Taggarkiv: gravid

Add Comment Register
Annons

Bianca Feline Wejrot.

IMG_7616

IMG_7615

IMG_7614

Vi väntar alltså en liten tjej =) en liten Bianca Feline Wejrot. Jag har ju hela tiden vart så säker på att det var en tjej därinne så jag blev inte jätte chockad men ändå =) vi är överlyckliga och eftersom vi bara ska ha två barn så är det extra kul att ha en av varje. Wince ska få en lillasyster och vi ska få en dotter!! MAGI.

Annons

Gravid v19

gravid v 19 (2)

mage v 19

pregnant

Gravid v 19. Nu är jag inne i vecka 19 och på tisdag så är det ultraljud som gäller. Jag mår fysiskt jätte bra men psyket däremot det spökar. Jag är så hemskt ledsen över det här med snittet och får mer och mer panik för varje dag som går. Har svårt och njuta av graviditeten vilket suger.  Som tidigare är jag helt besatt av mat och börjar bli stoor redan. Vart ska det här sluta haha.  Ryggen känns men som sagt fysiskt mår jag i övrigt toppen.

Annons

Gravid vecka 18

Gravid vecka 18

Att vänta nummer 2

 

Graviditeten går ju smärtfritt som en dans på rosor och kan inte jämföras med den förra, två olika upplevelser om man frågar mig. Jag var inställd på ett nio månaders helvete men har än så länge knappt känt av min graviditet ja förutom den förlamande tröttheten som antaglien är oundviklig.  och ryggen som bråkar =)

 

Mycket tankar som snurrar nu och en stor del handlar om mitt snitt, jag har ju en OTROLIG förlossningsrädsla men tvingas slåss för att få igenom ett planerat kejsarsnitt, detta gör att jag har väldigt svårt för att njuta av graviditeten och jag känner mig extremt motarbetad av all vårdpersonal som jag stöter på. Tråkigt att en sån grej ska behöva förstöra nu när jag mår så bra i övrigt. Vad handlar det om egentligen? Är det pengarna? Jag kan utan problem betala dom extra kostnader som  är vid ett snitt. Blir så matt. Den allra jobbigaste känslan är väl att man inte blir tagen på allvar. Att jag för dom bara är en kvinna som helst bara vill slippa att få en uttänjd muttis. SKANDAL.

Sen tänker jag också mycket på Wince. Hur han kommer ta det här med att få ett syskon. Visst är det ju helt fantastiskt att ha men samtidigt kommer hela hans värld vändas upp och ner och på något sätt kan jag inte hjälpa att jag redan tycker lite synd om honom, kanske är det för att jag alltid haft min mamma för mig själv och inte behövt dela henna med andra barn som gör att jag känner så här. För jag vet ibland när det kom på tal när man var mindre det här med syskon och jag tänkte alltid nej fy fasen jag skulle aldrig vilja dela min mamma med någon. Min mamma är MIN mamma och inte någon annans. Nu kommer nästan hela min vakna tid gå åt till bebisen i början och jag VET att jag kommer känna mig väldigt otillräcklig.

Andra tankar som far i mitt huvud är faktiskt om jag kommer orka. Missförstå mig rätt nu, vi är överlyckliga över att få en till bebis men ibland så kan jag inte hjälpa att jag tänker huruvida detta kommer mäktas med. Jag känner att vårt liv många gånger redan är kaos med tid som inte finns, dåligt samvete som knockar än 100 gånger dagligen, hur man springer till spårvagnen med andan i halsen för att slippa dom onda blickarna på dagis. Och att den redan minimala sömnen antagligen inte kommer bli längre.  Kommer vår relation klara av ytterligare år med sömnlösa nätter, vaggande vagnar och konstant huvudvärk. Kommer vi klara av att hitta glöden när det är som kämpigast, kommer vi kunna skratta åt ner bajsade sängar och ännu mer vabb? Jag hoppas det och innerst inne tror jag absolut att vi kommer kunna göra det MEN vi måste anstränga oss båda två. Vi måste hinna med att ha tid för varandra även om inte tiden finns där. Ta den där pussen när man möts i dörren eller sätta sig ner med ett glas vin i soffan när båda barnen somnat trots att det enda man själv vill är att få stänga sina blå. Se den andre och kämpa tillsammans. Småbarnsåren är tuffa, fantastiska, härliga, skit jobbiga,  och underbara.  Nu ska jag passa på att vila för Wince sover och min preggo kropp skriker efter sömn. Puss på er

 

Annons

Gravid v 17

gravid vecka 17

mage vecka 17

Preggo vecka 17 och allt rullar på. Fortfarande inga krämpor. Tyckte dock att jag kände det lilla livet häromdagen men jag vet inte kunde ju lika gärna vart  ”a fart on the way” liksom. Ruskigt trött och med en förkylning i kroppen blir det inte bättre direkt. Men jag har två lediga dagar från det ”riktiga jobbet” vilket gör att jag kan hålla på med det ”andra jobbet” från sängen. Det viktiga för mig nu är nog att försöka sova så ofta jag kan och inte få dåligt samvete för att det ligger otvättad tvätt i källaren eller disk i diskhon. Jag försöker att effektivisera allt jag eller familjen gör på ett maniskt sätt haha. Ett problem jag har det är ju hungern, jag är näst intill besatt av mat och tänker på det varje vaken sekund. Makaroner och köttbullar till frukost är inte ovanligt och jag får väl i mig en 5000 kalorier om dagen vilket jag måste försöka tänka på men det är tusan inte lätt.

