Folke avslutade sitt första år hög på adrenalin.

Folke avslutade sitt första år med att igår vara verkligen a pain in the ass. Inte hans fel, utan den adrenalininhalering som gjordes på kvällen. Han vart hög som en skyskrapa och verkligen röjde järnet tills han stupade kl elva. Men han var glad, som ett litet fyllo. Men detta gjorde att hans sång på sängen som vi har i vår familj fick flyttas fram till kl åtta på morgonen. Folke var så trött så trött imorse.

Alla hans presenter slog så himla väl ut. Speciellt gitarren har han dragit runt på hela dan. Vi var till Sachsska och blev undersökta och utskrivna. Dock fick vi behålla inhaleringsmaskinen eftersom han behöver andas in koksalt några dagar till.

Sen förberedde vi kvällens födelsedagsmiddag tillsammans med farmor och farfar. Markus bakade semmelbullar och jag gjorde en av Folkes favoriter; lasagne.

En bra dag avslutades på bästa sätt. Och nu har vi en 1 åring och en 3 åring i huset. Inga bebisar längre. Ett nytt slags liv tar vid. Det finns ganska mycket saker man han hitta på nu med båda barnen tillsammans, så det är lite surt att Markus snart tar över stafettpinnen, för just nu njuter jag i stora drag av mina små monster som växer så fort! Jag smider planer för hur jag ska kunna vara med dem så mycket som möjligt i höst.

Folke sjunger ”det lilla ljus jag har” när han fick syn på ljuset i födelsedagståget.

Idag blir världens bästa Folke 1 år! Efter en fin och odramatisk förlossning på Södra BB som ni kan läsa om här, så har han tagit sin plats i familjen som teaterapan och dramaqueen.

Folke har traskat runt i över en månad nu och är väldigt stabil på alla sätt och vis. Han klättrar upp på bord, stolar, sängar och fönsterbrädor, men han tar sig även ner odramatiskt. Han har från början fattat att man ska backa. Han snubblar och ramlar nog mindre än vad Tyra gör faktiskt.

Han är väldigt social och gillar när det händer saker och det är folk omkring honom. Han ”pratar” hela tiden, men det ord man kan skönja i babblet är blomma, lampa, mamma, Tyra och titta där. Han gillar att sjunga och kan rörelserna till Imse Vimse, I ett hus, Lilla snigel och Det lilla ljus jag har (sånt som händer när man är stammis hos kyrkans öf…)

Folke har, precis som sin storasyster, en stark integritet. Han har samma egenvilja och känsla för att klara sig själv som hon har. Men hans yttrar sig lite annorlunda. Tyra blir ledsen och tjurig om hennes integritet kränks, Folke blir gapig och förbannad.

Just nu älskar han att leka jaga. Säger man ”nu kommer jag och tar dig” så piper han iväg med ett tjut av glädje. Han hatar att klä på sig kläder.

Han tar stor kraft och plats. Men det är oftast så att efter intensiva dagar med Folke så kiknar Markus och jag av skratt när vi sitter på kvällen och går igenom hans hyss och vedermödor. Han ger oerhört mycket glädje.

Han älskar att retas med sin storasyster, som i sin tur är den lättretiga typen. Men det är med många glimtar i ögonen som dem kivas. Även fast ljudnivån stundtals är betydligt högre än vad vi önskar i vårt hem. Vi jobbar väldigt mycket¨på hur vi vill ha det hemma och hur man ska bete sig mot varandra. På ett år så har dem växt ihop ganska ordentligt och åker man iväg nånstans så håller dem ihop.

Hipp hipp hurra! Och nu börjar ett år som kommer bjuda på så otroligt många häftiga saker i hans utveckling. Jag som inte är en bebismänniska har längtat lite efter den här dagen faktiskt.

Sachsska barnsjukhuset är berikad med stockholms gladaste kille. Ingen sköterska lämnar rummet utan att ha skrattat lite.

Nu är det klart att Folke blev en pinne i statistiken, han har RS virus. Vad ett sånt virus gör för ett barn med förkylningsastma och lungor som haft lunginflammation är skrämmande. Fruktansvärt det han har fått genomlida egentligen.

MEN, det goda i att han fått en exakt diagnos är ju att man vet exakt hur han ska vårdas för sitt RS. Nu skippar man den extrainsatta astmamedicinen (ventoline och atrivent) och fokuserar på koksalt och adrenalin för att slemmet ska lossna från lungorna. Han har många dagar med hosta framför sig. Förhoppningsvis får han komma hem imorron nu när det inte är fara för livet längre och han kan äta och syresätta sig själv. Vi har ju även i våras haft koksalt och inhalator hemma, så de rutinerna är vi kända med.

