Taggarkiv: Förlossning

Add Comment Register

Min förlossningsberättelse.

Okej here we go.

Måndagen den 22 februari klockan 15.00 skulle jag infinna mig på Östra för en igångsättning. Jag hade sedan tidigare ett såkallat förlossningskontrakt pga min rädsla och panik efter förlossningen med Wince. I kontraktet stod det i princip att jag skulle få en igångsättning och sen var tvungen att prova fram tills dess att jag var öppen 4 cm, om det fortfarande var så att jag då ville ha ett snitt så kunde jag lösa ut det här kontraktet och få det.

Vi kom in och fick vårt rum på förlossningen och allt kändes ändå ok trots att jag var som ett asplöv.Sköterskan kom in och presenterade sig och sa att vi snart skulle få träffa läkaren och prata lite innan vi sätter igång. Timmarna gick och vid 19 tiden kom en doktor och redan då hade jag börjat få panik, vart jag än befann mig så hörde jag alla vrålande kvinnor, i rummen jämte, i korridorerna ja överallt hörde jag vrål. Så jag grät väldigt mycket och var rädd. Läkaren och jag pratade lite och hon sa att jag kunde få åka hem och komma tillbaka för en vecka och snittas men nu var mitt psyke så redo för en bebis så det fanns ingen chans i världen att jag skulle kunna åka hem och behöva ladda om.

Dom satte då in en såkallad BARD kateter, en slang man kör in och sen blåser upp en ballong, tanken är att den här ballongen ska vara som bebisens huvud och ligga och reta upp och få kroppen att tro att det är bebisen. Det gjorde inte speciellt ont alls att få den här katetern men jag var så nervös och sugen på att komma bort lite så jag sög i mig lite lustgas för säkerhetsskull. läkarn sa att det kan ta upp emot 20 timmar innan katetern lossnar och då är man öppen ca 2-3 cm. Sjuksköterskan skulle komma och dra i den var tredje timme för att se om den skulle trilla ut. Niclas och jag käkade lite, kollade film och jag började få lite ont, ingen fara men ändå kraftig mensvärk och sen med mindre värkar som kom tätare och tätare, jag använde lite lustgas i bland men klarade mig fint. Kände dock att jag behövde få sova lite så jag fick morfin och en sömntablett

efter 6 timmar åkte ballongen ut och jag blödde endel, Nu hade jag fått mer täta värkar och jag fick en EDA i ryggen, många pratar om att den gör så himla ont men jag tycker knappt det känns att få den så det gick bra. Jag hade en egen liten dosa så att jag kunde fylla på edan när jag kände att värkarna blev för jobbiga, nu var jag öppen 3 cm och bedövningen gjorde så att jag kände mig helt lugn, Nu började jag dock spy som en kossa, tror inte jag tål morfin, spydde konstant.

efter ytterligare någon timme var jag öppen 5 centimeter och här drog jag fram mitt guldkort dvs kontraktet och bad om kejsarsnittet, VARFÖR? trots att jag var hyfsat smärtfri så var det inget mot paniken jag hade, paniken och ångesten var konstant och så sjuk att jag inte orkade mer, Man kontaktade läkaren och jag fick då besked om att dom hade några operationer före mig och att det skulle dröja någon timme så det man gjorde då var att stanna av min förlossning med Bricanyl? om jag inte minns fel och sakteliga förbereda mig för OP. En underbar känsla och lättnad, Jag fick duscha och sen på med operationskläder, Sen gick allt jätte fort, tydligen fick jag gå före i kön och helt plötsligt låg jag på operations bordet.

12790146_10156596415130788_242209705_o

En sal med typ 8 mäniskor där alla sprang runt, Jag fick en ny bedövning i ryggen och sen vart kroppen bedövad i från brösten och ner en ganska obehaglig känsla, speciellt för mig eftersom jag var tvungen att spy hela tiden, jag kände att spyan kom men jag kunde inte för egen kraft försöka få upp den, stackars Niclas fick sitta och fånga upp mina spyor under hela operationen. Jag kände absolut ingenting och allt som allt så tog det väl 1,5 timme från det att dom skar tills det att jag var ihop sydd och klar. Jag såg Bianca under hela tiden när dom gjorde iordning henne och efter ett tag rullades vi ner till uppvaket där jag var tills dess att bedövningen släppt.

