Ett kolikbarns bekännelser. Mamma till två. Wince-13 och Bianca-Feline-16. Bor i Göteborg, gift med min prins. Passerar snart 30 sträcket . Skriver om det skitiga och det vackra, en blandning mellan himmel och jord, bajsblöjor varvas med inredning och relationsdilemman och sen så försöker jag som alla andra få ihop det där omtalade livspusslet. Världens svåraste pussel om ni frågar mig!!!!

Add Comment Register

Min förlossningsberättelse.

Okej here we go.

Måndagen den 22 februari klockan 15.00 skulle jag infinna mig på Östra för en igångsättning. Jag hade sedan tidigare ett såkallat förlossningskontrakt pga min rädsla och panik efter förlossningen med Wince. I kontraktet stod det i princip att jag skulle få en igångsättning och sen var tvungen att prova fram tills dess att jag var öppen 4 cm, om det fortfarande var så att jag då ville ha ett snitt så kunde jag lösa ut det här kontraktet och få det.

Vi kom in och fick vårt rum på förlossningen och allt kändes ändå ok trots att jag var som ett asplöv.Sköterskan kom in och presenterade sig och sa att vi snart skulle få träffa läkaren och prata lite innan vi sätter igång. Timmarna gick och vid 19 tiden kom en doktor och redan då hade jag börjat få panik, vart jag än befann mig så hörde jag alla vrålande kvinnor, i rummen jämte, i korridorerna ja överallt hörde jag vrål. Så jag grät väldigt mycket och var rädd. Läkaren och jag pratade lite och hon sa att jag kunde få åka hem och komma tillbaka för en vecka och snittas men nu var mitt psyke så redo för en bebis så det fanns ingen chans i världen att jag skulle kunna åka hem och behöva ladda om.

Dom satte då in en såkallad BARD kateter, en slang man kör in och sen blåser upp en ballong, tanken är att den här ballongen ska vara som bebisens huvud och ligga och reta upp och få kroppen att tro att det är bebisen. Det gjorde inte speciellt ont alls att få den här katetern men jag var så nervös och sugen på att komma bort lite så jag sög i mig lite lustgas för säkerhetsskull. läkarn sa att det kan ta upp emot 20 timmar innan katetern lossnar och då är man öppen ca 2-3 cm. Sjuksköterskan skulle komma och dra i den var tredje timme för att se om den skulle trilla ut. Niclas och jag käkade lite, kollade film och jag började få lite ont, ingen fara men ändå kraftig mensvärk och sen med mindre värkar som kom tätare och tätare, jag använde lite lustgas i bland men klarade mig fint. Kände dock att jag behövde få sova lite så jag fick morfin och en sömntablett

efter 6 timmar åkte ballongen ut och jag blödde endel, Nu hade jag fått mer täta värkar och jag fick en EDA i ryggen, många pratar om att den gör så himla ont men jag tycker knappt det känns att få den så det gick bra. Jag hade en egen liten dosa så att jag kunde fylla på edan när jag kände att värkarna blev för jobbiga, nu var jag öppen 3 cm och bedövningen gjorde så att jag kände mig helt lugn, Nu började jag dock spy som en kossa, tror inte jag tål morfin, spydde konstant.

efter ytterligare någon timme var jag öppen 5 centimeter och här drog jag fram mitt guldkort dvs kontraktet och bad om kejsarsnittet, VARFÖR? trots att jag var hyfsat smärtfri så var det inget mot paniken jag hade, paniken och ångesten var konstant och så sjuk att jag inte orkade mer, Man kontaktade läkaren och jag fick då besked om att dom hade några operationer före mig och att det skulle dröja någon timme så det man gjorde då var att stanna av min förlossning med Bricanyl? om jag inte minns fel och sakteliga förbereda mig för OP. En underbar känsla och lättnad, Jag fick duscha och sen på med operationskläder, Sen gick allt jätte fort, tydligen fick jag gå före i kön och helt plötsligt låg jag på operations bordet.

