Jag tänkte skriva om något som till viss del påverkar mitt liv. Flygrädsla. Jag är flygrädd, och då menar jag verkligen flygrädd. Eller flygrädd är fel ord, jag är inte rädd för att flyga, jag är rädd för att störta och dö. I förrgår tittade vi på film och i en scen flyger huvudpersonen. Jag fick ont i magen och lite ångest bara av att titta på scenen. Jag har drömt att jag ska flyga, och vaknar upp kallsvettig och darrig.

Senast jag flög var 2004. Japp, för 9 år sedan. Jag och sambon hade varit tillsammans i drygt ett halvår när han skulle åka ner till Frankrike i tre månader och jobba. Tre månader är en väldigt lång tid när man inte har varit tillsammans så länge, och jag ville träffa honom. Jag kände att antingen åker jag ner, eller så kommer det kanske inte hålla mellan oss. Så när hans pappa skulle åka ner bestämde jag mig för att åka med. Jag skulle iallafall slippa flyga själv. Efter flygresan sa hans pappa att han aldrig mer ville flyga med mig, och jag förstår honom. När han kom tillbaka efter att ha varit på toaletten satt jag och storgrät. När jag skulle åka hem fick jag flyga själv (inte för att han inte villa flyga med mig, utan för att jag ville stanna lite längre). Redan på flygplatsen bröt jag ihop och började gråta. En snäll mamma i en familj tog hand om mig och såg till att jag fick sitta bredvid henne, vilket jag är väldigt tacksam för. Trots ångesten jag upplevde så bestämde jag mig för att åka ner en gång till. Jag var ju kär, och vad gör man inte för kärleken? Nu fick jag åter resa ensam. Jag klarade mig hela vägen in i flygplanet, men när jag skulle prata med flygvärdinnan och förklara att jag är flygrädd fick jag inte fram ett ord. Istället stod jag bara och grät. Jag behövde inte förklara så mycket, hon tog med mig dit bak och lät mig sitta en stund med henne och hennes kollegor. Sedan kom dom och tittade till mig under hela resan. Varje litet ljud som hördes under flygresan satt jag och analyserade. Mina öron var på helspänn och registrerade minsta ljud. Hemresan har jag helt förträngt. Det var sista gången jag flög. Sambon har velat resa iväg, men jag har varje gång sagt nej.

Efter att vi fått barn har min flygrädsla blivit värre. Nu är det inte bara mig själv jag oroar mig för, utan även mina barn. Bara tanken av att gå på ett plan gör att jag mår dåligt. Jag vet att jag måste göra något för att bearbeta min rädsla. Jag vill kunna åka på semester med mina barn, men jag vet bara inte hur jag ska göra. Rädslan är så stor och sitter så djupt, att bara synen av ett flygplan gör att jag får ont i magen.

Jag vet inte varför jag blev flygrädd från början, men nu är rädslan här och den vägrar släppa taget. Den begränsar mitt liv, och har mig i sitt grepp, och jag vet inte hur jag ska komma loss.

Om 11 dagar fyller jag år. 34 år. När jag var i tonåren kändes folk som var över trettio lika gamla som stenåldersmänniskor. Att vara trettio var ju jättegammalt. Jag undrade hur jag skulle se ut när jag var så gammal. Nu är jag så gammal (men som alla andra känner jag mig inte en dag äldre än 25), och snart blir jag alltså ett år äldre. Jag tycker fortfarande att 34 låter gammalt, och jag undrar hur jag kunde komma hit så fort. 34? Var inte jag 25 nyss? Vart tog alla åren vägen? Jag tittar på Lin, som snart är 2 1/2 år och förundras över hur stor hon har blivit. Lova är redan sex månader. Tiden springer iväg. Timmar blir dagar som blir veckor. Snart är det helg igen. Var det inte fredag nyss?

Snart är jag 34. För drygt tio år sedan togs denna bild, när jag och sambon nyss hade träffats. Vart tar tiden vägen?

På torsdag har jag fått möjligheten att gå på saltyoga hos Stockholm Saltrum. Det ska bli väldigt intressant, och framförallt roligt. Sedan Lova kom har jag varit iväg ensam en gång, och det var när jag gick till frisören. Jag har läst en del om deras saltrum tidigare, och har haft planer på att besöka det. Nu har dom börjat med saltyoga, som är vad det låter som, man gör yoga i ett rum gjort av salt. På hemsidan kan man läsa följande om saltyogan:

Saltrummet är invändigt beklätt med salt, både golv väggar och tak. Golvet känns som en sandstrand, men med saltkorn istället för sand. Yogan som utövas i detta rum är baserad på yinyoga, hatha, dynamiskt flow och meditation. En lugn och relativt stilla yogaform med fokus på att finna lugn och komma till ro.