Ikväll kommer Niclas hem från Sthlm och vi ska fira den lilla korven som blir två år =) tänk att det var två år sedan jag låg där på BB med en nyckläkt i famnen =) tiden går lite för fort ibland. Nää hörrni nu kallar mailkorgen och magsäcken Puss

Annons

En match med psyket.

Min resa för att få igenom mitt kejsarsnitt fortsätter och idag var jag på Östra för att träffa min andra läkare. Och just nu känns det fan hopplöst, känns som om jag tagit två steg tillbaka. Förra gången jag träffade en läkare så var han postitiv trovärdig och kändes super bra. Idag blev det tyvärr inte alls samma känsla. Vi kom in och hon började fråga om varför jag vill ha snitt och än en gång fick jag dra upp samma historia som sist, jag bröt i hop totalt därinne.

Jag vill bara försöka förklara för er hur jag känner inför det här med förlossningen. Jag har total panik och har en sån fruktansvärd ångest att det känns som om hela mitt organsystem är påväg ut ur bröstkorgen. Jag blir illamående och min kropp vill bara spy. Visst jag hade en skit jobbig förlossning men jag trodde faktiskt inte att jag skulle reagera såhär illa och såhär STARKT på det hela. Jag har en svår ångest och det finns ingen cell i hela min kropp som tänker tillåta en naturlig förlossning. Jag kan inte i ord förklara dom starka känslor av obehag som jag har och jag trodde inte att man som människa kunde känna såhär. För mig är det nytt.

Hursomhaver åter till besöket hos läkaren. Hon förklarade för mig att väldigt många kvinnor ändrar åsikt efter att dom pratat med Aurora mottagningen och bla bla bla. Jag bad på mina bara knän om att hon skulle kunna förkorta den här processen för mig då det gör att vi faktiskt inte fungerar normalt som familj nu när jag mår så dåligt över att inte veta om jag kommer få mitt snitt eller inte. VARJE kväll innan jag ska somna gråter jag, varje ledig sekund tänker jag på det här och det tar så mycket energi från mig att jag knappt känner igen mig själv. Graviditeten är en piece of cake för mig denna gången men ångesten håller på att käka upp mig inifrån. Jag har alltså nu träffat tre olika personer varav alla tre har sagt samma sak. Varför skulle jag gå till två av dom? hade det inte räckt med att den första sa att jag var tvungen att gå till aurora innan något annat överhuvudtaget kan hända? då hade jag sparat både tid och ångestattacker. Det känns som om att dom bara skickar runt mig och jag kan inte se någon som helst anledning till detta. Jag mår som sagt skit dåligt och skulle snarare behöva träffa någon som faktiskt KAN göra ngt åt situationen inte träffa någon trött läkare som försöker förklara för mig att alla som kommer in till henne minsann vill ha kejsarsnitt. Och att det är det bästa och mest naturliga sättet att föda vaginalt. FINE jag fattar att det kanske är bäst för 99 procent av alla kvinnor men för mig betyder en vaginal förlossning, ja vad betyder det. det är inte ens med som alternativ. Det går helt enkelt inte.

Bajs, jag måste sluta att tänka på det här lite nu. Måste ha sömn, vätska och huvudvärkstablett om jag ska lösa morgondagen. Puss på er

IMG_7247

 

 

Annons

Gravid!!!

IMG_7218

IMG_7219

 

Yes kompisar Wince ska bli storebror och jag och Niclas är överlyckliga!! var precis iväg på KUB testet och allt såg fint ut. Jag trodde man skulle vara lite mer kaxig såhär andra gången men känslorna som dyker upp när man får se den där lilla krabaten på skärmen är obeskrivlig. Armar, ben en kropp och ett hjärta som slår. Jag är i vecka 13 och nu kan jag äntligen börja blogga loss ordentligt om hur jag mår, alla mina tankar, funderingar och annat som jag nu under en tid fått hålla för mig själv. Jag kommer berätta allt om graviditeten so far under kommande dagarna. Niclas och jag ska ta med Wince på en premiärtur till Liseberg idag. Så vi hörs under morgondagen!

Puss på er!!! /Lycklig tjej.