Dagen då Milia föddes ändrades vårat liv helt och det är så jag tänker börja min blogg, genom att dela med mig av våran förlossningsberättelse.

För det är våran början på ett nytt liv..

Den 10 / 5, natten till den 11, vaknade jag av att jag kände något konstigt i magen någon känsla jag inte känt av tidigare. Då visste jag, nu är det på gång.. Vårat lilla barn som vi inte visste än var en liten flicka var inte beräknad förens den 18/5, men oj vad man bara hadde längtat tills dagen då det satte igång!

Smärtan i magen höll på till och från ett tag där på natten men efter någon timme stannade det av och jag kunde somna om.. Gick upp som vanligt och pappa Kristian hadde åkt till jobbet som vanligt, det var ju inget som hadde hänt än. Allting var som vanligt, jag orkade till och med tvätta fönstren i hela våran lägenhet. Gjorde det också för att jag visste att ju mer man höll på desto snabbare kanske förlossningen startade :)
Dagen gick och vi började närma oss mot eftermiddagen, nu hadde jag börjat känna av den där smärtan i magen lite mer, men inte så extremt som på natten, så då tänkte jag att det bara var värre sammandragningar, för det hadde jag haft sen några veckor tidigare.
Smärtan kom lite då och då och när den väl kom så gjorde det så j***draa ont. Men det stannade inte mig för att fortsätta vårat vardags göra, när Kristian kom hem så åkte vi iväg och handlade och vi åkte runt och kikade i lite affärer, ingenting konstigt.

Klockan började närma sig mattid och vi började dra oss hemåt och smärtan eskalerade, nu kom värkarna som jag nu hadde förstått att det var, nu började de komma mycket tätare, kanske var 15:e minut.

Kom hem och började laga mat men kommer ihåg att jag inte alls var sugen och åt nog inte mycket alls, nu säger jag nog för vissa saker är lite blurrigt det var ju ändå nu snart exakt ett halvår sen som detta hände. Smärtan gör även så att allt runt omkring bleknar..
Låg mest i soffan och bara tog det lugnt, jag och Kristian låg och tittade på serier men det var inte det lättaste när man lite då och då fick sitta och flåsa ett par minuter.. Vid klockan tio på kvällen började vi klocka och då kom värkarna var 10:e minut.

Vi skulle gå och lägga oss och sova sen men det var omöjligt för mig. Jag var än så länge väldigt lugn, det var som att jag inte riktigt var medveten själv om att det faktiskt hadde satt igång jag tror att jag fortfarande trodde att det bara var förvärkar.. Jag tänkte att det säkert bara var falsk alarm, jag var rent ut sagt cool-lugn. Men det var ju första gången och inte så lätt att veta då.
Kristian somnade och jag tänkte att han kunde sova och vara utvilad för jag klarade mig själv, låg mest bara i sängen och flåsade igenom värkarna.. kommer också ihåg att jag var såå trött men kunde inte somna för så fort man höll på att somna kom en värk, och de blev mer och mer intensiva hela tiden och de kom tätare och tätare..

Timmarna gick..

Vid klockan 4 var det nästan olidligt för mig, jag var så inne i mig själv att jag hadde glömt bort omgivningen.. kristian vaknade av att han hörde hur jag flåsade och han sa att han nästan hörde smärtan som jag hadde.. Jag hadde inte ens en tanke på att kanske väcka honom eller säga åt honom att klocka för det hadde jag slutat göra redan någon timme innan. Jag var så fokuserad på att ta mig igenom varje värk bara. När kristian vaknade och klockade mig var det en värk var 3:e minut, nästan var 2:a minut. Det var verkligen hemskt! Kristina hoppade upp ur sängen och började fixa iordning allt, nu var det dags att åka in!

Jag ringe in till förlossningen och talade om att vi skulle åka in, och hon jag pratade med började bli lite nervös för hon hörde hur ofta jag fick en värk och hur jobbigt det var för mig, det var nästan så att hon sa “skynda er in hit!” Det gick knappt att prata ens, kristian fick ta över samtalet. När en värk slutade fick jag skynda mig upp ur sängen och ta på mig kläder innan nästa värk kom.
Väskan var packad, allt var färdigt, nu var det bara att ta oss till bilen och åka in. Jag kommer ihåg hur svårt det var att sitta still i bilen när en värk kom, man ville bara åla sig och ta sig loss, ha lite utrymme att ha ont om man säger så..

Så otroligt skönt att vi hadde nära till BB, tar en 10 min vanligtvis till sjukhuset hemifrån oss, och jag tror att vi var inne på 5 min.. kristian bröt nog en och en annan trafikregel ;) tur att vi var ute och racade halv 5 på morgonen..

Ja, halv 5 var vi nog framme vid BB, vi kom in snabbt och fick komma till ett rum direkt när de skulle mäta värkarna och se hur mycket öppen jag var och då var jag öppen 4 cm när vi kom in. Då var det verkligt, att det var på gång..

fortsättning följer..