Lin ska bli den kvinnliga versionen av Robert Wells. Hon övar flitigt för att lära sig noter och melodier.
Det ska börjas i tid 
Nu ska vi se.
Hm, A, F, G. Nu kan jag nog alla noter.
Jag provar lite.
Det här var ju inte så svårt.
Började fundera på varför det började kännas som om det tickar i min mage. Inte kunde det vara hjärtljuden jag kände, varken mina eller bebisens. Sen kom jag på att det är ju bebisen som hickar. Tänk vad fort man glömmer hur det var under första graviditeten.
Min lilla hickande grodunge
Med tre månader kvar till förlossning har jag börjat fundera lite på hur jag vill göra med smärtlindring den här gången. Efter att ha gått igenom en förlossning så vet jag att det inte går att planera hur man vill ha det. Man kan ha önskemål, men det blir inte alltid som man har tänkt sig. Förra gången hade jag skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ta det stegvis. Först kanske duscha, sen akupunktur och tens, sen lustgas. Efter det ville jag helst undvika epidural, men var öppen för att kanske ta det om det behövdes. Nu blev det inte så. Det blev lustgas, sen var det försent för epidural så fick spinal, och sen var hon ute.
Den här gången kommer jag inte skriva något förlossningsbrev. Jag tänker ta det som det kommer. Lustgas vill jag ha, men sen är jag tveksam. Efter att ha hört och läst om flera som fått problem efter sin epidural så är jag tveksam till om jag vill ta det. Jag vet också att allt man tänkt innan kan förändras när man väl står där med värkarna. Sist ville jag som sagt försöka utan epidural, men när dom värsta värkarna kom så bad jag om epidural. Jag fick då lustgas, vilket funkade det med. Så vill försöka med lustgas så länge som möjligt den här gången. Lustgasen var min bästa vän sist, så skulle jag klara mig endast på den skulle det vara toppen känner jag. Men som sagt, allt kan ändras när man väl står där med värkarna.
Vi får se vad som händer.
Hur tänkte/tänker ni andra om smärtlindringen?
Vad gör jag om jag är ensam med Lin när värkarna börjar?
Jag har börjat fundera lite kring förlossningen. Vi kommer behöva ha en plan för vart vi ska lämna Lin när det är dags. Om det är på kvällen eller natten så har vi två stycken vi kan lämna Lin till. Måste vi åka in på dagen så har vi min syster vi kan lämna Lin hos. Då gäller det att min sambo är hemma. Den 13:e augusti börjar han jobba igen. Han har ungefär 45 minuter hem från jobbet, om han är på kontoret. Är han ute på kundmöte kan han vara över en timme hemifrån. Om värkarna börjar när jag är själv hemma med Lin måste han ta sig hem, sen ska vi lämna Lin hos syster och sen åka till sjukhuset. Förra gången gick det väldigt fort. 3 timmar efter vi kom in var Lin ute. Det brukar gå fortare andra gången har jag hört, så är lite orolig. Tänk om vi inte hinner in. Om sambon inte hinner hem. Vad gör jag då? Ska jag ta mig själv till sjukhuset med Lin? Jag kommer inte hinna lämna henne på vägen.
Sambon kommer jobba 8-17. Jag kommer alltså vara själv långa stunder varje dag. Risken finns ju att det börjar på dagen. Vi har en plan om det sätter igång på kvällen, natten eller helgen. Nu måste vi komma på en plan för dagarna när han jobbar. Det känns lite läskigt att veta att det kan sätta igång när jag är hemma själv med Lin. Att vi bor långt ifrån vänner och familj gör inte saken bättre. Jag får väl vara hos min syster hela oktober. Så om det börjar kan jag bara lämna Lin och ta en taxi in i värsta fall.
Jag håller tummarna att vi åker in när sambon är hemma.
Att vara gravid ska vara jättebra för sexlivet har jag hört. Verkligen? Det låter som något en man har sagt. Den som sa det kan inte ha varit gravid själv. Förutom sura uppstötningar, trötthet, en stor mage, sammandragningar, värk lite här och där och diverse andra gravidkrämpor så har man även någon i magen som hjälper till att få ner sexlusten.
Försök att vara kåt när du har någon som sparkar dig i magen i tid och otid. Det är ganska så avtändande kan jag ju berätta. Att ha en bebis som sparkar hela dagarna, morgon som kväll, är utmattande. Både fysiskt och psykiskt. Det första man tänker på när dottern har somnat på kvällen är inte sex. Man är så trött att man knappt orkar tänka. Bebisen i magen tar dock inte hänsyn till detta, utan sparkar på för fullt, full av energi.
Jag känner mig inte så sexig när jag är gravid heller. Att sätta på sig sexiga underkläder känns mest skrattretande just nu. Jag ser ju inte ens mina trosor för magen är i vägen. Min rumpa har dessutom blivit lite fylligare nu (efter att ha blivit platt efter förra graviditeten) vilket innebär att de flesta av mina trosor inte sitter som dom ska längre. Av dom jag får på mig, utan att dom fastnar halvvägs, så täcker nästan alla bara halva rumpan. Väldigt sexigt. Att försöka vara sexig med en stor klump på magen är inte heller det lättaste. Man känner sig som en scen ur en dålig komedi.
Så alla som säger att det är toppen för sexlivet när man är gravid, berätta gärna hur. I’m all ears….