I saltrummets ljusa friska luft, töms lungor och kropp på gifter och bördor, och ersätts med ny ren luft och energi. Mikroskopiskt små saltpartiklar blåses i luften av en speciell saltgenerator, dessa saltpartiklar innehåller negativa joner som har positiv inverkan på nervsystemet, minskar stress och förbättrar sömnen.

Salt är ett naturligt ämne med läkande och rengörande effekter – salt förstör bakterier och svampar och stimulerar därmed immunförsvaret. Dina luftvägar rensas, och du som har astma, dammallergi, KOL, svullna slemhinnor, hosta eller hudbesvär kommer känna skillnad efter ett besök i saltrummet. Genom att utöva en yogaform där andningen står i fokus, får ut maximal effekt av besöket. För både in- och utsidan.

Jag kan erkänna att jag är dålig på att unna mig saker helt på egen hand sedan jag fick barn, så jag ser verkligen fram emot torsdagen. 

Nu kastar jag in handduken. Jag lägger ner, nu får det räcka. Jag har verkligen försökt, men nu orkar jag inte längre. Nästan 6 månader blev det, men nu är det slut. Det känns lite tråkigt, jag hade gärna fortsatt, men det är inte värt att kämpa längre. Det är inte värt att det ska behöva ta tid och energi från mig, tid och energi som jag vill lägga på mina barn. Förra gången kämpade jag på alldeles för länge, och höll på att bli helt slutkörd. Alla timmar på dygnet kretsade runt en enda sak, och så vill jag inte ha det. Jag har gjort det jag kunnat, men det räckte inte längre. Det är bara att acceptera och gå vidare, även om det är tråkigt. Lin klarade sig bra trots att det inte fungerade, och är smartare än de flesta andra barn (tycker jag iallafall), så jag är inte orolig för Lova. Hon kommer att klara sig bra, och är nöjd ändå.

Adjö amning. Det var kul så länge det varade, men nu skiljs våra vägar åt.

Vi kanske ses igen om några år.

Jag ska aldrig mer gå till frisören. Idag var jag och skulle klippa mig och slinga håret, det är nästan ett halvår sedan jag sist fixade håret. Jag ville ha i lite ljusa slingor och få bort utväxten. Sist jag var hos frisören gjorde jag samma sak och blev jättenöjd. Nu när vi har flyttat behöver jag hitta en ny frisör. Min sambo sa att det här skulle vara en bra salong, så jag bokade en tid. Väl där frågade hon vad jag ville göra, och jag förklarade hur jag ville ha. Jag vill ha lite ljusa slingor och få bort utväxten lite. Hon sa att det skulle bli snyggast om hon tog två olika ljusa slingor i håret. Jag sa att jag vill inte att det ska se randigt ut, och det försäkrade hon mig om att det kommer det inte göra. När hon var klar såg det ganska bra ut. Dom har ju väldigt ljusa lampor, så tycker iof aldrig att det ser precis likadant ut när man kommer hem. Väl hemma sätter jag upp håret i en tofs, och då ser jag det. Jag ser ut som en zebra! Hon har gjort breda slingor i underhåret, som dessutom börjar två cm ut från hårbotten. Även överhåret är lite randigt, då hon gjort breda stora slingor. Sist gjorde frisören många smala, vilket var vad jag ville ha för det smälter in snyggare i håret. Breda slingor är inte fint, och ger ett zebrarandigt intryck.

Allt jag ville var att känna mig lite fin igen. Efter graviditeten är inte självförtroendet på topp. Nu sitter jag istället och känner mig som en clown, och ångrar att jag inte kunde åka upp till frisören jag sist var hos. Då var jag nöjd och kände mig skitsnygg efteråt.

Är väl bara ta på mig mössan och hoppas att kylan stannar ett tag till.

Syns inte så bra, men det är randigt.

