Är på väg hem efter ännu en resa till akuten. Jag blir galen på det här! Vi hade precis blivit lugna och tillfreds med sammandragningarna och insett att det inte är något allvarligt och då börjar jag istället blöda.

Gick på toa ikväll och när jag torkade mig var det massor av blod på pappret, precis som vid en mensblödning. I total panik ringde jag 1177 som beordrade mig att åka till akuten direkt. Sagt och gjort , iväg för vi efter att jag fått tag på J som var på jobbet. Mindre än två timmar efter att blödningen börjat var på akuten och fick träffa en läkare nästan direkt. Vi fick först se att allt var bra med Truls, liten satt på huk i min mage med ena armen över huvudet som Stålmannen och vi kunde konstatera att vår superbebis inte ger upp i första taget. Livmoderhalsen var lång och fin fortfarande och inget konstigt syntes på VUL. Gynindersökningen visade att det inte heller var något blod i själva slidan och inte heller utanpå. Däremot fanns koagulerat blod i urinrörets öppning och läkaren tror att det alltså är från urinröret allt detta blod kommit. Det skulle odla urinen och se om det är uvi annars så får vi kolla upp urinblåsan och allt sånt här framöver.

Blödningen lugnande ner sig ett tag men nu på väg hem blöder det igen, precis som vid mens. Jättekonstig och läskigt. Men huvudsaken är att liten mår bra och lever och frodas. Kämpa på vår älskade lilla Truls!

Nu var det länge sen sist igen, så vad har då hänt senaste tiden?

I måndags gick vi in i vecka 17 (16+0) och har alltså kommit en ganska bra bit på väg mot bebis ankomst. Redan i vecka 15 kände jag av små puffar en gång nu sparkar bebis för fullt varje dag. Så härligt att känna av den lilla, en helt ofattbar känsla att äntligen få uppleva detta mirakel. Magen är stor och rund och det syns tydligt att det är en bebismage och att jag inte bara är tjock. Jag kan omöjligt låta bli att ta på magen hela tiden och kollar in den varje gång jag går förbi en spegel. Förundras flera gånger varje dag över hur kroppen förändras och jag har ALDRIG känt mig så vacker som jag gör nu.

Det har varit rätt turbulent senaste två veckorna, jag har fått mycket tidiga sammandragningar som ökar konstant i kraft och de gör riktigt ont. Så det har blivit många samtal med BM som skickat oss först till akuten och sen till specialmödravården. Som tur är påverkar inte sammandragningarna bebis eller livmodertappen utan den är lång och fin. Läkarna tror helt enkelt att jag är en av få som får sammandragningar som gör ont så här tidigt i graviditeten och att dessa blir mycket värre på grund av min fibromyalgi. Är sjukskriven denna vecka för att se om en veckas helt lugn kan bryta sammandragningarna men funkar det inte så är det bara att ställa in mig på en tuff och smärtsam graviditet.

Smärtan och allt det fysiska obehaget påverkar dock inte alls min lycka och glädje över graviditeten. Jag är van att min kropp gör ont och krånglar så det känns som något som är helt utomstående graviditeten, jag skulle inte tveka en sekund att genomgå en till graviditet.

Oron som jag kände mycket i början av graviditeten gav helt plötsligt med sig kring vecka 13. Allt har känts underbart och fantastiskt härligtoch lugnt trots resor till akuten och allt annat. Jag trodde inte att det kunde vara möjligt att vara så här lycklig, varje morgon vaknar jag med ett lyckorus i kroppen och ligger kvar i sängen och njuter av att känna vårt mirakel leva runt och må bra inne i min mage. Vi längtar så oändligt efter vår lille Truls men veckorna rusar förbi i en rasande fart så snart är vårt lilla mirakel här!

Nu var det verkligen länge sen jag bloggade. Förlåt för att det varit så tyst här, ska försöka ändra på det.

Allt är i alla fall bra och bebis växer och gror för fullt. Magen är superstor och rund, ska försöka lägga ut en bild någon dag om jag lyckas. Vikten ligger fortfarande på minus sen innan graviditeten, 3 kg ungefär. Dock har jag gått upp ca 1,5 kg senaste veckan så antar att jag snart har slut på minuskilon.

Jag tror dessutom att jag känt bebis. Igår när jag vilade på jobbet så kändes det puffande och nästan som en bubbla som sprack på vänster sida av livmodern. Fem gånger kändes det och var inte alls som tarmrörelserna känns. Så jag tror som sagt att det var bebis men säker kan jag inte vara.

Vi är nu i vecka 15 och tiden går så otroligt fort. I början gick dagarna och veckorna så långsamt men nu bara rusar de iväg. Om mindre än fem veckor är vi halvvägs och det känns som att det var igår som vi bara var fem veckor gångna.

I fredags var det dags för inskrivning och den här gången kändes BM mycket bättre, var nog helt enkelt så att hon hade en dålig dag förra besöket.

Det känns fortfarande så konstigt att gå till BM och ha en anledning till det, känns som att vi bara väntar på att nån ska avslöja att vi inte alls är gravida. Det tar nog ett bra tag innan vi förstår att vi verkligen ska få en liten bebis, om man nånsin kan förstå det.

På inskrivningen fick vi först prata med BM och fylla i journal. Sen var det dags för blodtryck, urinprov, vägning och blodprov. Alla prover var bra men blodsockret var lite lågt som vanligt.

Det nästan härligaste av allt var att BM sa att jag låg perfekt i vikt. Jag som alltid varit tjock fram tills min Gastric Bypass operation för fyra år sen, förstod nog för första gången att jag inte är en tjockis längre utan är normalviktig, häftigt.

