Tisdagen den 24 Juli vaknade jag 05 av att värkarna var igång. Trodde fortfarande inte att det var värkar då jag inte hade räknat med att det skulle kännas som det gjorde. Jonas erbjöd sig att stanna hemma från jobbet men jag sa att han kunde gå dit ändå. Men efter en timme och allt hade blivit värre så bad jag honom stanna hemma ändå. Jag skulle på besök hos barnmorskan vid 11 och ville att han skulle följa med dit. Men vid 07 gjorde det så ont att jag inte klarade av att vara hemma. Så jag ringde förlossningen och dom bad oss komma in. Dom satte CTG och gjorde en undersökning. Jag var då öppen 3 cm. Jag fick med mig värktabletter så vi kunde åka hem igen. Pappa kom och hämtade oss och så åkte vi till Kaviar (ett ställe som har frukostbuffé) och åt frukost. Då tyckte jag att smärtan var hemsk. Tabletterna hjälpte ingenting just då.
Sen åkte vi hem och jag la mig i soffan. Hade värkar med 7 minuters mellanrum HELA DAGEN. Det var hemskt. Jag ville att dom skulle komma tätare så att jag visste att det var på gång. Jonas satte igång och städade hela lägenheten medans jag försökte fokusera på att överleva värkarna. vid 16 la jag mig i ett varmt bad, vilket hjälpte pyttelite mot smärtan. Vid 17 ville jag gå upp och försöka äta, så jag tänkte bara duscha av mig och då gick slemproppen. Då kände jag verkligen att det var på gång. La mig i sängen och värkarna började komma tätare. Skönt tyckte jag, ville bara åka in och bli av med smärtan. Men sen blev det allt längre och längre mellan värkarna och tillslut vad det 10 minuter mellan!! Då kändes allt så hopplöst. Trodde inte att det skulle bli någon bebis då.
Men sedan blev klockan 18:30, och då, då hände det grejer!!
Värkarna blev värre och värre, och vipps så var det knappt 3 minuter mellan. Jonas pappa var hemma hos oss och sa vid 18:50 att vi verkligen borde åka in. Så jag ringde min pappa (vi hade BB-väskorna i hans bil) så han kom och hämtade oss. Bilresan till sjukhuset gick bra. Fram tills sista rödljuset då jag fick en sjukt jobbig värk (vilket visade sig vara min sista värk innan krystvärkarna).
När vi kom in till sjukhuset så kunde jag inte gå längre, det tryckte på så himla mycket. Så Jonas hittade en rullstol med ett hjul som hade punktering och ett hjul som fattades. Men han kämpade på och halvsprang med mig upp till förlossningen. Då var klockan 19:10 och vi fick ett rum direkt, det var bara vi där! Jag bytte om och la mig i sängen och helt plötsligt hade smärtan avtagit helt och hållet. Då var jag öppen 7 cm. Barnmoskan lämnade oss för att förbereda lite och kom tillbaka in 19:15 (alltså 5 minuter senare) och då sa det bara poff! jag började gallskrika (fråga mig inte varför, det gjorde inte direkt ont utan jag kände bara att det hände någonting). Barnmorskan kollade igen och såg att jag var öppen 10 cm, alltså 5 minuter senare! Hon förklarade att jag inte hann få någon bedövning och att dom ville göra hål på hinnan så att vattnet skulle gå. Men det hann dom inte, vattnet gick och lillan började trycka på rejält. 3 krystvärkar och 13 minuter senare var hon född.
3820 G och 54 CM lång
Jag fick sy 8 stygn och det var helt klart värst av allt!! Förlossningen tyckte jag inte gjorde ont alls (jag hann väll inte känna efter). Utan det var värkarbetet och att sy som gjorde ont. Dessutom så lossnade inte moderkakan så dom fick kämpa lite med den, det var väll inte heller någon hitt direkt. Men som sagt. Trodde verkligen att det skulle vara så mycket värre än vad det var! Men jag hade ju lite tur också som inte behövde ligga inne på förlossningen och kämpa utan att jag kunde vara hemma.

Alice ♥