Att vänta nummer 2

Graviditeten går ju smärtfritt som en dans på rosor och kan inte jämföras med den förra, två olika upplevelser om man frågar mig. Jag var inställd på ett nio månaders helvete men har än så länge knappt känt av min graviditet ja förutom den förlamande tröttheten som antaglien är oundviklig.  och ryggen som bråkar =)

Mycket tankar som snurrar nu och en stor del handlar om mitt snitt, jag har ju en OTROLIG förlossningsrädsla men tvingas slåss för att få igenom ett planerat kejsarsnitt, detta gör att jag har väldigt svårt för att njuta av graviditeten och jag känner mig extremt motarbetad av all vårdpersonal som jag stöter på. Tråkigt att en sån grej ska behöva förstöra nu när jag mår så bra i övrigt. Vad handlar det om egentligen? Är det pengarna? Jag kan utan problem betala dom extra kostnader som  är vid ett snitt. Blir så matt. Den allra jobbigaste känslan är väl att man inte blir tagen på allvar. Att jag för dom bara är en kvinna som helst bara vill slippa att få en uttänjd muttis. SKANDAL.

Sen tänker jag också mycket på Wince. Hur han kommer ta det här med att få ett syskon. Visst är det ju helt fantastiskt att ha men samtidigt kommer hela hans värld vändas upp och ner och på något sätt kan jag inte hjälpa att jag redan tycker lite synd om honom, kanske är det för att jag alltid haft min mamma för mig själv och inte behövt dela henna med andra barn som gör att jag känner så här. För jag vet ibland när det kom på tal när man var mindre det här med syskon och jag tänkte alltid nej fy fasen jag skulle aldrig vilja dela min mamma med någon. Min mamma är MIN mamma och inte någon annans. Nu kommer nästan hela min vakna tid gå åt till bebisen i början och jag VET att jag kommer känna mig väldigt otillräcklig.

Andra tankar som far i mitt huvud är faktiskt om jag kommer orka. Missförstå mig rätt nu, vi är överlyckliga över att få en till bebis men ibland så kan jag inte hjälpa att jag tänker huruvida detta kommer mäktas med. Jag känner att vårt liv många gånger redan är kaos med tid som inte finns, dåligt samvete som knockar än 100 gånger dagligen, hur man springer till spårvagnen med andan i halsen för att slippa dom onda blickarna på dagis. Och att den redan minimala sömnen antagligen inte kommer bli längre.  Kommer vår relation klara av ytterligare år med sömnlösa nätter, vaggande vagnar och konstant huvudvärk. Kommer vi klara av att hitta glöden när det är som kämpigast, kommer vi kunna skratta åt ner bajsade sängar och ännu mer vabb? Jag hoppas det och innerst inne tror jag absolut att vi kommer kunna göra det MEN vi måste anstränga oss båda två. Vi måste hinna med att ha tid för varandra även om inte tiden finns där. Ta den där pussen när man möts i dörren eller sätta sig ner med ett glas vin i soffan när båda barnen somnat trots att det enda man själv vill är att få stänga sina blå. Se den andre och kämpa tillsammans. Småbarnsåren är tuffa, fantastiska, härliga, skit jobbiga,  och underbara.  Nu ska jag passa på att vila för Wince sover och min preggo kropp skriker efter sömn. Puss på er