Min förlossning!

Allt startade (ju såklart) fredag den 13 med att jag fick en blödning vilket oroade mig något så jag ringde till Barnmorskan på Danderyd som sa att det var fullt normalt och att jag kunde ta det lugnt. Jag var nu tvärsäker på att allt skulle sätta igång vilken sekund som helst men så var inte fallet. På kvällen hade vi över Joanna och Eve på middag och vi höll låda framåt midnatt och jag kände absolut ingenting.

På lördag morgon så vaknade jag av mensvärkar (vilket jag haft i omgångar sen semestern) så det kändes inte konstigt på något sätt. Men dom tilltog lite mer under dagen och jag och Niclas gick knappt ur sängen utan låg och tittade på film efter film. Jag tror att jag slumrade till vid 23.00 för att sedan vakna vid 02.00 av värkar. Jag började klocka dom och hade inga regelbundna så jag låg och åmade mig ett tag. Värkarna blev värre och värre men dom var helt hanterbara och det kändes egentligen bara som lite värre mensvärk. Fast skillnaden mot innan var att de nu startade hade sin topp och sedan slutade. Tidigare så hade mensvärken varit mer konstant molande. Här någonstans så börjar det gå upp för mig att det kanske är en förlossning på G. Jag hade tidigare läst om att man skulle bli dålig i magen innan det var dags och gick därför och väntade på det men det hände och har fortfarande inte hänt =). När klockan blev 08.00 så hade jag täta värkar som kändes såpass att jag ringde in till Danderyds förlossning och dom bad mig åka in. Taxiresan var hur lugn som helst och helt plötsligt så hade jag knappt ont och funderade på om jag hade överdrivit det hela en aning för att jag så gärna ville få ut bebisen. På plats så fick vi sätta oss och vänta i ”tv-rummet” då de inte hade städat klart vårt rum. Vi låg väl där i ungefär 40 min och det var likadant nu, värkarna var lugna och jag skämdes nästan.

Väl inne på rummet så blev jag undersökt av en barnmorska och det visade sig att jag var öppen tre cm och fick stanna vilket var en lycka. Här tänkte jag att det var hur lätt som helst att föda barn med tanke på att jag var öppen tre cm och knappt kände någonting. Var sjukt taggad och skrev kaxigt på bloggen att jag mådde såå bra. Vid 13.00 så hade det inte hänt ett skvatt mer så BM beslöt sig för att ta hål på hinnorna så att mitt vatten skulle gå. Detta gjorde inte alls ont men vattnet bara välde ut och det kändes lite som att kissa på sig. Efter det ville BM att vi skulle promenera i korridoren vilket vi gjorde, fram och tillbaka ett par gånger innan vi gick in på vårt rum igen. Och nu dröjer det inte länge innan värkarna börjar ta fart jag klarar mig utan lustgas till 14.30 och då kör jag på ordentligt med den där fram tills 15.20 då jag praktiskt taget skriker efter en ryggbedövning. Nu har jag väldigt ont och börjar bittert ångra det jag gett mig in på jag har även nu kopplats upp på ett värkstimulerande dropp eftersom det inte händer så mycket, dvs jag öppnar mig knappt någonting. Vid 16.45 får jag min ryggbedövning och då håller jag på att svimma av värkarna. När narkosläkarn kommer är jag så hög på lustgasen att jag knappt är med alls i huvudet. Att sätta bedövningen känns inget alls och det dröjer inte länge innan alla värkar är heeelt borta. ALLT släpper verkligen när den kickar igång och jag nästan gråter av lycka och menar på att jag inte kan förstå mig på alla dessa kvinnor som ska föda naturligt och bla bla bla för att det här är ju det mest fantastiska som hänt mig. Jag känner mig nu helt pigg och smärtfri. Beställer in lite mat och Niclas och jag snackar skit som om det vore vilken vanlig eftermiddag som helst. Vi chillar och har det gott men helt plötsligt som en blixt från klar himmel så börjar värkarna från helvetet igen och nu gör dom så ont att det känns som om någon sakta men säkert sågar av dig magen samtidigt som dom stoppar in sin näve i buken och rycker ut allt innehåll, ja det gör så jävla ont att jag inte ens kan gråta. Barnmorskan fyller på min bedövning och smärtan försvinner ganska snabbt. Nu börjar jag bli rädd på riktigt och tänker att det där aldrig får komma tillbaka. Vilket det såklart  gör. Klockan är nu ca 19.00 och min bedövning håller i ca 1 timme innan jag måste fylla på med ny. Så håller vi på ett tag men efter några ggr så märker jag att den inte tar alls på min högersida vilket gör att värkarna känns hela tiden och den här obeskrivliga smärtan är konstant då jag knappt har någon vila mellan värkarna. Nu börjar jag skrika högt inne på förlossningen och jag har ren skär panik. Kroppen klarar inte sån smärta det är heelt sjukt jag finner inga ord nu när jag vill beskriva den men det är verkligen omänskligt och vidrigt. Nu börjar jag även få feber och kaskadkräkas vilket gör att min ork inte alls räcker till, jag klarar mig inte igenom värkarna. Och skriker om att jag vill bli sövd. Men så jobbar man tydligen inte på Danderyd ;).

