Idag är det begravning. Dags att ta farväl av Lins farfar. Sov gott.

Om det är någon som tittar på Lets Dance så har jag lite skvaller om en av deltagarna. Sena kvällar kan man se Marcus Schenkenberg stryka omkring inne på nattklubben Collage, där han raggar upp och tar med sig 18-åringar hem på lite kul i sänghalmen. Han må se ung ut, men när man betraktar tanken att han fyller 44 i år så känns det väldigt osmakligt. Det finns ett ord för ”gubbar” som tar hem småtjejer. Det ändras inte för att man är en kändis. Tänk på det nästa gång ni ska rösta på en deltagare i Lets Dance.

Till Herr Schenkenberg har jag bara en sak att säga: Usch!

I vecka 9+2 såg vi hjärtat slå på vårt lilla knytte. När jag nu snart går in i vecka 12 så finns oron fortfarande kvar lite. Tänk om bebisen har gett upp där inne. Kastat in handduken. Bara för att allt såg bra ut då så betyder det inte att det inte kan ha gått fel efter det. Oron sitter som en liten, liten tagg inom mig. Jag vet att orsaken är våra tidigare missfall. Dom gör att jag inte kan slappna av helt ännu. Jag är orolig att vi ska få se en död bebis när vi går på nupp/kub den 11:e april. Jag försöker verkligen att tänka positivt, att den levde när vi var på undersökningen, men ändå smyger tankarna sig in ibland. Tankarna att hjärtat inte slår längre. Att det inte blir någon bebis den här gången. Jag är mer orolig inför den 11:e april än jag var inför förra undersökningen. Nu har jag kommit så långt, så skulle kännas värre att få ett negativt besked nu, efter att ha fått ett bra besked först.

Tankarna kommer oftast på kvällen när jag ska sova. Jag kan ligga och vrida och vända på mig av sömnlöshet ibland, för att tankarna inte vill försvinna. Dom har borrat sig in och vill inte släppa taget. Tänk vad enkelt det hade varit om man när som helst kunde kikat in och sett så allt såg bra ut. Lyst med en liten lampa och sett bebisen röra på sig. Nu analyseras allt. Har magen växt? Börjar symptomen försvinna? Mår jag fortfarande illa? Ska man ha så här mycket molvärk? Det ska bli skönt när vi har varit på nupp/kub. Då är vi förbi dom värsta tolv veckorna, så ser allt bra ut då kommer det kännas lite bättre.

Hoppas jag….

39,8 stannade tempen på. Inte konstigt att Lin har varit gnällig och hängig idag. Blev en Alvedon och sen sova för henne. Vi skulle ha åkt på kalas imorgon men det blir nog inget kalas för oss. Det blir snarare bädda ner oss i soffan och ta det lugnt. Hoppas hon blir frisk till på lördag, annars får vi det lite knivigt med barnvakt. På lördag är det begravning för Lins farfar, och Lin ska vara hos sin kusin tillsammans med hans moster. Om hon är sjuk kan vi kanske inte lämna henne där, ifall det finns risk att hon smittar sin kusin. Vi får hålla tummarna att febern går ner. Hon har tagit sig i munnen, så jag misstänker att det är tänder på gång.

Nu ska jag bädda ner mig i sängen.

Jag tänkte ge mig in i debatten om veckans snackis. 425 kommentarer har artikeln fått på Aftonbladet. Det handlar förstås om backstagebiljetterna till Eric Saades konsert. För 1495 kr får man komma backstage och få en bild och autograf, något som har upprört många. Kollegor i branschen har gått ut och kritiserat Eric. Efter all kritik i media går nu Eric ut och försvarar sig. Jag tänkte ge min åsikt på det som väldigt många har reagerat och kommenterat. Jag tänkte börja med först att säga att jag tror inte att Eric står bakom upplägget. Han är en produkt, och har folk som tar beslut och bestämmer åt honom. Det är även dessa människor som fått honom att gå ut med sitt försvar. Så, vad har han då sagt?

Hans första försvar är att det är många internationella artister som gör detta. Beyonce tog 6000 kr för sina backstagebiljetter, men han valde att lägga sig på runt 1500. Beyonce är en världsstjärna, Eric Saade är en liten snorvalp från Sverige vars fans finns i målgruppen 5-15 år. Jag förstår att folk blir upprörda, då det är föräldrarna som måste betala då hans fans inte har någon egen inkomst. Priset är satt för att bara hardcorefansen ska komma backstage. Så man är inte lika mycket fan om man inte har råd med en sådan biljett? En 8-åring med föräldrar som har råd med en backstagebiljett är mer värd än en 8-åring vars föräldrar inte har råd?