12790146_10156596415130788_242209705_o

En sal med typ 8 mäniskor där alla sprang runt, Jag fick en ny bedövning i ryggen och sen vart kroppen bedövad i från brösten och ner en ganska obehaglig känsla, speciellt för mig eftersom jag var tvungen att spy hela tiden, jag kände att spyan kom men jag kunde inte för egen kraft försöka få upp den, stackars Niclas fick sitta och fånga upp mina spyor under hela operationen. Jag kände absolut ingenting och allt som allt så tog det väl 1,5 timme från det att dom skar tills det att jag var ihop sydd och klar. Jag såg Bianca under hela tiden när dom gjorde iordning henne och efter ett tag rullades vi ner till uppvaket där jag var tills dess att bedövningen släppt.

12790178_10156596412980788_97176861_o

På operation.

12776939_10156596414085788_1646679001_o

På uppvaket när jag fick hålla henne för första gången.

Bedövningen släppte efter typ 2 timmar och då fick vi åka till BB-avdelningen, jag spydde rätt mycket på uppvaket också men inget mer sen. Vi fick vårt rum och jag låg mest i min säng, Kunde knappt resa mig pga smärtan efter snittet, det var två tunga dagar där det gjorde ont och jag knappt kunde gå men nu såhär 6 dagar efter känner jag mig kanske inte som vanligt men inte långt ifrån, jag har svårt att böja mig ner och plocka upp saker sen får jag ju inte lyfta heller, men jag trodde ärligt talat att det skulle vara mycket jobbigare så som läkarna skrämt upp mig. Efter förlossningen med Wince kunde jag inte gå på nästan 3 veckor så det här var ju över förväntan. För mig var snitt det bästa som kunde hända och jag är så lycklig över att jag fick det till slut, det har vart en lång och jobbig resa men nu jäklar är vi i mål och det blir inga mer barn hahah =)

Om LindaWejrot

29 år Ganska så nybliven Göteborgare bor tillsammans med min man Niclas och mina Barn Wince (3 år) Bianca 6 månader. är skriver jag om allt som rör mitt liv men mest om bajsblöjor, fina kläder och bergodalbanorna i mitt liv!!!

10 reaktioner på ”Min förlossningsberättelse.

  1. Det finns alltid folk som ska klaga och gnälla. När jag gjorde ett inlägg om att jag tyckte det var jobbigt att vara gravid fick jag en kommentar om att jag inte skulle gnälla, för det finns faktiskt dom som inte kan bli gravida. Fast det gör väl inte att jag inte har rätt att tycka att det är jobbigt?
    På samma sätt har du rätt att skriva vad du känner och tycker och hur du upplever saker. Om andra klagar är det deras problem. Är bara skaka av sig och strunta i. Det är väl bara sluta läsa bloggen om man stör sig så mycket. Din blogg så du skriver vad du vill. Och jag tycker iallafall du har en grym blogg :)

  2. Otrevlig och oförskämd människa den där Ilja. Vem är hon att sätta ord på andras känslor? Ska vi applådera henne för att hon tog sig igenom allt utan gnäll? Wow.. Jag hade också en normal förslossning och allt gick bra osv. Men skulle aldrig klanka ner på någon annans förlossning eller känslor under en graviditet. Alla är vi olika och kroppar som reagerar olika. Har man tex som du Linda gått igenom en traumatisk första förlossning så kan väl vem som helst förstå detta beslut samt ångest och rädsla inför andra. Klart man är tacksam över sitt barn men man måste väl få gnälla när något känns tufft och jobbigt det är väl bara sunt?

    Njut av bebis nu Linda och fortsätt vara den du är. Stor kram.

  3. Att kunna bli kejsarsnittad när barnet sitter fast är ju fantastiskt och precis vad det är till för; att hjälpa till när kroppen inte själv klarar av förlossningen.

    Min förlossning var absolut hanterbar, tack vare att jag visste vad belöningen för min ansträngning var. Den var utdragen, med en epiduralbedövning som inte tog som den skulle (i princip 100% smärta ändå) och med aktivt krystade i 1,5 timmar, första halvan utan krystvärkar och öppen 9 cm. Men tack vare att jag var inställd på att klara det, oavsett hur jävligt det var, så var det hanterbart och det häftigaste jag varit med om, trots komplikationer, fruktansvärd smärta, bristningar etc.
    Hur ”bra” ens förlossning går handlar mest om vilka förväntningar man har och hur man hanterar situationer som inte blir som man tänkt (bortsett från medicinska komplikationer såklart).

