Fredagsfarsen
Att ge sig iväg med båda barnen är ibland som en dålig fars. Men man får inte vara rädd att ta sig ut och hitta på saker själv med två små, då blir man ensam.
Idag var det ändå en simpel sak. Sickla och lunchdejt med fina Sara. Innan dejten kände jag mig tvungen att stanna vid systemet också. Så först komma iväg med ett barn som inte alls vill samarbeta klädesmässigt (linne och kjol är inte ok en regnig och blåsig dag) och en trött Folke som inte alls vill sitta och vänta. Men fördelen är att när Tyra gråter och gnäller så tystnar nästan alltid han och skrattar.
Sen in med barn och vagn och packning i bilen, sen ut med barnen vid systemet. Köpa på sig lite av varje, finns sällan tid till reflektion. Sen in med allt igen. Gasa iväg några meter till nästa garage som ligger närmare så vi slipper bli så blöta.
Och så ut igen med allt och faderullan. Försöka få barn att äta och själv att äta. Låta Tyra springa av sig lite och så hem.
Bästa scenen i min fars är ändå den sista innan ridån går ner, när vi kommer hem. Tyra har somnat, det har inte Folke som vid det här laget är ganska hungrig. Öppna och larma av, in med vagn, påsar och skötväska. Ut och hämta in bebisen först som blir sittande i hallen, missnöjd. Sen få in Tyra och lägga henne i sängen.
Stänga dörrar, komma ihåg att låsa bilen, ta upp Folke ur babyskyddet. Värma gröt.
Ridån går ner och vi är hemma och huset är tyst med sovande barn. Jag fick handla lite och äta lunch med en vuxen. Så värt allt bärande och kånkande.