Var ett tag sen jag skrev nu igen och det beror faktiskt inte på att det inte sker nåt med bebisverkstaden som brukar vara anledningen till tystnaden här på bloggen.

Sen sist har vi fått ytterligare ett fett MINUS för sjuttioelfte gången i ordningen. Jag har hunnit bryta ihop och komma igen, varit arg och glad, ledsen och hoppfull. Vi bestämde oss för att inte göra ett till försök med Pergotime efter förra läkarbesöket, vi kände båda två att vi både fysiskt och psykiskt inte orkade med ytterligare en besvikelse. Men i fredags kom mensen igång och i söndags bestämde vi oss för att göra ett försök till.

Så idag började jag med dubbel dos Pergo igen och VUL är bokat till 30/4, alltså nu på måndag. Blir det mot förmodan en ägglossning så är det ju bara bra och vi blir efter sommaren skickade för IVF om det inte tagit sig till dess. MEN visar nu VUL att det inte blir någon ÄL som kommer vi få remiss direkt till Falun nu innan sommaren. Visserligen kan vi inte påbörja en IVF som pågår under semestern så start blir inte förrän i augusti tidigast, men det skulle ändå kännas så skönt att inte behöva börja om från början i augusti som det är sagt och först ringa Gävle och dem ska skicka remiss och vi ska vänta på att få tid i Falun och SEN kanske komma igång med själva IVF-försöket i typ oktober.

Nåja vi tar en dag i taget och det känns faktiskt helt okej. Jag är inte längre besatt av att bli gravid, jag tror helt enkelt att min kropp inte klarar av att jag lägger allt mitt hopp, all min längtan, på att bli gravid och sen misslyckas. Varje minus krossar mitt hjärta återigen och för varje gång är det ytterligare en bit av hjärtat som inte går att laga igen. Därför tror jag att min kropp och min själv har stängt av för att skydda mig, och det känns faktiskt jäkligt skönt att inte vara så hyper inför ett försök, vilket jag alltid varit under alla försök fram tills det senaste.

Näe det känns att vi kommit in i en ny tid i vår barnlöshet, något är annorlunda och vi kan bara hoppas att det tyder på något bra…