Efter ett tag så kom narkosläkarn in och satte om min bedövning och det blev lite bättre. Men det dröjde inte länge innan helvetet var igång igen. Jag kämpade och kämpade hela natten och när klockan var ungefär 03.00 så var jag helt öppen och redo för att krysta jag försökte, tryckte och pressade som om jag skulle bajsa på mig men inget hände höll på i två timmar, grät, spydde, krystade och skrek om vartannat utan att lyckas. Tillslut hämtade min barnmorska chefsbarnmorskan och hon satte sig mellan mina ben och röt till att nu kör vi nu ska den här bebisen ut och i den stunden orkade jag inte ens ha ögonen öppna så tömd och slut på energi var jag. Men något hände och jag började krysta igen. Barnmorskan hjälpte på något sätt till med sina händer och jag började nu känna hur han började komma ut. Den smärtan är ingenting gentemot värkarna. Huvudet pressades ut och jag kände att jag fick lite energi men väl halvägs ute så åkte det in igen och då började jag gråta. Allt kändes omöjligt. Jag kunde inte förstå hur jag skulle få ut det där stora genom det där lilla hålet som kallas vagina. Jag grät skrek och krystade och tillslut var huvudet ute, jag vilade en minut eller så innan nästa värk kom och då tryckte jag ut hela kroppen med. DEN BEFRIELSEN. Efter 28 timmar med värkar, feber och kräks var han nu här. Barnmorskan torkade snabbt av honom och sedan la hon honom på mitt bröst och han var så len, så mjuk go och len, jag kunde inte förstå att jag gjort det att han äntligen var i min famn, jag grät Niclas grät och Wince gallskrek. Sen blev han tyst och bara låg där på mitt bröst och det var en helt magisk känsla. Min son är det finaste och största som hänt mig och som vi hade väntat och längtat nu var vi äntligen en familj. Från och med nu var det jag och mina killar! Alla involverade barnmorskor kom in och vi grät allihop det var fint, riktigt vackert faktiskt. Den lyckligaste stunden i mitt liv.

Men det dröjde inte länge innan Angelika knackade mig på axeln och sa att det var dags att krysta ut den där moderkakan. Satans jävla moderkaka tänkte jag den kan få vara kvar där inne. Nu ville jag bara ligga och njuta av min familj inte sätta igång med att krysta igen det hade jag gjort tillräckligt de senaste timmarna. Men det var tydligen bara att lyda och helt ärligt så var den inga problem. Wince hade gjort ett bra förarbete om man säger så. Hon la moderkakan lite snyggt i en påse, vägde den och frågade om vi ville se. Vi tackade vänligt men bestämt nej. Jag kunde dock inte låta bli att snegla bort på den och jag tyckte mest att den såg ut som en lever fast ljus. Jag har iofs inte sätt någon men jag kan ju tänka mig. Barnet var ute, moderkakan lika så nu måste det väl vara färdigt där nere. ICKE nu skulle det undersökas och mätas och förlorat blod skulle vägas men jag låg mest och tittade på min fina son och struntade blankt i vad dom sysslade med där nere. Som tur var så behövde jag inte sys vilket fick barnmorskegänget att jubla med tanke på att jag var förstföderska och detta skulle minsann dokumenteras och vara med i någon studie. När allt var klart så kom dom in med frukost och sen fick vi vara ensamma i två timmar. Niclas somnade efter tio minuter medans jag lår klarvaken och kunde inte slita blicken från lillkorven.

Självklart så var det värt det. Alla timmar av värkar och den enorma smärtan men jag måste säga att det var 100 resor värre än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Min förlossning var HEMSK och jag kommer aldrig mer göra om det. Jag kände mig lurad och kan inte förstå varför ingen förvarnat mig. Om jag själv hade haft en mening kvar att säga till alla kvinnor på jorden innan jag dog så skulle det vara GÖR KEJSARSNITT! Och jag är helt allvarlig. Jag är traumatiserad och får panik bara jag ser en gravid kvinna för att jag tycker så synd om dem. Thats the truth.