Tyra är lättad också. Hon berättar ju inte hur hon känner, men det har varit lätt att se. Hon har varit med från när Folke precis stabiliserats i akutrummet och sen sett hur han blivit bättre för varje dag. Hon har sett våran rädsla och känt våran oro, och hon har sett våran glädje när Folke bättrar på sig och känt våran lättnad. Tyra har dessa dagar gått på toaletten efter en stund hon kommit på besök, hon som nästan alltid bara bajsar hemma har inte kunnat göra det hemma (första tecken på att hon är orolig för nått; äter och bajsar dåligt) men har slappnat av såpass när hon fått se och vara med Folke, att hon kunnat lätta på trycket ganska snabbt efter hon kommit på besök.

Vi har funderat på att skaffa barnvakt nån timme eller två dessa dagar men har sedan ångrat oss och låtit henne vara med lika mycket som
oss. Jag vet ju själv hur dåligt man mår när man inte får vara med på sjukhuset och inte kan se allt som händer. Sen så tror jag att man lär sig mycket av att få se sina föräldrar i olika slags känslosituationer. Jag tror inte man vinner nått på att inte vara ärlig eller försöka dölja nått för ett barn. För det går inte, dem vet allt ändå, barn har ju ett sjätte sinne.

Först av allt, TUSEN TACK för alla kommentarer här och på Facebook och Instgram! Vi är alla rörda över att så många hört av sig till oss och visar omtanke. Många fina sms från vänner och familj dessutom.

Idag är en ny dag och med framsteg. Folke är fortfarande astma och andningspåverkad och klarar sig inte utan syrgasen ännu. Men han äter bra och får bättre och bättre värden så imorgonbitti ska vi testa att vara utan syrgasen. Det stora steget mot utskrivning!

Men annars är det svårt när han piggnar till att hitta på saker att göra! Han sitter ju fast i saturationsmaskinen och syrgasen i väggen. Dessutom har han kanylinfarten med tillhörande bandage på högerhanden, så han har svårt att äta själv och att pilla på leksaker som han vill. Jag lyckades roa han en stund i handfatet som alla sladdar med nöd och näppe räcker till. Han plaskade och hade det kul faktiskt. Jag sätter verkligen hoppet till att han slipper syrgasen imorron så blir det lite lättare för honom att gå runt. Det är NÄSTAN omöjligt med en liten kille som gärna vill gå runt och upptäcka när han orkar, men inte kan det. Både vi och han tycker att det är frustrerande.

Jag var med Tyra till frisören i centrum idag på dan. Livet går ju vidare för henne, det är bra på ett sätt att man inte helt stannar upp. Utan det är bara att svälja och hantera oron och traska på. Hon har verkligen tjatat om att få klippa sig och visste att jag hade bokat en tid till torsdag, så det var bara att gå dit. Hon behövde verkligen ta bort några centimeter, och nu i efterhand, när jag insåg hur bra hennes hår lämpar sig för en pageliknande frisyr, så ångrar jag att vi inte klippte lite till.

Men nu går livet vidare på sjukhuset. Inhalationer var tredje timme och förhoppningsvis en Folke som sover bort sitt virus. Dem topsade han idag för virusprov, men det tar ju ett par dar innan vi får svaren. En virusstam som går hårt åt luftvägarna verkar det ju onekligen vara.

Ny frissad och nöjd med glitter och rosa spray i håret. Såren i ansiktet kommer från ett missöde i pulkabacken.

Det finns egentligen ingenting som
hittills hänt i mitt liv som jag upplevd som mer skräckfyllt än idag. Idag var världens sämsta idag. Idag var dagen när Folke fick åka ambulans till sjukhuset. För när astma går från jobbig till farlig kan gå fort fick vi erfara. Tänk er blek och andningsnöd på Folke. Tänk akutrum och massa blåa rockar och adrenalinsprutor. Där nånstans befinner jag mig fortfarande mentalt.

Astma visar sig vara jordens avskum och jag lägger mig platt och ber dig kära astma att lägga av nu ett tag, för nu har vi fått nog. Folke behöver fortfarande syrgas och dropp men är stabil och mår ganska ok trots allt. Det är ingen fara på torpet om man säger så. Han blir kvar på barnsjukhuset tills han klarar av att andas utan syrgas och den där jädra astman ger upp. Men det kan ju vända lika snabbt åt det bra hållet så han kan ju om allt vill sig väl vara på benen imorron igen.