12790178_10156596412980788_97176861_o

På operation.

12776939_10156596414085788_1646679001_o

På uppvaket när jag fick hålla henne för första gången.

Bedövningen släppte efter typ 2 timmar och då fick vi åka till BB-avdelningen, jag spydde rätt mycket på uppvaket också men inget mer sen. Vi fick vårt rum och jag låg mest i min säng, Kunde knappt resa mig pga smärtan efter snittet, det var två tunga dagar där det gjorde ont och jag knappt kunde gå men nu såhär 6 dagar efter känner jag mig kanske inte som vanligt men inte långt ifrån, jag har svårt att böja mig ner och plocka upp saker sen får jag ju inte lyfta heller, men jag trodde ärligt talat att det skulle vara mycket jobbigare så som läkarna skrämt upp mig. Efter förlossningen med Wince kunde jag inte gå på nästan 3 veckor så det här var ju över förväntan. För mig var snitt det bästa som kunde hända och jag är så lycklig över att jag fick det till slut, det har vart en lång och jobbig resa men nu jäklar är vi i mål och det blir inga mer barn hahah =)

Snälla hjälp mig.

DSC_0894

Jag är vanligtvis en positiv tjej, (kan jag komma undan med tjej vid 28?) försöker alltid se allt från den ljusa sidan,  är livet tufft så tar jag mig igenom den tuffa perioden på det bästa sättet jag kan och med en förhoppning om att jag kommer vara både starkare och en livserfarenhet rikare när det är över.  Jag skrattar mycket driver med mig själv och har lätt för att se det positiva även i den mörkaste stund.

MEN NU nu går det snart inte längre, nu har jag bitit ihop, försökt skärpa mig försökt att bli av med min rädsla, min skräck och min panik ångest inför förlossningen men det går INTE. Jag är ett känslomässigt vrak som när som helst kommer krascha och hur mycket vi än tigger och ber om hjälp från vården så går det inte. Vi får ingen hjälp förrän v 26. Och då vill jag poängtera att jag redan i vecka 10 var super noga med att  tala om för min barnmorska att jag så snart som möjligt vill ha besked om jag ska få snittas eller ej med tanke på att jag inte kommer fullfölja min graviditet annars. Nu är det två veckor kvar tills jag är inne i v 22 vilket är sista veckan för abort, och det är väl klart att jag INTE kan göra abort såhär långt in i graviditeten. MEN jag får ingen hjälp och det känns så förjävligt att jag knappt vet vad jag ska skriva. Bara tanken på att jag inte säkert kommer få ett snitt gör så att jag fysiskt spyr, alltså det kommer kräk ur min mun och det gör så ont i min kropp fysiskt ont. Min strupe drar ihop sig och det känns som om någon dragit åt den med ett riktigt hårt och långt snöre. Jag får svårt att svälja och hela tarmen värker.

Jag har alltså träffat tre läkare Ingen kunde verken säga eller göra något. Auroramottagningen har sådan kö att dom inte kan ta emot mig, trots att min remiss skickades dit för två månader sedan och trots det faktum att min barnmorska ringt och berättat för dom att detta för min del är akut. Jag fick till svar att jag inte kommer få någon tid förrän jag är i v 26 dvs 3 och en halv månad efter att jag bett om en akut tid. När jag väl kommer komma dit i v 26 kommer jag inte ens få träffa en läkare utan en barnmorska som ska försöka övertala mig till att föda normalt. och därefter väntar samtal efter samtal med psykologer etc. Detta betyder att jag ca 4 veckor innan beräknad födsel kommer ha ett besked vilket för mig och min situation är helt ohållbart med tanke på att jag är 1 meter från att krascha.

Jag vill förtydliga att vi ringt runt till alla instanser i hela Göteborg men bollas bara runt till olika kontakter och tillslut hamnade vi återigen hos min barnmorska som inte har makten att göra någonting. Vi bönar och ber på våra bara knän om att få hjälp men vi får ingen och det är helt jävla sjukt. Jag var säker på att jag skulle kunna få hjälp med tanke på att jag var ute i så god tid och hela tiden varit väldigt noga och tydlig med hur jobbigt det här VERKLIGEN är för mig.

