Här tutar jag i mitt eget horn igen. Men jag känner att det är helt befogat på alla sätt och vis.

Med halva styrkan ute på Dalarö för att fixa till båten inför sommarsäsongen, och bebisen som var kvar hemma med mig som började gnugga sig i ögonen, så såg jag en liten lucka att få till det här med träning idag på självaste nationaldagen.

Finns det nått som är nästan lika oeffektivt som att inte träna så är det att ge sig ut och springa utan att ha planerat innan hur passet ska se ut. Men jag slängde ner Folke i vagnen och drog mot, vad jag vet, Tyresös brantaste backe. Dags att kliva ur den berömda och beryktade bekvämlighetszonen, dagen till ära. Dessutom så gör det inget att jag inte planerat passet innan eftersom de 2,5 km dit ochsen lika många kilometrar hem mer fungerade som uppvarvning och nedvarvning. Och man måste jogga ganska sakta med syskonvagnen, för den är inte helt optimal som joggingvagn.

Jag orkade tre gånger. Men det var nog det jobbigaste jag gjort sen jag födde Folke. På tredje rundan så fick jag den där bekanta metallsmaken i munnen och syra i benen, då vet man att man klivit ur bekvämlighetszonen. Ganska nöjd sprang jag hem igen, och belönade mig med att gå den sista kilometern och äta en banan. Sjukt nöjd och sjukt rödflammig i ansiktet.

Ser ni vagnen där nere till vänster, den blå lilla pricken. Fatta då hur brant den där jäkla backen är.