Här kommer min förlossningsberättelse. Den blir inte så lång, då allt gick väldigt fort. Jag trodde att det skulle gå fort även denna gång, men var inte beredd på att det skulle gå riktigt så fort.

Jag hade haft förvärkar i en vecka ungefär. Natten till fredagen hade jag haft några småvärkar, men på morgonen var allt lugnt igen. På förmiddagen var sambon på begravning. Jag och Lin följde med på begravningsfikat och allt var då lugnt i magen. På vägen hem kände jag några sammandragningar, men inget mer. Under kvällen började sammandragningarna att komma tätare. Jag började att klocka dom, och dom kom med 3-5 minuters mellanrum men jag trodde fortfarande att det var förvärkar, då dom inte gjorde speciellt ont. Dom kom bara väldigt tätt. Klockan 23 bestämde jag mig för att jag ville nog åka in till förlossningen och kolla, då dom kom så tätt. Fortfarande gjorde dom inte ont. Jag ringde förlosssningen som hade fullt just nu, men om vi kom om en timme skulle det gå bra. Vi klädde på Lin, lämnade henne hos min syster och åkte sedan till sjukhuset.

00.10 kom vi till förlossningen. På vägen in hade sammandragningarna avtagit, och jag började fundera på om vi skulle vända och åka hem istället. Jag kände mig lite dum, jag ska alltid vara orolig i onödan. Vi skulle ju säkert bara bli hemskickade, det var nog bara förvärkar. Väl inne fick jag ligga med ctg. Sammandragningarna kom då med 3 minuters mellanrum igen men fortfarande gjorde dom inte ont. Barnmorskan kom in efter en stund och kände om jag hade börjat öppna mig. Jag var då öppen 4 cm så vi behövde inte åka hem utan hon föreslog att jag skulle gå i korridoren i två timmar, sen skulle hon känna igen om jag hade öppnat mig mer. Jag klädde på mig och väntade på sambon som gått för att hämta lite dricka till oss. När han kom in kände jag hur sammandragningarna tilltog. Nu började dom att göra lite ont så jag valde att stanna inne på rummet. Barnmorskan kom in med värmedynor som jag fick ha på magen och ryggen när värken kom. Efter en stund hjälpte inte värmedynorna så då fick jag lustgas istället. Nu gjorde värkarna ont så barnmorskan kände efter igen, och jag var nu öppen 8 cm. När hon kände så gick även vattnet. Hon sa att jag kunde ligga på sidan i sängen, då brukar värkarna bli lite lättare. Då jag ville ha bedövning så kontaktade hon narkosläkaren. Han hade en patient före, sen skulle han komma in till mig. Klockan kvart i tre tittade jag på klockan och undrade när narkosläkaren skulle komma.Värkarna kom då ganska tätt, men med lustgasen var dom ändå ganska hanterbara. Efter en liten stund får jag plötsligt två krystvärkar väldigt tätt och känner hur hela kroppen spänner sig. Sambon trycker på knappen för att få dit barnmorskan. När hon kommer in är krystvärkarna starkare, jag känner hur det trycker neråt och jag hör henne säga ”Ja men titta, här är det ju ett huvud på väg”. Sen går allt väldigt fort. Efter tre krystvärkar är hon ute och allt är klart.

Förlossningen i korta drag:

00.10 Inskrivning

01.00 Öppen 4 cm

01.55 Får lustgas

02.19 Vattnet går. Narkosläkaren kontaktas.

02.57 Krystvärkarna börjar

03.03 Nu är hon ute!

Jag är glad att vi åkte in. Hade vi stannat hemma och väntat hade hon kanske blivit född hemma eller på vägen in. Hon hade verkligen bråttom ut. Nu gick allting väldigt bra, och jag är även denna gång nöjd med hur förlossningen blev även om jag inte hann få någon bedövning denna gång. Jag är på ett sätt glad att jag inte hann med bedövningen. Även om det gjorde ont så var känslan av krystvärkarna och födseln en otroligt häftig upplevelse som jag inte hade velat vara utan. När Lin föddes fick jag värkstimulerande då bedövningen gjorde så att värkarna avtrubbades.

Ännu en helt otrolig förlossning är över. Hon är dessutom född i samma förlossningsrum som sin storasyster. Det blir något att berätta för dom när dom blir äldre

Äntligen kom vår bebis!

Inatt fick vi en liten dotter. Hon hade väldigt bråttom till världen. 00.10 kom vi in, 03.03 var hon ute efter 6 minuters krystvärkar och på 3 krystningar. Fullständig förlossningsberättelse kommer. Hela familjen mår bra. Nu ska vi vila oss och presentera den nya familjemedlemmen för storasyster Lin.

Kom ut. Kom ut. Kom ut.

Jag letar efter tecken på att förlossningen är på gång snart. Minsta lilla tecken analyseras. Förvärkarna har ju som sagt hållit på några kvällar. Förutom det så har jag fått väldigt ömma bröstvårtor, känns ungefär som i början av graviditeten. Jag har varit hård i magen ett tag, vilket har gjort att jag inte har behövt gå på toaletten så ofta (ledsen för lite ingående detaljer). Idag har det släppt och jag har redan gjort nummer två 3 gånger. Inatt och imorse mådde jag illa och trodde ett tag att jag skulle kräkas. Jag har inte haft så mycket sammandragningar under dagen idag, men bebisen har sparkat för fullt. Det trycker dock neråt och hugger till ibland när det kommer en sammandragning.

Jag hoppas att det är tecken på att det närmar sig!

