkaren, barnmorskor och hela patrullen verkade väldigt trevliga, glada och pigga ( trots att vi var sist ut av MÅNGA par ). Jag känner mig trygg och väldigt lugn faktiskt!

Så nu har vi bara två hela dagar kvar innan vi får se vårat lilla underverk!!! Så ligg där inne och vila lite froggy, snart är det dags att komma ut och kela järnet med mamma och pappa!!!