Uppdatering imorron och då hoppas jag på en lite muntrare ton i denna blogg.

Här är två minuter av vårat liv. ”Ojoj Folke” och ”jaja Tyra” är förövrigt två vanligt förekommande fraser i vårt hus.

Tyra har en väl utarbetad argumentationsteknik. Därav varför hon för vilja med att ha en t-shirt på sig med motiveringen ”de blir inte luftigt annars”.

Måndag idag och nollgradigt. Jag har hyvlat bort is och snö på framsidan för att undvika iskana. Det i sig var ett träningspass, men ikväll ska jag börja veckan på bästa sätt med lite viktlyftning tillsammans med Tantalexandra på Friskis. Förra veckan var jag på tre styrkepass och sprang tre löppass också. Är det ett begynnande träningsflow? Jag har blivit utmanad av min bror och min farbror att springa ett lopp i höst, och det är något jag måste ta på fullaste allvar.

Nu kan man nog säga att Folke är ett gående barn, eller bebis som jag fortfarande säger. Han hade en jobbig eftermiddag och kväll igår men vaknade upp som en gående kille. Han kryper inte alls utan det är stående som gäller. Så det var väl det som orsakade stormen kanske.

Imorse var typ halva avdelningen med dem där minsta minstingarna på förskolan sjuka. Jag lämnar Tyra inne på onsdagar eftersom hon börjar redan 08.00. Idag tog jag av Folke sin overall också så han slipper ligga strandad på golvet. Han knallade runt inne på dagis (Tyra fullkomligt älskade det) och jag kände att om jag lämnar han här nu så skulle han nog knappt märka att jag försvinner. Jag skulle nog kunna hämtat han efter lunch utan att han gråtit efter mig eller Markus. Däremot skulle han nog ha gråtit tusen gånger över saker han inte når.

Men vi gick till öppna förskolan istället. Hemma är det gnäll men där är han fantastiskt glad, tills mat och sovklockan ringer. Han verkar behöva komma hemifrån ibland. Kanske är det hans personlighet, eller så är det för att han är så van att ha en storasyster hemma. När Tyra är på dagis så blir det ju så himla tyst och lugnt helt plötsligt.

Idag blir alltså min minsta 11 månader. Holy macarony, nu pinnar det på för fort känner jag. Tiden mellan 9 månader och nu känns overklig, har den hänt? Hur snabbt kan en höst gå? Om en månad är han 1 år, mycket märkligt. Men skönt. Jag är inte en bebismänniska och välkomnar Folke att lämna bebisåret bakom sig. Det är en fin tid, men det är så intensivt.

Folke väger 10,3 kg och är 76 cm lång. Använder strl 80 och 86 och har börjat tagit över mycket av Tyras saker. Han äter välling till frukost, lunch vid 11, ett lättare mellanmål (han är ingen mellanmålsmänniska), middag vid 17 och välling på kvällen. Han går och lägger sig runt 19 och vaknar oftast mellan 6.30 och 7.

Han ratar fortfarande burkmat och gillar inte att bli matad. Äter gärna själv och favoriterna är blodpudding och ugnspannkaka. Kyckling och ris kommer inte långt efter.

Han ställer sig upp utan stöd och går. Men ännu går krypandes snabbast så han väljer fortfarande det när han vill nånstans.

Gillar musik och bollar. Står gärna och länge vid Mickispisen och rör runt i skålar och i stekpannan. Han har hittills i sitt liv använt den mer än Tyra någonsin gjort. Gillar allt som är Tyras. Busar gärna och leker tittut. Gillar att låtsasmata oss vuxna och att leka ”tack tack”.

Tror att han kallar sig själv Dodde eller Dodda.

——————————————-

Folke har firat dagen på språng. Först var vi på återbesök hos astmadoktorn som ville stämma av och lyssna såhär mitt i vintern. Allt var bra och nu behöver vi inte komma tillbaka förrän nästa höst. Tyra var en riktig liten hjälpreda och hjälpte mig med Folkes ytterkläder och skötväskan. Doktorn tyckte hon var så kavat och snäll, så hon fick sig en liten leksak ”för att hon är en snäll storasyster”. Snälla storasystern såg sedan till att även lillebror fick en leksak, ”han var ju snäll som inte skrek så mycket”.

Lekrummet hos doktorn. Tyra kör Folke och Folke fick också köra en bit. Det skrek han sig till såfint så. Inget fel på hans lungor inte.