Jag älskar dig. Det är en mening som aldrig går att säga för många gånger. Hur underbart är det inte att få höra att någon älskar en? I början när jag och sambon träffades sa vi att vi inte skulle säga det för ofta, vi trodde att om man sa meningen för ofta kunde den förlora sin mening. Vi trodde att man inte skulle säga det för ofta. Så fel vi hade. Nu tio år senare säger vi det till varandra varje dag. Vi avslutar fortfarande alla sms med puss. Varje dag säger jag till Lin att jag älskar henne, ibland flera gånger om dagen. Hon säger det till mig också, även om hon kanske inte förstår vad det betyder helt ännu. När vi duschade igår fick jag en spontankram och ett ”Jag älskar dig” från henne. Det värmde mig mer än det varma vattnet i duschen. När vi går och lägger oss säger hon alltid ”Godnatt, Sov gott, Jag älskar dig”. Jag blir lika glad och varm i hjärtat varje gång hon säger det. Jag kommer fortsätta att säga till Lin och Lova varje dag att jag älskar dom.

Det går aldrig att säga det för ofta.

Jag älskar dig.

På bara 15 månader har det hänt mycket i mitt liv. Hösten 2011 bodde jag, sambon och Lin i en lägenhet på tredje våningen centralt i Stockholm. Det var inte en plats där man vill bo om man har barn, med avgaser och systembolag. I slutet av januari förra året flyttade vi till en lägenhet som låg en liten bit utanför centrala Stockholm. Det var ett ganska lugnt område, inget skrik och skrän på kvällarna. I februari fick jag ett plus på stickan, vi skulle bli en familjemedlem till. Bara tre dagar efter gick sambons pappa bort i cancer. Glädjen över det nya livet i magen blandades med sorgen över hans bortgång. Första veckorna efter det var fulla av olika känslor. Rädslan för missfall (innan Lin fick vi två missfall inom några månader), sorgen efter svärfar, glädjen över att jag faktiskt var gravid, sorgen när några närstående fick missfall.

Tiden gick och det blev sommar. Då vi bodde på nedre botten nu så hade vi en liten uteplats där vi fick plats med ett litet bord med fyra stolar. Vi grillade, åt middag i kvällssolen eller bara njöt av att kunna sitta ute och ta en fika. Livet återgick sakta till vardagen. I slutet av augusti kom ett hus som vi tidigare hade tittat på återigen ut till försäljning på Hemnet. I september hade vi skrivit på alla papper, och plötsligt var vi husägare, med tillträde den sista november. Sen kom oktober. Ännu en månad med glädje och sorg. En närstående gick bort i cancer. Jag tog körkort (höggravid och på första uppkörningen, vilket jag är lite stolt över). 9 dagar efter uppkörningen föddes Lova. Nu var vi tvåbarnsföräldrar. Sista november fick vi nycklarna till vårt hus. Sambon började renovera sovrummen och den 23:e december flyttade vi in och sov första natten i vårt hus.

Och här är vi nu. En tvåbarnsfamilj i vårt egna hus.

Life is a rollercoaster.

Ikväll känner jag mig som världens sämsta mamma…

Att vara själv med båda barnen på dagarna går faktiskt väldigt bra. Det är mycket jobb och på kvällarna är jag helt slut, men jag tycker om att ha Lin hemma med mig på dagarna. Vi går till öppna förskolan 3-4 ggr i veckan, så hon får komma ut och leka med andra barn. Att vara själv med båda barnen på kvällen däremot är inte alls kul. På kvällen kommer Lova in i en gnäll/skrik period och ingenting duger. Hon har dessutom börjat vakna ungefär varannan timme på natten, vilket gör att jag får sova väldigt lite. På kvällen är jag därför trött och har inte så mycket ork eller tålamod. Ikväll är sambon iväg och kommer inte hem förrän sent. När han är hemma brukar han ta Lova medan jag lägger Lin. När han är borta måste jag lägga Lin och samtidigt försöka ta hand om Lova, som gnäller och stökar.

Att vara trött, ha en gnällig dotter och en som bråkar är inte lätt. Jag vet att Lin trotsar och testar gränser för att få uppmärksamhet från mig när Lova skriker. Just därför får jag så dåligt samvete när jag blir arg på Lin när hon fortsätter sparka på mig när hon ligger i soffan, fast jag säger åt henne att sluta. När vi sen låg i sängen och hon skulle sova tittade hon på mig och sa ”Nu mamma glad” Då gjorde det lite ont i mitt mammahjärta, och det dåliga samvetet gjorde att tårarna brände bakom ögonlocken. Jag kramade om henne och sa förlåt för att jag blev arg.

