Välkommen hit! Här får ni följa mig och mitt liv som mamma till Lin som föddes 2010, Lova 2012 och Saga 2015. Jag heter Tatyana, är 37 år och bloggar om allt ifrån livet som trebarnsmamma, inredning, nyheter, mode och mina tankar och åsikter om det mesta. Jag är bloggambassadör för Lundmyr of Sweden, Bambo Nature, Rabble och Hoppekids. Vill du sponsra en tävling eller inleda ett samarbete? Maila mig på [email protected]

Add Comment Register

Gravid, tankar och ångest

Jag tvekade innan jag skrev detta inlägg, men känner att jag behöver skriva av mig. Vissa kanske blir upprörda, då jag borde vara glad över att vara gravid och att det finns dom som inte kan bli gravida, men just nu är det så här jag känner. 

Jag har skrivit tidigare att jag ska försöka njuta av graviditeten, då det är sista gången jag kommer vara gravid. Efter den här blir det inga fler barn. Jag försöker verkligen njuta, men det är väldigt svårt ibland. Även om jag mår bra fysiskt nu när illamåendet är borta mår jag inte alltid bra psykiskt. Jag har nog inte haft så mycket oro, ängslan, tankar och funderingar som den här graviditeten. Första graviditeten hade jag lite förlossningsrädsla, för då visste jag ju inte vad som väntade. Andra graviditeten såg jag endast fram emot förlossningen, eftersom första gången gick så himla bra. Även andra förlossningen gick bra, och snabbt. Därför borde jag ju inte ha någon oro den här gången kan man tycka, men jag har fått enorm ångest inför förlossningen. Det jag främst oroar mig för är att det ska gå för fort. Första förlossningen gick ganska fort. Andra gick ännu fortare. Enda anledningen att vi åkte in var att jag fick sammandragningar som jag tyckte kom väldigt tätt. Vi var på väg att vända när vi var på väg in för att sammandragningarna avtog. Väl inne såg dom att jag redan var öppen 4 cm så dom behöll mig, och tre timmar senare var Lova född. Från att krystvärkarna började tog det bara 5 minuter sen var Lova ute. Och innan krystvärkarna kom hade jag inte ens regelbundna värkar.  Den här gången är jag orolig att det ska gå för fort, och att jag inte kommer hinna in. Jag vill inte föda hemma eller i bilen. Jag kommer åka in till sjukhuset för minsta lilla i slutet känns det som. Jag är även orolig för själva förlossningen. Med både Lin och Lova har jag blivit klippt, då jag tydligen har för kort mellangård. Risken att jag även denna gången blir klippt är därför stor. Samtidigt vill jag hellre bli klippt än att spricka okontrollerat. Jag vill inte riskera att spricka hela vägen ner. Även det är något jag oroar mig för. Bara för att första två gångerna gick bra lär det säkert gå åt helvete den här sista gången.

Jag har även börjat fundera på vad jag har gett mig in på. Tankarna och känslorna går upp och ner. Det är som en bergochdalbana. Ena stunden kan jag inte vänta tills bebisen kommer, nästa sekund får jag nästan ångest och undrar om det här var en så bra idé. Hur ska jag hinna med tre barn? Jag hinner knappt med två barn idag känns det som. Lin och Lova kommer bara få gå 15 timmar i veckan på dagis, resten av tiden är jag själv med dom och bebisen. Hur ska jag klara det? Hur ska jag kunna åka iväg och handla med tre barn? Vill jag ha tre barn? Gravidhormonerna kör verkligen rally inne i mig, och gör mig sömnlös vissa nätter. Jag funderar på om jag är ensam om att tänka så här, eller om det är fler som känt så under graviditeten. 

Jag känner mig dessutom redan trött på att vara gravid. Jag kan inte sova på nätterna, jag känner mig otymplig, jag känner mig obekväm i min kropp. Listan kan göras lång. Det är nästan hälften av tiden kvar, och jag kommer bara bli större, bli mer otymplig och sova sämre. Jag känner mig just nu bred som en ladugårdsdörr. Mina lår har blivit dubbelt så stora känns det som. Inga kläder passar och jag har lust att låsa in mig till september och slippa träffa folk. Att få på sig ett par skor som behöver knytas är redan nu besvärligt och jag får nästan vända ut och in på mig själv för att kunna knyta skorna. Jag försöker hålla igång och träna men känner hur det blir jobbigare och jobbigare, och att magen blir mer och mer i vägen.  Nätterna består av ett evigt vridande och vändande för att hitta en skön sovställning, vilket resulterar i minimalt med sömn och enorm trötthet varje dag. Vetskapen om att jag har fyra månader av dessa nätter framför mig är inte så uppmuntrande. Tröttheten gör även att mitt tålamod inte är det bästa. Jag känner mig ofta trött och irriterad, vilket gör att jag får dåligt samvete mot Lin och Lova (och även sambon). Jag har läst om förlossningsdepression, men ibland känns det som om jag har en graviditetsdepression. 

Det enda som är mysigt just nu är när jag känner bebisens små sparkar där inne. Det är nog det enda jag kommer sakna efter graviditeten. 

images

En reaktion på ”Gravid, tankar och ångest

  1. Som vanligt när du skriver är det som att du plockat tankarna från mitt huvud…Jag försökte också njuta sista graviditeten som blir den sista, men det var svårt och varje dag var som att bestiga ett berg och tiden gick så sakta! Många gånger undrade jag hur det skulle gå, vad hade jag gett mig in på, gravid och med två ibland vidriga skrikiga bråkiga barn och så ville jag ha ett till? Hur skulle vi klara detta? Elis och Vega bråkade, skrek och slogs med varann vissa dagar (och gör fortfarande) så jag höll på att bli galen. Men jag kan lova dig att det är svårare att vara gravid och ta hand om två barn än att ha tre barn. Du kan det här med barn nu, du kommer samordna dagarna, fixa och dona och inte sitta still många sekunder men du kommer fixa det! Det blir lite körigt med amning och dagishämtning/lämning och att handla blir kaos men det går. Lisa har varit ”lättsam” så det är inte bebisen som blivit det jobbiga med tre barn, utan det är de två äldre som fortf kräver mest.
    Vad gäller förlossningarna så var det samma med mig (fast jag har inte haft nån form av komplikation alls) och tänkte att efter två bra förlossningar så kan jag väl inte få en bra TILL?! Vad är oddsen liksom, men så blev den ännu bättre så jag hoppas på detsamma för dig! Precis varje del av allt du skrev här har jag också känt och upplevt, nästan kusligt. Du är medveten om dina tankar och kan vara beredd efter förlossningen så det inte övergår i en depression, men för mig blev det bara en obeskrivig lycka, att jag nu hade tre fina barn och slapp vara gravid mer :) Stor pepp-kram till dig!




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


5 − två =