Folke
Folke älskade vän. Tänk att 1,5 år senare så drar fortfarande pappa och jag en lättnadens suck när du somnar. Du är ju en ”ända in i kaklet kille”, så nog pustar vi ut när du är tyst i 11 timmar.
Men du är också den som vi så ofta sitter uppe sen och småfnittrar åt när vi minns dagen, och tittar på kort på dig. Du är så mycket av allt på nått sätt.
Häromdagen fick jag en sån bra blick av en annan mamma i affären. Du vet när du tagit dig upp till frysplastpåsarna vid kassorna och fått tag i den yttersta påsen och sedan klättrat ner och dragit med dig resten av påsarna ut genom de första dörrarna innan jag fick tag i dig. Du vet sekunden efter att du svarat ja när jag frågat om du tänkte hjälpa mig med att lägga mjölken under vagnen. Och jag bara skulle sträcka mig efter mjölken som du skulle få.
Du vet den sekunden som du såväl utnyttjade. Då fick jag en varm blick av en annan mamma som betydde så mycket, för hon fattade. Såna blickar ska jag också ge till mammor som svettas för andra saker än bara varmt väder, den dagen mina ögon inte konstant måste hållas på dig. Min lilla tokmaja.