HUR kan det får vara såhär? min sista graviditet är helt förstörd och trots att jag mått fysiskt bra så har det hittills varit min tuffaste psykiska utmaning någonsin. Hur ska jag kunna vara en bra mamma åt Wince när jag gråter hela tiden. Hur ska jag kunna ha ett fungerande liv när jag varenda vaken sekund har panik.

Vart ska jag vända mig? Finns det privata ställen att föda på? finns det andra kommuner som kan ta emot mig eller kan jag ta mig utomlands. Jag är desperat nu så vet ni något eller kan ni något om det här så snälla hjälp mig för jag går i tusen bitar snart.

En match med psyket.

Min resa för att få igenom mitt kejsarsnitt fortsätter och idag var jag på Östra för att träffa min andra läkare. Och just nu känns det fan hopplöst, känns som om jag tagit två steg tillbaka. Förra gången jag träffade en läkare så var han postitiv trovärdig och kändes super bra. Idag blev det tyvärr inte alls samma känsla. Vi kom in och hon började fråga om varför jag vill ha snitt och än en gång fick jag dra upp samma historia som sist, jag bröt i hop totalt därinne.

Jag vill bara försöka förklara för er hur jag känner inför det här med förlossningen. Jag har total panik och har en sån fruktansvärd ångest att det känns som om hela mitt organsystem är påväg ut ur bröstkorgen. Jag blir illamående och min kropp vill bara spy. Visst jag hade en skit jobbig förlossning men jag trodde faktiskt inte att jag skulle reagera såhär illa och såhär STARKT på det hela. Jag har en svår ångest och det finns ingen cell i hela min kropp som tänker tillåta en naturlig förlossning. Jag kan inte i ord förklara dom starka känslor av obehag som jag har och jag trodde inte att man som människa kunde känna såhär. För mig är det nytt.

Hursomhaver åter till besöket hos läkaren. Hon förklarade för mig att väldigt många kvinnor ändrar åsikt efter att dom pratat med Aurora mottagningen och bla bla bla. Jag bad på mina bara knän om att hon skulle kunna förkorta den här processen för mig då det gör att vi faktiskt inte fungerar normalt som familj nu när jag mår så dåligt över att inte veta om jag kommer få mitt snitt eller inte. VARJE kväll innan jag ska somna gråter jag, varje ledig sekund tänker jag på det här och det tar så mycket energi från mig att jag knappt känner igen mig själv. Graviditeten är en piece of cake för mig denna gången men ångesten håller på att käka upp mig inifrån. Jag har alltså nu träffat tre olika personer varav alla tre har sagt samma sak. Varför skulle jag gå till två av dom? hade det inte räckt med att den första sa att jag var tvungen att gå till aurora innan något annat överhuvudtaget kan hända? då hade jag sparat både tid och ångestattacker. Det känns som om att dom bara skickar runt mig och jag kan inte se någon som helst anledning till detta. Jag mår som sagt skit dåligt och skulle snarare behöva träffa någon som faktiskt KAN göra ngt åt situationen inte träffa någon trött läkare som försöker förklara för mig att alla som kommer in till henne minsann vill ha kejsarsnitt. Och att det är det bästa och mest naturliga sättet att föda vaginalt. FINE jag fattar att det kanske är bäst för 99 procent av alla kvinnor men för mig betyder en vaginal förlossning, ja vad betyder det. det är inte ens med som alternativ. Det går helt enkelt inte.

Bajs, jag måste sluta att tänka på det här lite nu. Måste ha sömn, vätska och huvudvärkstablett om jag ska lösa morgondagen. Puss på er

IMG_7247

 

 

Mina Favoriter.

pinkorblue

Nu kan ni gå in på Pinkorblue.se och hitta mina morsdags favoriter!

Ett regnigt Göteborg idag. Känns mer som November. Startade dagen med deklaration, helt sinnesjukt att man alltid gör det sista dagen haha jag fattar inte. Ska snart iväg till Tilda för inspelning och bebis gos, å herregud har en känsla av att livmodern kommer skrika lite efter liten bebis så kanske får gå hem och öva lite efteråt. Nee men på riktigt så är jag inte redo än, har inte bearbetat min förlossning med Wince så att ladda för en ny vore liksom som att skjuta sig själv i foten lite. Men mer om det vi annat tillfälle, jag har fullt upp med mitt kaffe och min tryffelsalami!

Vi hörs senare och om det slutat spöregna ska jag visa er den nya altanen för den blev för jävla bra! Puss