Sen var vi akuthungriga Tyra och jag. Folke hann äta hemma innan vi for. Lyxade till det med McDonalds och Folke vart sur över sin frukt. Men livet är inte alltid rättvist.

Slutligen var det dags att handla på CoopForum. Jag sög ut det sista ur barnen tror jag eftersom att dem somnade innan jag hann ut från parkeringen. Skönt. För det är lyx att packa upp matvaror utan helan och halvan.

Jag tror Folkes 11 månaders dag var fin för honom. Jag är mest trött på att spänna av och på bilbarnstolsbälten. Uppfyllde dagskvoten med råge.

Idag har två BVC besök betats av. Ett mycket försenat 10 månaders läkarbesök för Folke (som blir 11 månader imorron). Jag bokade och avkokade hejvilt hela december och idag var helt enkelt bäst.

Folke väger 10,3 kg och är 76 cm lång. Han ligger exakt på normalkurvan. Jag frågade lite om den och BVC sköterskan och läkaren var överrens om att den grundar sig på barn från Solna/Sundbyberg på typ 50-talet, och inte Sollefteå som jag felaktigt hört innan.

Tyras 3 års kontroll gick galant och hon har växt exakt en decimeter och gått upp 3 kg på ett år. Dagens siffror visade 16 kg och 100,5 cm. Även hon har alltid legat mitt på normalkurvan, men är dock liiiite över nu vid 3 år. Men då ska ni veta det att halva min släkt kommer från Solna, så det är väl inte så konstigt att barnen ligger på kurvan, moahaha.

Vi pratade trots och precis som vi tycker, så säger även BVC sköterskan att vara på förskolan på dagarna kan förstärka trotsen hemma. I Tyras fall har det aldrig varit nån tvekan om det, det skrev jag ju om redan i våras när Folke kom, och hon var hemma två extra dagar i veckan. Det gör stor skillnad på henne. Torsdagar och fredagar är verkligen lugna och sköna dagar. Visst tjafsar vi och så, men de där rejäla krascherna som är så sjukt jobbiga och tar lång tid för henne att komma ur, kommer bara de dagar hon varit på förskolan. Och när helgen kommer och hon redan varit hemma två dagar och varvat ner några pinnhål och fyllt på med mamma/pappa tid, så är det stundtals fantastiska stunder vi delar med henne.

MEN. Även ett besök när hon är själv utan oss hos typ Farmor och Farfar utlöser samma kraschlandning ska jag erkänna. Det är nog inte förskolan i sig som utlöser trotsanfall hos Tyra, utan snarare att hon är ifrån oss. Hon sköter sig alltid borta och tar igen ALLT när hon kommer hem. Det är så vi märker om hon behöver mer tid med oss. Det hjälper oftast med att hon får oss för sig själv en stund på kvällen för att varva ner och fylla på lite.

I höst hoppas jag verkligen att jag kan gå ner lite i tid och även ha fredagar ledigt. För tänk vad skönt det skulle vara att kunna varva ner och mjukstarta en helg. Jag vill helst inte ha barnen alla dagar i veckan på dagis, och det skulle vara skönt om det gick att ordna nu medan dem är små. Och att kunna bo som vi vill men ändå jobba så lite som vi ekonomiskt mäktar med, är en stor uppoffring. Visst lockar det att jobba mer, börja tjäna ordentligt med pengar och ha råd till mer. Men jag funkar inte så med barnen, jag har blivit rejält blödig sen jag fick mina cirkusapor och vill vara en massa med dem. Ångesten inför mars och slutet på min föräldraledighet har börjat krypa på rejält.

Här får ni en minut med Folke. Hans humör pendlar värre än någon jag någonsin känt tror jag. Markus tycker han är lik mig till humöret.:

Folke är en riktig pajas alltså. Han tar stor, stooooor, plats här hemma. Han blir ofta knuffad och buffad på av syrran och har därmed lärt sig att vara likadan. Springer hon iväg eller om han vill ha nått han inte når eller får så skriker han istället. Skriker och skriker, argsint. Han tror att han är herre i det här huset och verkar inte ha fattat att han är lillebror. Herregud, han blir avis om jag håller typ Tyras nalle i min famn. Han tror sig ha konstant och instant tillgång till samtliga familjemedlemmar.

Han har börjat att gå och klättra. Han slänger sig på golv och pratar med sig själv upprört när han blir lite arg eller upphetsad.

Man hör honom hela tiden. Och hör man honom inte har han lyckas klättra upp nånstans han inte får eller så suger på en toaborste eller nått annat mysigt.