BM blev dock lite bekymrad över att jag nu tappat ca 6 kg sen IVFen och med tanke på Gastric Bypassen så vill hon ha mer koll på mig så nästa besök blir redan vecka 17 den 17/5. RUL bokades till 27/5 men jag såg sen att vi har utvärderingsdag på jobbet då så jag måste ringa i morgon och boka om tiden.

Imorgon går vi in i vecka 13 och allt rullar på fortare än kvickt så snart är vårt lilla mirakel här!

Nu har vi redan gått in i vecka 12, tiden går helt plötsligt både jättefort och superlångsamt. På måndag är vi i vecka 13 och den största missfallsrisken försvinner. Det känns så märkligt att vi redan kommit så här långt och vi fattar fortfarande inte riktigt att vi faktiskt ska få barn snart.

Jag har fortfarande inte gått upp nåt och ligger nu på -5 kg sen vi blev gravida. J är lite bekymrad över att jag tappar vikt men jag tycker mest att det är skönt att veta att jag inte samlar på mig massa fett. Jag kommet ju definitivt hinna gå upp i vikt så det både räcker och blir över så jag njuter så länge det varar.

Magen däremot är ENORM. Förre helgen var det som att den exploderade och till och med främmande människor har kommenterat den och frågat när det är dags. Vanliga byxor är bara att glömma så i helgen köpte jag mig gravidbyxor och jädrar vad skönt det var att slippa trycket över magen som vanliga byxor ger.

Med bloggandet är det som ni märker inte så aktivt. Jag är så trött hela tiden att det inte finns någon ork över till att försöka ordna tankarna tillräckligt för att få ner dem i skrift. Men det blir säker bättre snart när andra trimestern närmar sig med stormsteg.

Sen i onsdags har jag fått allt mer ont i bebismagen så igår beslutade vi oss för att åka in till akuten för att kolla upp att allt var som det ska. Troligtvis är det min fibromyalgi som satt sig nere i bäckenpartiet för jag var öm överallt där nere men det fanns inga tecken på att något annat skulle vara fel vilket är jätteskönt. Vi fick en fantastisk läkare som vi hade vid missfallet också så det kändes jättetryggt. Han kunde inte se några som helst tecken på att ett missfall är på gång, bebisen är precis så stor som den ska vara och slemhinnan ser perfekt ut. Det var helt otroligt att se lilla bebisen igår, vi såg tydligt hur den flaxade med armarna och cyklade med benen. Lilla hjärtat slog så fint och den rörde sig hela tiden. Det var så surrealistiskt att se bebisen röra sig, det kändes som att det var förinspelat och det gick inte att ta in att det är VÅR lilla bebis som ligger i MIN mage JUST NU!

Här är en bild på vårt fantastiska lilla underverk <3

Är uppe med tuppen eftersom jag som vanligt under den här graviditeten vaknar vid kl 5. Har petat i mig lite frukost och om en timme blir det att åka till jobbet igen efter två sjukdagar med feber. Det blir bara två jobbdagar dock för sen är det ju påskledigt.

Allt verkar vara som det ska med magen och bebis, jag mår illa och är överjordiskt trött hela tiden. Igår hade jag rätt kraftig mensvärk och blev direkt livrädd för att ett missfall var på gång.  Oron håller sig för det mesta i schack men då fort jag känner minsta lilla smärta blir jag övertygad om att missfall är här när som helst. Vi har kollat upp var man kan göra privata UL och det verkar finnas ett ställe i Bjursås som kanske gör. Annars måste vi ända ner till Uppsala och det är ju en bra bit. Men blir oron för stor måste vi åka iväg för fy för att gå och oroa sig så här i två månader till. Vi vill i så fall göra ett UL i vecka 13 så att vi kommit över de riskabla 12 veckorna och kan se att allt ser bra ut då. Ja det tål att tänkas på…

Tänkte att det är dags att ta tag i veckouppdateringarna och göra dom ordentligt för att komma ihåg senare hur allt var vid den här tiden i graviditeten. Så här kommer då det som står på Minbebis om vecka 10.

Bebis

Embryot har nu blivit 3 till 4 centimeter långt, väger ungefär 5 gram och har storleken av ett plommon. Organen är nu anlagda, men de fungerar inte riktigt än. Ditt embryo kan med sitt kroppsspråk visa med sparkar och att vrida på sig när den inte tycker om att bli puttad på. Den kan röra på huvudet, ben och armar.

Du

Du har massor med graviditetshormoner som cirkulerar i blodomloppet, dessa påverkar dig på olika sätt. En del gravida får sömnbesvär. Det blir ofta fler toalett besök på natten. Köp en bok till den blivande fadern som säkert har svårt att förstå dina berg- och dalkänslor just nu, eller dig själv.

Jag

Känner av mild mensvärk ibland och ilningar i blygdbenet. Jag är tröttare än någonsin och somnar strax efter 20 varje kväll. Kissar ofta och är upp några gånger på nätterna men det har blivit bättre än det var i början. Jag mår illa för det mesta men för någon dag sen var illamåendet borta vilket gjorde mig orolig för att nåt var fel, men dagen efter kom det tillbaka igen med besked. Har dock inte spytt än vilket jag är glad för men med tanke på hur ofta jag måste äta för att inte må illa så kommer jag nog bli tjock som en kossa innan det här är klart.

Jag har från att vi började med ivfen gått ner 4,2 kg men denna vecka har jag gått upp igen och ligger på -2,8 kg.