Okej here we go.
Måndagen den 22 februari klockan 15.00 skulle jag infinna mig på Östra för en igångsättning. Jag hade sedan tidigare ett såkallat förlossningskontrakt pga min rädsla och panik efter förlossningen med Wince. I kontraktet stod det i princip att jag skulle få en igångsättning och sen var tvungen att prova fram tills dess att jag var öppen 4 cm, om det fortfarande var så att jag då ville ha ett snitt så kunde jag lösa ut det här kontraktet och få det.
Vi kom in och fick vårt rum på förlossningen och allt kändes ändå ok trots att jag var som ett asplöv.Sköterskan kom in och presenterade sig och sa att vi snart skulle få träffa läkaren och prata lite innan vi sätter igång. Timmarna gick och vid 19 tiden kom en doktor och redan då hade jag börjat få panik, vart jag än befann mig så hörde jag alla vrålande kvinnor, i rummen jämte, i korridorerna ja överallt hörde jag vrål. Så jag grät väldigt mycket och var rädd. Läkaren och jag pratade lite och hon sa att jag kunde få åka hem och komma tillbaka för en vecka och snittas men nu var mitt psyke så redo för en bebis så det fanns ingen chans i världen att jag skulle kunna åka hem och behöva ladda om.
Dom satte då in en såkallad BARD kateter, en slang man kör in och sen blåser upp en ballong, tanken är att den här ballongen ska vara som bebisens huvud och ligga och reta upp och få kroppen att tro att det är bebisen. Det gjorde inte speciellt ont alls att få den här katetern men jag var så nervös och sugen på att komma bort lite så jag sög i mig lite lustgas för säkerhetsskull. läkarn sa att det kan ta upp emot 20 timmar innan katetern lossnar och då är man öppen ca 2-3 cm. Sjuksköterskan skulle komma och dra i den var tredje timme för att se om den skulle trilla ut. Niclas och jag käkade lite, kollade film och jag började få lite ont, ingen fara men ändå kraftig mensvärk och sen med mindre värkar som kom tätare och tätare, jag använde lite lustgas i bland men klarade mig fint. Kände dock att jag behövde få sova lite så jag fick morfin och en sömntablett
efter 6 timmar åkte ballongen ut och jag blödde endel, Nu hade jag fått mer täta värkar och jag fick en EDA i ryggen, många pratar om att den gör så himla ont men jag tycker knappt det känns att få den så det gick bra. Jag hade en egen liten dosa så att jag kunde fylla på edan när jag kände att värkarna blev för jobbiga, nu var jag öppen 3 cm och bedövningen gjorde så att jag kände mig helt lugn, Nu började jag dock spy som en kossa, tror inte jag tål morfin, spydde konstant.
efter ytterligare någon timme var jag öppen 5 centimeter och här drog jag fram mitt guldkort dvs kontraktet och bad om kejsarsnittet, VARFÖR? trots att jag var hyfsat smärtfri så var det inget mot paniken jag hade, paniken och ångesten var konstant och så sjuk att jag inte orkade mer, Man kontaktade läkaren och jag fick då besked om att dom hade några operationer före mig och att det skulle dröja någon timme så det man gjorde då var att stanna av min förlossning med Bricanyl? om jag inte minns fel och sakteliga förbereda mig för OP. En underbar känsla och lättnad, Jag fick duscha och sen på med operationskläder, Sen gick allt jätte fort, tydligen fick jag gå före i kön och helt plötsligt låg jag på operations bordet.
En sal med typ 8 mäniskor där alla sprang runt, Jag fick en ny bedövning i ryggen och sen vart kroppen bedövad i från brösten och ner en ganska obehaglig känsla, speciellt för mig eftersom jag var tvungen att spy hela tiden, jag kände att spyan kom men jag kunde inte för egen kraft försöka få upp den, stackars Niclas fick sitta och fånga upp mina spyor under hela operationen. Jag kände absolut ingenting och allt som allt så tog det väl 1,5 timme från det att dom skar tills det att jag var ihop sydd och klar. Jag såg Bianca under hela tiden när dom gjorde iordning henne och efter ett tag rullades vi ner till uppvaket där jag var tills dess att bedövningen släppt.
På operation.
På uppvaket när jag fick hålla henne för första gången.
Bedövningen släppte efter typ 2 timmar och då fick vi åka till BB-avdelningen, jag spydde rätt mycket på uppvaket också men inget mer sen. Vi fick vårt rum och jag låg mest i min säng, Kunde knappt resa mig pga smärtan efter snittet, det var två tunga dagar där det gjorde ont och jag knappt kunde gå men nu såhär 6 dagar efter känner jag mig kanske inte som vanligt men inte långt ifrån, jag har svårt att böja mig ner och plocka upp saker sen får jag ju inte lyfta heller, men jag trodde ärligt talat att det skulle vara mycket jobbigare så som läkarna skrämt upp mig. Efter förlossningen med Wince kunde jag inte gå på nästan 3 veckor så det här var ju över förväntan. För mig var snitt det bästa som kunde hända och jag är så lycklig över att jag fick det till slut, det har vart en lång och jobbig resa men nu jäklar är vi i mål och det blir inga mer barn hahah =)
