Ett kolikbarns bekännelser. Mamma till två. Wince-13 och Bianca-Feline-16. Bor i Göteborg, gift med min prins. Passerar snart 30 sträcket . Skriver om det skitiga och det vackra, en blandning mellan himmel och jord, bajsblöjor varvas med inredning och relationsdilemman och sen så försöker jag som alla andra få ihop det där omtalade livspusslet. Världens svåraste pussel om ni frågar mig!!!!

Annons
Add Comment Register

Är jag lättad ledsen eller i chock

Ja just nu vet Jag faktiskt inte!! Jag har ju tidigare berättat om att vi haft lite problem med wince ! Humöret är upp och ner han har svårt för lek och barn, verken mat sömn eller enkla saker som påklädning har någonsin fungerat smidigt! När jag tidigare sökt hjälp har jag hela tiden fått till svar att det kommer släppa när talet kommer igång ordentligt eller att han säkert bara trotsar etc! Jag har väl nöjt mig med det svaret jag menar proffsen vet ju ändå bäst!

Men så nu förra veckan så brast det för mig och Jag kände att jag höll på att gå sönder, dels för att det är både fysiskt och psykiskt jobbigt för mig att tackla alla utbrott men framförallt för att mitt mamma hjärta brister när jag ser att han är ledsen och förtvivlad så mkt av sin vakna tid! Att samtidigt som detta pågår ha en soon to be ettåring som tamejtusan klättrar på väggarna är ingen lätt match och jag kände att jag skiter i om det bara är trots eller helt normalt att barn beter sig så JAG behöver verktyg för att hantera detta!

Idag hade vi läkartiden och i två timmar satt vi och pratade och hon provade på wince, utsatte honom för olika situationer för att se reaktioner etc och ”något” är det hon kunde inte idag sitta och säga exakt vad han kommer behöva extra stöttning och hjälp med men speciella behov det har han! Så nu har vi en tid framför oss med utredningar och annat!

Hur känns det? Jag är faktiskt jätte ledsen!!! Samtidigt som jag känner mig lättad och typ chockad! Jag vet typ inte vad jag känner?!? Jag har själv tidigare jobbat med barn och unga som behövt extra stöd med olika saker och därför aldrig tänkt på det som något konstigt jag har också alltid tänkt att drabbar det mig så är det väl ingen big deal men nu när jag sitter här i båten så känner jag mig misslyckad, misslyckad över att jag inte gjort ngt tidigare, jag känner mig hemsk som kanske pushat på honom för hårt i vissa situationer eller för att jag ibland blir arg!!  Jag känner också en smula oro inför framtiden! Vad kommer hända nu, kommer han någonsin få kompisar, kommer han kunna leka eller klä på sig utan att allt blir fel och pannkaka!

Vad händer nu?

Steg ett är rutiner, rutiner, rutiner och steg 2 mer tid på dagis för att träna på lek och samspel med andra barn! Sen får vi se vad utredningen visar!!!

Älskade älskade unge jag älskar dig om än mer nu!!! Du med dina speciella påhitt dina makalösa charm och ditt stora hjärta!!!!! Du är jordens finaste kille!! Du är unik och det är tamejfan bättre än att vara som alla andra!!!

jag vet att allt kommer bli bra det är såklart bara lite känslomässigt omtumlande just nu! Jag är sjukt peppade på att bli en ännu bättre mamma för dig nu när vi snart vet lite mer om hur just din Lilla tanke och känsloverksamhet funkar

image

Om LindaWejrot

29 år Ganska så nybliven Göteborgare bor tillsammans med min man Niclas och mina Barn Wince (3 år) Bianca 6 månader. är skriver jag om allt som rör mitt liv men mest om bajsblöjor, fina kläder och bergodalbanorna i mitt liv!!!

11 reaktioner på ”Är jag lättad ledsen eller i chock

  1. Tack Linda för att du delar med dig! ❤ jag har exakt samma problematik med min 3,5 åring. Och då menar jag verkligen exakt. Vi har även en lillebror som behöver uppmärksamhet. Så din frustration är förståelig ❤
    Det brister till slut.. vi är människor och du verkar vara en fantastisk mamma!
    Kämpa! Stor kram ❤

  2. Det kommer gå hur bra som helst!
    Misstänkte länge att min lilla dotter inte var riktigt som kompisarna på dagis. Det var såklart pissjobbigt att sitta hos psykologer, specialpedagoger och kurstorer och prata om min dotter som att det var ”nåt fel” på henne. Idag är jag såå glad att vi gick igenom det. Hon fick diagnosen lindrig utvecklinsstöring och går nu i första klass i en särskoleklass. Helt underbar personal och här får hon ta den tid hon behöver!
    Lita på magkänslan, allt vi gör det gör vi ju för barnens bästa❤️❤️ ❤️❤️

  3. Fina wince! Vill skicka över en massa pepp till er!! Wince kommer gå långt i livet! Glöm inte att du är världens bästa mamma till honom!!❤

  4. Massa styrkekramar till er! Wince är en fantastisk kille och ni är fantastiska föräldrar.
    Det kommer att lösa sig fint i framtiden! Ta en dag i taget och försök inte tänka allt för långt fram och oroa dig.
    Återigen massa kramar

  5. Linda, först vill jag bara säga att mat, sömn och påklädning är ju det vanligaste problemen vi har med våra små troll. Såklart i olika proportioner, ibland alla samtidigt. Om du bara visste hur många gånger Abbe gått till fsk i pyjamas, den (och många andra) konflikten prioriterade vi bort för att inte hamna i ”vi bara skäller från morgon till kväll”. Han lekte precis lika bra i pyjamasen!
    Vilken tur han har som har som har dej som sin mamma. Insikt, kärlek och tålamod är ett bra recept som man klarar mycket med, och det har du! ❤
    Kram!!

  6. Ville bara säga att jag läst din blogg sedan jag blev gravid med mitt andra barn som föddes ungefär samtidigt som Bianca. Jag är så imponerad av dig och hur du tacklar livet och att vara mamma. Jag blev ledsen för din skull när jag läste om Wince men är övertygad om att du och ni kommer klara detta hur bra som helst. Jag håller tummarna för er. Du är grym! Stor kram

  7. Allt kommer ordna sig! Du får ta lite tid till att smälta allt. Det som är bra är ju att du kommer få mer verktyg och han kommer få mer stöttning. Barn är väldigt härliga på det sättet att de i den åldern inte tänker på att något annat barn är ”annorlunda” jag är själv förskollärare och för barnen i gruppen är det lika självklart att ”Kalle” behöver extra hjälp vid påklädning som att ”Olle” behöver hjälp när det ska pusslas,eller ”Karin” ibland behöver en byxben med när det ska lekas.
    Ibland behöver barn stöd och en skjuts så att de ska kunna ta sig över tröskeln och vidare, viktigt med beröm och god självkänsla :) jag håller alla tummar för att saker ska bli enklare både för er och honom! Och cred till dig som tar upp ett sådant här ämne, man är aldrig ensam :)




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


− 8 = noll