Eric har dock försvar även på detta. Hans turné är inte anpassad efter barn enligt honom. Det kanske är dags för lilla Saade att kliva ur sin lilla bubbla han lever i och inse att hans fans är barn. Vilka tror han köper biljetter till hans konserter? Jo, föräldrar till barn och tonåringar. Att säga att hans turné inte är anpassad efter barn tycker jag är att dissa sina fans.

Sen har vi då det sista försvaret. Det som kom EFTER all kritik i media. Det som jag anser vara mest skrattretande. Nu hävdar Eric (eller teamet bakom honom) att det hela tiden varit planerat att pengarna ska gå till Min stora dag. Verkligen? Det känns ju inte alls som något dom kom på nu, efter kritiken. Om det hade varit så, varför inte gå ut med det när man säljer biljetterna? ”Köp backstagebiljett, pengarna går till välgörenhet”. Det var ett bra försök, men tyvärr går jag inte på det. Att det dessutom ska låta som om han gör något bra som skänker pengarna till välgörenhet tycker jag är fel. Hans fans betalar för att träffa honom. Hans fans som gjort honom till den han är. Det tar han betalt för. Om han hade varit en riktig artist hade han lottat ut ett visst antal gratis backstagebiljetter, så att alla fans hade fått chansen. Sen kunde han skänkt en del av konsertinkomsterna till välgörenhet. Så gör en världsstjärna.

Nej du lilla Eric, det är nog dags att komma ner från dina höga hästar, för annars kommer det göra väldigt ont när du ramlar. Du är snart bortglömd och ersatt av en ny flickidol. Så du kanske ska ta hand om dina fans under dina 15 minuter i rampljuset.

För snart är du unpopular…

Det finns en sak som är skönt när man är gravid. Ingen mens på nio månader! Wohoo! Det var det enda jag kom på.

Nu ska jag gå och sova. Mina hormoner ville att jag skulle lagt mig i sängen för två timmar sedan. Så imorgon när Lin vaknar vet jag någon som kommer vara trött.

Moi…

Jag tycker inte om att vara gravid. Om jag fick välja skulle jag hoppa över graviditeten och gå direkt på förlossningen. Jag ser graviditeten som något jag måste genomlida innan den stora finalen. Första tiden med Lin mådde jag illa. När illamåendet gick över så var resten av graviditeten en ”perfekt” graviditet tydligen. Jag fick ingen foglossning, inga svullna händer eller fötter, ingen kramp i vaderna och ingen halsbränna. Jag mådde som vanligt förutom att det kom en stor mage. Jag vet att man säkert inte ska säga det, men jag tyckte inte om magen. Jag kände mig som en fånge i min egen kropp. Jag önskade att jag kunde plocka av magen. Varje natt var en pina. Hur jag än låg så låg jag obekvämt. Jag vaknade flera gånger varje natt och bytte ställning.

När jag nu är gravid igen ser jag inte fram emot graviditeten. Jag är jätteglad att vi ska få ett till barn, och att Lin ska få ett syskon, men graviditeten skulle jag helst slippa. Det är nästan med lite ångest jag blickar fram emot de kommande månaderna. Nu vet jag vad som väntar. Sista månaderna med en stor mage är inte roligt, den som säger det ljuger. Graviditeten är inte en promenad på rosa moln för alla, men på nätet, i tidningar och bloggar är det fullt av lyckliga gravida kvinnor. Jag önskar att någon hade berättat för mig första gången vi väntade barn att man inte måste vara lycklig över att vara gravid jämt. Att man får klaga, och att det kan vara jobbigt, även om man har en problemfri graviditet. Just nu önskar jag att jag hade en fjärrkontroll och kunde snabbspola framåt några månader.

Spola förbi hela graviditeten. Sen trycka på play när vattnet går. För förlossningen gör jag gärna igen.

Igår fick jag en vårjacka av sambon. Den jag ville ha från MQ. Idag ska vi leta vårskor och en klänning till begravningen. Får se om jag hittar något mer kanske. Jag har mest handlat kläder till Lin senaste året, så känns kul att få köpa något till mig.

Because I’m worth it!

Jag vet att det säkert inte var roligt för henne, men jag kan inte låta bli att tycka att det var ganska roligt. Och framförallt klantigt av arrangörerna att göra en sådan miss. Jag skrattade när jag läste artikeln.

Förlåt Kazakstan, men det var lite roligt, det måste ni erkänna.

Tryck på länken nedan för att läsa artikeln:

Spelade fel låt till vinstmedaljören

Nu har jag tittat på Debatt och jag håller fortfarande fast vid mitt beslut. Om det visar sig på testerna att barnet har down syndrom så kommer jag att välja att göra abort. Mitt beslut har inte ändrats efter att ha sett programmet.

Det är fortfarande mitt barn och mitt beslut.