    Jag har aldrig sagt att alla kan amma. Däremot är det jobbigt för alla i början. Mer eller mindre alla har såriga bröstvårtor i början, alla är utan mjölk i början osv.

  4. håller med dig till fullo Magdalena. hahha ja det är nog inte samma krut i männen inte. ha en fin kväll :)

  5. Skönt att det gick vägen till slut :-) Som Julia skrev så är alla förlossningar olika, allas kroppar och psyche är olika och vi hanterar samma situation på olika sätt. Och man ska sluts skuldbelägga kvinnor för att dom föder genom snitt eller inte ammar eller ge barn burkmat. Hade männen fått föda barn hade den vaginala förlossningen varit ett minne blött, man hade för länge sedan kommit på smidigare och smärtfritt sätt att få ut ungen 😉
    Jag minns från mitt eget snitt att jag spydde hela tiden på op bordet oxo :-p

  6. Till Ilja: ”Och att få ge sitt barn mat utan någon större ansträngning är fantastiskt!” – kanske DU borde ta dig en reality check istället – det är INTE för alla amning lyckas, fastän man skulle anstränga 110%, så kom inte med osanningar bara för att du kanske inte hamnat ut för problem.

    Och det är bra att påbörja förlossningen vaginalt FAST det slutar med snitt – då fattar kroppen att sätta igång alla nödvändiga hormoner för amning, livmoder etc som gör att allt går smidigare och man återhämtar sig bättre. Precis så gör man här i Finland också om man är rädd för förlossning och vill ha ett snitt.

    Jag skulle föda vaginalt för fyra månader sedan men sonens huvud satt fast vilket ledde till att jag var 10cm öppen i fem(!) timmar innan vi bestämde oss för akut snitt. Dessutom fungerade inte epiduralen på mig så jag skrek och grät av smärta hela den tiden. Blev så traumatiserad att jag fortfarande börjar gråta bara jag tänker på den dagen. Så bara för att du hade en hanterbar förlossning så kanske inte alla andra har det. Lite ödmjukhet tack.

  7. Att få barn är livets största gåva och jag är oerhört tacksam över att jag lyckats få två friska barn! Graviditeter är olika och min första var jobbig mesans den andra underbar! Förlossningar är olika dom också och här i min blogg så lyfter jag det jag känner och upplever! För dig kanske det är klagomål men för mig är det det jag känner! Sen skriver jag mycket med glimten i ögat vilket kanske inte är lätt att förstå om man inte träffat och känner mig :) måhända att det är naturligt att föda vaginalt men jag tycker man ska ta psykisk ohälsa på allvar vilket läkarna gjorde när jag fick mitt snitt!

    Jag ventilerar mina känslor här på bloggen och mår jag dåligt så delar jag med mig av det, är jag glad så skriver jag om det! Jag vill inte Linda in något i glass och ballonger om jag inte känner att det är så! Vi förväntas alltid att vara konstant lyckliga och tacksamma när vi är gravida och ska föda barn men många mammor är inte det och det kan jag tycka är viktigt att lyfta !!

  8. Vilket gnäll det är på dig hela tiden och om allt. Att få vara gravid är asjobbigt, att få föda barn på kroppens egna villkor är asjobbigt, att få kejsarsnitt fastän det inte behövs är jobbigt, att amma är jobbigt. Det verkar som att du behöver en reality check. Det är en gåva att få vara gravid och inte alla förunnat. Det är också en gåva att få föda på ett naturligt sätt utan att tvinga kroppen på alla möjliga håll, och framför allt att genomgå ett snitt trots att man tvingat igång en vaginal förlossning är ju bisarrt… Visst att alla hjälpmedel ska finnas tillhands i nödsituationer, men dom ska inte missbrukas…

    Och att få ge sitt barn mat utan någon större ansträngning är fantastiskt!

    Du hade nog mått bra av att yttra lite glädje och uppskattning över ynnesten att ha burit och fått ett barn, snarare än att bara gnälla.




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ 2 = elva