Torsdagen 25/8 var jag ovetandes hos bm. 3 dgr över tiden vilket kändes som 3 veckor över tiden. Med storasyster hade jag gått 4 dgr över tiden och med alla krämpor såsom förvärkar och blödningar och slemproppen som gått i omgångar garanterade både personal på specialförlossningen och min privata bm att jag säkerligen inte skulle gå över. Och när det väl var dags skulle det minsann gå så fort så jag var tvungen att komma in till förlossningen på direkten. Storasyster kom ju med en väldans fart för att vara förstagångsföderska. Nåja, nu var jag 3 dgr över tiden och verkligen less på allt skit barnmorskorna sa, det kändes som han aldrig skulle komma. Det skulle tvingas bli igångsättning och till sist akut kejsarsnitt för han vägrade komma ut helt enkelt, jag var så säker.
Men min bm LOVADE att det här skulle sättas igång idag då min livmoder var mer än redo. Den drog ihop sig bara hon tog försiktigt på magen. Ha, jag tänkte minsann visa henne hur fel hon hade!! Fast hon hade såklart rätt…..

På kvällen var vi hos svärmor som fyllt år. Hon berättade att när Daniel kom började det med att hon varit på toa och skulle ta på sig byxorna då vattnet gick. Vi skrattade lite åt det, försökte pika bebisen att nu har du hört hur pappa gjorde, kom igen du med!!
Inte många minuter senare var det dags för min vanliga tur till toan. Skulle på med byxorna då det droppade en del ner i toan. Flummig som jag var tänkte jag att jag måste vara dum som missat att torka mig så mycket så jag torkar igen men det fortsätter droppa, mer och mer droppar och när det går upp för mig att vattnet har gått vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Självklart skulle lille bebisen börja sitt liv på precis samma sätt som sin pappa.
Smyger ut in till resten av familjen och säger till Daniel; eeeeh vattnet har gått. Idioten tittar upp och säger; Säkert. Jag; ja alltså vattnet har gått. Jaha, svarar han chockad, och vad ska jag göra åt saken?? Daniels pappa säger då åt honom att Ja, ni får väl åka ut såklart. Aha, just det, självklart haha Först måste vi bara med ett stopp för att lämna av tjejen hos mamma och syrrorna som skuttar av glädje. I bilen slutar det sippra och börjar istället forsa ut en massa vatten. Inga värkar än men ringer förlossningen som säger åt mig att komma in på stört.

Vi kommer in och blir undersökt av en jämlik, en skåning Jodå visst hade vattnet gått som bara forsade ut, värkarbetet hade börjat men bara öppen 1 cm, och knappt det. På med världens största blöja och jag började vanka av och an för att sätta igång värkarna mer. Bm ville inte skicka hem mig med tanke på min journal så skulle det här minsann gå undan och hon bad mig att hålla ut så länge jag kunde då dom ännu inte hade ett rum ledigt. Vi däremot nöjde oss med att ha intagningsrummet, här kunde jag mycket väl föda om det var så. Naiv som jag var tog jag värk efter värk med en klackspark, det här var ju hur lätt som helst. Och snabbt skulle det ju gå det hade dom ju lovat mig.

Jotack, 2 på natten ökade värkarna på sig och blev starkar, jäääävligt mycket starkare!!
Bm tyckte inte jag behövde någon smärtlindring då jag klarade det så galant och det enda hon kunde erbjuda var akupunktur.
 Då jag inte öppnat mig mer än 1 cm till fick det bli akupunktur. 4 tjocka nålar trycktes in i skallbenet på mig och jag sprang in i duschen med en värmande stråle mot magen. Aaaaah, det funkade faktiskt lite. Visst hade jag ont, jäääävligt ont med detta lindrade och jag blev mer avslappnad och trött. Satte mig ner på stolen i duschen och slumrade bort mellan värkarna. Men dom ökade på sig och tillslut hade jag så ont att jag svor över mig själv, hur faaaan skulle jag ta mig ur detta!!??
Nu gick det upp för mig vad jag hade att vänta, jag hade ju helt glömt bort att det gjorde såhär förbaskat ont!!

Ut ur toan sprang jag med rufsigt hår och nålar som stack upp alldeles blek i ansiktet, måste sett ut som Frankensteins brud…… Daniel hade somnat men vaknade snabbt av mitt ojjande och vaggande. Jag ringde på barnmorskan och sa att nu orkar jag fan inte mer, nu måste jag få något!! Absolut, epidural skulle jag få. Ååååh älskade epidural!! Jag hann aldrig få det med tjejen då det gick för snabbt men jag visste ju att det skulle ta bort ALL smärta. Jaaa ring på narkosen!! Tyvärr hade jag i tankarna rädslan att han skulle dröja som tusan, eller ännu värre, komma och i sista stunden få ett akutlarm så jag inte hann få EDA:n. Det var ju dessutom en hektisk natt och 2 akuta kejsarsnitt hade redan fått göras.