Inom cirka tre månader är vi tvåbarnsföräldrar. Det har fortfarande inte sjunkit in. Det kommer snart finnas en medlem till i vår familj. Nu är jag så van att det bara är vi tre. Att det ska komma en till känns lite konstigt. Tankarna är många. Hur ser den lilla ut? Kommer han eller hon vara lik Lin? Hur kommer det bli att ha två barn? Hur kommer Lin att reagera när bebisen kommer? Hur kommer det gå att vara själv hemma med två barn? Hur ska jag kunna älska någon annan lika mycket som jag älskar Lin?
Igår var vi och hälsade på en kompis som fick sitt andra barn för tre månader sedan. Efter det besöket är jag lite lugnare. Jag är inte lika orolig för att gå hemma själv med två små barn. Det kommer att gå bra. Jag kommer klara av det galant. Jag har ju även en mamma och syster som är hemma hela dagarna, så vi kan åka och hälsa på dom ibland.
Hemma står den nya bilbarnstolen. Snart kommer nya vagnen. Allt är snart förberett och klart för vårt nya tillskott. När jag tittar på bilstolen har jag svårt att förstå att det kommer sitta en liten bebis där. Vår bebis. I mars för två år sedan hade vi nyss gått igenom vårt andra missfall på ett halvår, och det kändes som om vi aldrig skulle få barn. Nu har vi snart två.
Idag är det precis tre månader kvar tills bebisen är beräknad, och jag är redan trött på magen. Det börjar bli tungt att andas, jag blir lättare andfådd, den är i vägen och jag känner mig halvt handikappad. Jag kan knappt få på mig skorna om jag inte har ett långt skohorn. Jag kan inte sova på nätterna för jag sover så oskönt. Jag kan bara sova på sidan, vilket inte är den skönaste sängställningen jag vet. Med en gravidkudde som är som en saccosäck försöker jag ligga bekvämt. Jag lägger kudden mellan knäna, under magen och ligger sen och kramar om kudden. Jag börjar få ont i ryggen och under revbenen.
Kort sagt, jag är trött på magen. Att veta att det är tre månader kvar och att magen bara kommer att bli större gör inte saken bättre. Ibland önskar jag att man kunde ta av magen och lägga bort en stund. Den kunde sitta fast med kardborrband. När man ville ta en paus från den kunde man bara dra loss den och låta den ligga på nattduksbordet. Sen när man ville känna lite sparkar kunde man ta på den igen. Många som tittar på en gravid kvinna säger ofta att det ser så mysigt ut. Jag sa det också innan jag hade varit gravid. Det ser väldigt mysigt ut, men det är långt ifrån det. Visst, ibland kan det vara lite mysigt, men att gå med en stor mage 24 timmar om dygnet är inte så kul som man kan tro. 9 månader är en lång tid. 6 månader har gått, 3 kvar. Det är bara bita ihop och stå ut.
Jag får väl skaffa en personlig assistent sista månaderna.
Alla kommentarer som ”Gnäll inte, tänk på alla som inte kan få barn”, undanbedes. Jag har inte förlorat min rätt att gnälla för att jag är gravid.
Här ligger jag med en systempåse på huvudet och luktar kaviar.
Sambon och Lin är nere hos svågern och hjälper honom att renovera lite i badrummet, vilket innebär att jag är själv en stund. För att fördriva tiden gjorde jag en hårinpackning med olivolja, ägg och honung. Då jag inte vill kladda ner sängen så satte jag en systempåse runt huvudet. Över detta satte jag en handduk.
Eftersom jag var hungrig (vilket man är för det mesta som gravid) gjorde jag en kaviarmacka och tryckte i mig.
Nu ska jag lägga mig på sängen och vila och låta inpackningen verka. Sen tänkte jag göra en ansiktsmask med havregryn, banan och honung. Känner mig som en hippie på 70-talet med alla hemmagjorda skönhetsattribut, men snygg kommer jag bli. Varför slösa pengar på dyra krämer och flaskor, när man kan göra själv? Funkade det för mina förfäder så funkar det för mig. Tror bebisen i magen håller med mig, som slipper få i sig parabener, konserveringsmedel, tillsatser, E-nummer hit och E-nummer dit och allt annat som dom tillsätter i alla krämer och inpackningar nu förtiden.
Nu blir det vila för mig och tjockmagen!
Det finns många stunder när man är gravid som man bara vill sätta sig ner och gråta. Att hormonerna är helt ur balans och gör att man gråter lättare som gravid gör inte saken bättre. Jag tänkte lista några stunder då jag känner att jag vill gråta.
När man ska sätta på sig skorna, upptäcker att magen är ivägen och att enda sättet att få på sig skorna är att använda ett långt skohorn. Att sedan komma på att man har flera månader kvar och att magen bara kommer bli större får en att vilja krypa ner under täcket i några månader.
När man har svårt att hjälpa sin dotter på med sina skor utan att ha balans som en lindansare.
När man står i duschen och ska raka bikinilinjen och inte ser ett smack nedanför magen, vilket resulterar i att man måste be sambon om hjälp. Man känner sig som en pensionär på ett ålderdomshem. Stor gråtvarning.
När man tappar någonting på golvet och behöver hålla i sig i någonting för att inte ramla när man ska plocka upp det. Även här behövs balans utöver det vanliga. Att böja sig framåt är inte att tänka på, man får böja på benen och försöka förlänga armarna likt en orangutang.
När man får kommentarer som ”Oj, du kan inte ha långt kvar” när man har tre månader kvar. Här utfärdas både gråtvarning och risk för fysiskt våld.
När man sitter på jobbet och måste höja skrivbordet för att magen ska få plats under bordet, så man når tangentbordet bättre.
Som tur är finns det även stunder då man vill gråta av lycka. Som när det kommer en liten fot som buffar och knuffar inne i magen, eller när dottern kryper upp i ens famn och klappar på magen med sina söta små händer.