Så nu ligger jag i sängen och bloggar från mobilen, med Lin sovandes bredvid mig och Lova i sin säng. På min axel sitter det dåliga samvetet och hånflinar. Jag kryper ner under täcket och kramar om Lin hårt och viskar ett tyst förlåt i hennes öra. Förlåt för att jag blev arg min lilla skatt. Förlåt för att jag höjde rösten. Förlåt för att din systers skrik och gnäll tar tid och uppmärksamhet från dig. Förlåt för att jag inte alltid räcker till.

Förlåt…

Tre veckor och jag börjar redan känna lite ångest över amningen. Det känns som om mjölken har minskat. Brösten känns mindre och tomma. Dom spänner nästan ingenting, även om det går en stund innan Lova äter. I början nöjde hon sig med att bara äta från ett bröst. Nu vill hon äta från båda, men är ändå inte nöjd alltid. Med Lin fick jag ge upp amningen efter två månader, fast jag verkligen ville amma. Det var jättejobbigt och jag kände mig usel som inte kunde amma henne längre. Jag hoppades att det skulle gå bättre den här gången, men är rädd att det inte kommer funka nu heller. Jag tycker att jag gör allt som man ska. Jag äter, jag dricker mkt vatten, jag försöker sova så mkt jag kan, jag låter henne amma när hon vill och hur mycket hon vill. Nu har jag köpt ett amningste och hoppas på att det ska göra så att mjölkmängden ökar. Jag vill amma iallafall tills hon är 6 månader. Det skulle vara jobbigt att behöva ge upp den här gången också. Jag vill slippa ge ersättning igen. Varför måste det strula? Varför kan inte jag ha som vissa andra, där det bara sprutar ut mjölk utan problem.

Vill också ha en problemfri amning. Jag vill verkligen amma, så kommer göra allt jag kan för att inte behöva ge upp igen. Kom igen mjölken, rinn till nu!

Här vräker snön ner, och jag sitter inomhus med en kopp kaffe och tittar ut genom fönstret på folk som pulsar sig fram i snöovädret. Idag är en sån dag som det är extra skönt att vara mammaledig. Jag måste inte gå ut om jag inte vill. Jag slipper stå och vänta på överfulla bussar, inställda tunnelbanor och ersättningsbussar. Istället kan jag sitta inne i värmen och leka med Lin.

Just nu är det mycket som händer. Vi har precis flyttat, Lin håller på att lära sig att gå, och en familjemedlem ligger på sjukhus och kämpar mot cancern. Just nu ser det tyvärr inte så bra ut, men vi fortsätter att hålla tummarna. Livet är upp och ner, glädje och sorg. Det är ännu en anledning att jag är tacksam att jag är mammaledig. Jag hade nog inte orkat att fokusera på jobbet just nu. Jag lägger all min tid och energi på min familj. Även om det kanske är konstigt att säga, så är jag glad att vi har Lin. Hon är ljuset i vår vardag, och ger oss kraft att orka mer än vi tror. Att höra henne skratta och se henne le gör även den mörkaste dagen ljus.

Det känns jobbigt att tänka att vi kanske mister en familjemedlem. Att han inte ska få se Lin växa upp. Att Lin ska växa upp utan honom. Det känns skönt att vi har en del av familjen i huset på andra sidan gatan. Det är skönt att bo nära så att man kan stötta varandra. Jag skulle vilja sätta mig ner och gråta, men för andras skull är jag stark. Jag håller en fasad uppe, för att stötta andra som behöver det mer. Ibland känns det som om jag står som en åskådare på sidan om. Jag kämpar med mina känslor så mycket att jag ibland känner mig kall när vi pratar om honom. Jag vet hur det är att förlora någon i familjen, så kanske är det en försvarsmekanism. Jag vill inte känna efter, för jag vet hur ont det kommer att göra. Istället sätter jag på mig en mask och låtsas som om allt är bra. Jag vet att allt kommer att komma som en tsunami över mig. Känslorna kommer inte kunna hållas kvar där inne för länge. Jag vill inte visa mig ledsen, för jag känner att jag behöver stötta dom andra. Dom som kanske kommer att förlora en förälder. Dom som behöver stödet mer. Det här blev ett väldigt djupt inlägg känner jag, men jag behöver få ut lite av alla mina känslor.

Nu ska jag ge Lin lite lunch. Vardagen går vidare trots allt.