Men tack o loooov kom han med en väldans fart, narkosen alltså. För Lias vägrade. Jag hade bara öppnat mig till 3 cm men den där EDA:n alltså. Ååååh så dejlig!! Däremot fick jag panik när han sa åt mig att ta några värkar innan han satte den. Neeeeej, jag ville ju inte ha mer ont!! Väl satt fortsatte jag ha ont, jag fick panik, det funkar ju inte lyckades jag få fram. -Nej det tar ju cirka 15 min svarade narkosen. Aha såklart, okej så dumt av mig svarade jag och bad om ursäkt. Daniel stod och höll om mig och jag lyssnade på pratet mellan bm och narkosläkaren som diskuterade att det här var väldans konstigt att det tog såhär lång tid för mig, och då jag dessutom var omföderska med en riktigt snabb förlossning första gången gjorde det hela ännu mer märkligt…… Det gjorde mig INTE lugnare kan jag säga!!

Jag la mig för första gången självmant på britsen när jag slutade ha ont, aaaaah vilken underbar medicin!! Jag hade kunnat ge guld och gröna skogar till narkosläkaren för det! Men istället hörde jag bm ringa ett samtal och prata sitt läkarspråk som jag tyvärr förstod varje ord av. Bebisen hjärta hade saktats ner och återhämtade det sig inte som det skulle. Plötsligt kom en grönklädd kvinna in och 2 andra bm med en stor konstig maskin. Dom skulle ta ett prov på bebisens huvud bara för att titta
efter hur han mådde. Blev det inte bra skulle bebisen ut NU. Jag frågade hur, alltså på vilket sätt, kejsarsnitt, ska jag klippas och ni dra eller hur. Jag fick bara till svar att isåfall måste han ut NU!!
Jag låg och skakade i hela kroppen, kunde inte sluta, antagligen pga EDA:n.
Dagen innan hade jag sett ett förlossningsprogram där just detta hände så jag visste som tur var precis vad som hände. Men stackars Daniel stod bara chockad och tittade på. Bebisen mådde bra iaf, tack o lov!!Bm satt från den stunden vid varje värk och ”öppnade” upp mig mer för att skynda på det hela. Det kändes vill jag lova….. in med handen och töjde ut allt vid varje värk. Ooooouch!! Känseln där inne var det ju inget fel på.
Nu var klockan 6, alltså 1 timme sedan jag fick epiduralen och min kvar tills min bm slutade sitt pass. Hon LOVADE att innan hennes timmar var slut skulle bebisen vara ute. Det gick då upp för Daniel att han skulle bli pappa och han kämpade för att hålla tårarna tillbaka.
Tydligen kom krystvärkarna kort därefter men en liten flik vägrade försvinna bort, bm sa åt mig att jag skulle krysta iaf.
Jag satte mig upp och lutade mig mot sängkanten som dom höjt, Daniel stod bakom och höll mig i handen tror jag……
Dom sa åt mig att krysta men jag kände ju för tusan ingenting!! Jävla EDA!! Nu svor jag, med Leonora skötte kroppen sig själv när krystvärkarna kom och jag tyckte det var en väääldigt härlig känsla. Nu var det helt tyst, hur skulle jag kunna krysta utan att känna när eller hur jag skulle ta i. Jag försökte och försökte, det kändes som en evighet. Klockan var nu kvart i 7 på morgonen och min bm pass var slut. In kom en ung bm som direkt fick hoppa upp i sängen och hjälpa till. Huvudet ”ploppade” ner och dom sa åt mig att inte krysta mer för då skulle jag spricka. Minns att jag tänkte vafaaaan, först säger ni åt mig att krysta och då känner jag inget, när jag sedan känner att han kommer får jag inte krysta. Vilka jävla tyranner!! Men sekunder senare gled han ut, handen först som i en riktig liten ”Superman”. Och inget sprack jag, helt otroligt!! Krystvärkar i 10 minuter, alltså 6 minuter längre än syrran vilket kändes som hur länge som helst….

Navelsträngen runt halsen skulle han med ha såklart och svalt en massa massa fostervatten men bra mådde vår lille kämpe ändå, och så fiiiin han var!! På pricken lik en liten minipappa. Ja när jag fick se honom då. Daniel klippte navelsträngen och gick iväg och satte sig med honom i fåtöljen. Jag var tvungen att påminna honom att Hallåååååå, får jag också titta på vår lille pojke. Haha Far och son, nåt speciellt band där från start……

12 timmar nästan på pricken tog det feån det att vattnet gick. 06:55 kom han äntligen, vår efterlängtade lille Lias