Jag har haft onda förvärkar i flera dagar nu. Det är värst på kvällen. Två kvällar i rad har jag trott att det är på gång på riktigt. Igår fick jag så ont ibland att jag knappt kunde sitta. Inatt har jag knappt sovit någonting. Dels måste jag sitta upp för att kunna sova, att ligga ner i sängen går inte längre det är alldeles för obekvämt. Sen har jag haft förvärkar nästan hela natten. Nu är dom borta. Det kommer någon sammandragning ibland, men inget mer än så. Jag har läst att man kan ha förvärkar i några veckor. Några veckor??? Jag kan inte sova, hur ska jag orka ha det så här i någon eller några veckor? Jag hoppas verkligen att det inte är långt kvar till förlossningen. Jag är helt slut både fysiskt och psykiskt just nu. Ibland känns det som jag bara vill lägga mig ner och gråta för att jag är så utmattad.

När jag väntade Lin hade jag inga förvärkar. Nu har jag massor. Jag börjar bli nervös inför förlossningen när jag känner hur ont förvärkarna gör. Man glömmer smärtan efter förlossningen, men nu börjar jag minnas lite hur ont värkarna kan göra. Jag har inte känt mig orolig inför förlossningen förrän nu, ändå längtar jag lite tills det är dags. Det kommer att göra ont, oavsett om det börjar idag eller om en vecka. Då får det hellre börja idag. Min kropp orkar inte mer fler förvärkar snart. Hur ska jag orka med förlossningen om jag inte får sova?

Nu får det vara slut på falska alarm!

10 dagar kvar till bf.

Någon som vill gissa när bebisen kommer, och vad det blir?

Jag sitter med sammandragningar och tittar på förlossningsprogram. Åh vad jag längtar tills det är vår tur! Sammandragningarna har kommit och gått i nästan två veckor nu, men inga tecken på att förlossningen är nära. Ibland kommer dom tätt, med bara några minuters mellanrum. Ibland kan det gå en timme mellan. Inatt kom dom väldigt tätt och gjorde även lite ont, så då hoppades jag att det skulle vara på gång. Tji fick jag. Nu på dagen har dom gått över, så var nog bara förvärkar. Jag letar tecken hela tiden. Idag har jag absolut ingen aptit. Kanske är det ett tecken, men antagligen inte.
Vill att värkarna ska sätta igång. Vill åka in till förlossningen. Vill hålla i vår bebis.

Kom igen nu! Kom ut!

Nu börjar det. Om jag inte svarar i telefon tror folk att vi har åkt in till förlossningen. Om jag ringer tror folk att det är för att vi är på väg till förlossningen eller för att bebisen har kommit. Den ständiga frågan vid varje samtal: Ingen bebis ännu?

Anledningen att jag inte svarar i telefon kan vara många, och måste inte involvera en bebis. Jag kanske sover. Nu passar jag på om dagarna och sover när Lin sover. För att slippa bli väckta sätter jag mobilen på ljudlös. Jag kanske står i duschen. Jag brukar inte ha med mig mobilen i duschen. Det kan även vara så enkelt att jag inte hörde telefonen för att jag och Lin lyssnade på musik och dansade.

Jag brukar ringa till folk, även när jag inte är gravid. Om bebisen har kommit så lovar jag att jag kommer att berätta det. Däremot kommer jag inte ringa och berätta när vi är på väg in, förutom till min syster som måste passa Lin när vi åker in. Kan bli svårt att inte berätta för henne. Jag vill slippa samtal och sms från alla som undrar hur det går. Vi bestämde samma sak när vi väntade Lin. Vi hör av oss när det är klart. Vilket för oss till sista punkten. Om vi inte har hört av oss har det antagligen inte kommit någon bebis, så fråga inte. Att ringa och fråga om bebisen har kommit är därför helt onödigt.

Ring inte oss, vi ringer er.

Jag känner att jag gnäller väldigt mycket just nu, men jag är verkligen trött på att vara gravid. Min syster tyckte jag skulle passa på att njuta av magen, för sen kommer jag sakna den. Jag tror inte jag kommer att sakna den, tvärtom. När Lin kom var det så skönt när magen var borta. Jag saknade den inte ett dugg. Just nu känner jag mig klar med den här graviditeten. 9 månader är en lång tid. Nu är det mest jobbigt. Det är jobbigt att ha sammandragningar hela dagarna. Det är jobbigt att inte kunna sova. Det är jobbigt att knappt få på sig skorna, byxorna eller strumporna. Det är jobbigt att ha en stor och tung mage. Jag ska försöka att gnälla lite mindre, men just nu är dagarna långa, tunga och jobbiga. Så jag är konstant trött vilket gör att jag blir lite gnällig. Och så längtar jag efter att få hålla i vår bebis.

18 dagar kvar till bf.

Sammandragningarna blir fler och fler. Senaste dagarna har jag haft minst en sammandragning i timmen. Dom gör inte ont, men det är ändå inte skönt. Det är lite mindre än tre veckor kvar till bf. Jag vet att man kan ha förvärkar långt innan förlossningen, så jag förväntar mig inte att det ska sätta igång snart. Jag vet att det kan ta lång tid ännu. Det gör också att det känns ännu jobbigare när sammandragningarna kommer. Jag har ingen lust att gå såhär i flera veckor.

Nu har jag kommit in i dom sista veckorna. Tiden då det känns som om klockan har stannat och dagarna släpar sig fram. Tiden då man räknar timmar och minuter fram till bf. Man har en dag som mål, även fast man vet att bebisen kan komma både före och efter det datumet. Ändå är det datumet magiskt. Vid varje sammandragning hoppas man att nu, nu kanske det är på gång. Nu kommer snart en riktig värk. Varje gång blir man lika besviken när det ”bara” är en vanlig sammandragning. Det är jättebra att livmodern övar, men nu måste den ha tränat klart snart. Nu vill jag börja klocka värkar. Jag är redo. Bebisen är redo. Vad väntar den på?

Åh vad tiden går sakta….