Inom cirka tre månader är vi tvåbarnsföräldrar. Det har fortfarande inte sjunkit in. Det kommer snart finnas en medlem till i vår familj. Nu är jag så van att det bara är vi tre. Att det ska komma en till känns lite konstigt. Tankarna är många. Hur ser den lilla ut? Kommer han eller hon vara lik Lin? Hur kommer det bli att ha två barn? Hur kommer Lin att reagera när bebisen kommer? Hur kommer det gå att vara själv hemma med två barn? Hur ska jag kunna älska någon annan lika mycket som jag älskar Lin?

Igår var vi och hälsade på en kompis som fick sitt andra barn för tre månader sedan. Efter det besöket är jag lite lugnare. Jag är inte lika orolig för att gå hemma själv med två små barn. Det kommer att gå bra. Jag kommer klara av det galant. Jag har ju även en mamma och syster som är hemma hela dagarna, så vi kan åka och hälsa på dom ibland.

Hemma står den nya bilbarnstolen. Snart kommer nya vagnen. Allt är snart förberett och klart för vårt nya tillskott. När jag tittar på bilstolen har jag svårt att förstå att det kommer sitta en liten bebis där. Vår bebis. I mars för två år sedan hade vi nyss gått igenom vårt andra missfall på ett halvår, och det kändes som om vi aldrig skulle få barn. Nu har vi snart två.

Snart är vi tvåbarnsföräldrar.