Ja nu sover lilltjejen så då kan jag lugnt sätta mig ner och skriva vad det är som hänt.. Känner att jag skulle behöva få skriva av mig lite också.. De här 2 dagarna har varit 2 av de värsta i mitt liv.. Jag har kännt mig så arg, frustrerad, ledsen och mest av allt maktlös!! Så hemskt maktlös.. Jag kan nog säga att jag förstår människor vars nära och kära blivit kidnappade.. Kanske inte så dramatiskt men så har det känts för oss. Så här är storyn från början, ska försöka fatta mig kort men med den rätta infon, kan bli lite svårt med tanke på allt som hänt och jag är en sån som skriver allt jag tänker på och då så flyter allt på och sen helt plötsligt har jag skrivit ett A4 :/
Vi har haft 2 små vovvar, en liten chihuahua och sen en blandning på bichon frisé/dvärgpinscher, helt underbara hundar, de var våra små bebisar innan vi fick Milia, eller de är de fortfarande också. Men när vi fick barn så kändes det bara som att allt blev för mycket för mig, allt var så nytt och det kändes bara så jobbigt att behöva tänka på 2 små hundar som behövde uppmärksamhet och ut osv.. Allt kändes jobbigt med dem just då.. Jag tänkte hela tiden då att de kanske har det bättre någon annanstans och så blev det, efter mycket om och men så blev det så att vi la ut de på annons. Hur ont det än gjorde i hjärtat så blev det så..
Då var det sen en kvinna som heter “Maya” som hörde av sej om hundarna, vi pratade väldigt mycket i telefon och så och hon verkade toppen. Bodde i radhus, hadde 3 barn, var förtidspensionerad så därav mycket tid med hundarna. Hon verkade helt enkelt toppen! Så vi bestämde oss för henne tillslut, vi hadde väldigt många spekulanter. Och hon var också ganska så nära och det kändes bra så att man kunde hälsa på de om man ville.. Vi kom fram till att vi skulle mötas i Gävle station och hon skulle ta hundarna därifrån. Vi satt där och pratade ett tag, eller jag kunde inte ens prata jag satt och grät hela tiden, jag fick knappt fram ett ord.. Jag nästan kippade efter andan för att få luft, jag grät såå mycket. Usch det var hemskt, och jag tror att de kände på sig att det var något de var riktigt gnälliga och ville bara vara nära mig, och det gjorde ju inte saken bättre.. :( det blev att hon åkte hem med hundarna och jag åkte hem utan hundar.. Det gjorde såå ont, det går inte att förklara smärtan. Alla som känner oss och hundarna vet hur mycket de betydde för oss, både för mig och Kristian. De var verkligen inte vilka hundar som helst.. Men nu hadde vi barn och det var annorlunda..
Iallafall.. Hon var super trevlig i början, hörde av sej ofta om hundarna och sa att vi får komma och hälsa på när vi vill osv, så det kändes bra för oss, för det viktigaste var att de trivdes och att hadde det bra. Och vi sa att vi har en månads prövotid för att känna att det funkar för oss och sen för henne. Så efter den tiden skulle hon ju såklart betala om det nu funkade och dom ville ha kvar hundarna. Men då när det var betalningsdax så frågade hon om vi kunde dela upp betalning, för att hennes ena dotter skulle börja skolan i Uppsala och hon behövde pengar för att hjälpa hennes dotter. Så vi tyckte vell att det var okej så länge hundarna hadde det bra för det var det viktigaste. Fast vi igenkligen skulle ha börjat undra redan då..
Så vi gjorde upp en delbetalning på 3 månader och vi skrev även ett kontrakt på det bland annat, vi skrev även att hon inte fick sälja de vidare, vi skulle ha första tjing på att få hundarna tillbaka.
Sen när den andra betalning skulle göras så ringde hon och frågade om hon kunde skjuta upp betalning igen för att hennes barns pappa låg döende i Afrika och att de skulle ta första flyget dit och som hon sa att det kostar ju en hel del att åka dit.. Så hundarna skulle vara hos hennes mamma så länge. Ja vad säger man då? Självklart säger man ju att det är okej, vad ska man säga när någons pappa ligger för döden, det är vell klart barnen vill träffa deras pappa innan han dör.. Och sen efter det varje månad har det varit ursäkt efter ursäkt för att slippa betala.. Men vad tror hon att vi inte ska undra?
Men hur som helst så hadde jag och Kristian och jag redan innan bestämt oss för att vi skulle ta tillbaka hundarna, även fast hon inte hadde betalat, vi ville ha hundarna tillbaka. Vi har saknat ihjäl oss under tiden de varit borta, varje dag har jag saknat de, det känns inte som hemma utan de här. Det känns bara fel, det är meningen att de ska vara hos oss..
Och ingen betalning för hundarna hadde ändå inte skett och hon har inte ringt heller.. Så jag ringde henne för det första berätta att vi ska ha tillbaka hundarna för att hon brutit mot kontraktet ändå. Men innan jag ens hunnit börja säga nånting så börjar hon dra med massa ursäkter om varför hon inte betalat osv, hon ligger i migrän för att hon hadde varit på sjukhuset dagen innan, hennes blodtryck var nere på 55 och det ska tydligen normalt ligga på 120, så hon var jätte sjuk. Åkt fram och tillbaka till sjukhuset hela tiden. Så därför har hon inte haft råd att betala tydligen, de har också vräkt hennes radhus innan, dragit in hennes bostadsbidrag och ny har hon flyttat till ett hus där det är vattenläcka i källaren, så hon har ingen möjlighet att betala. Visst låter allting troligt? eller inte.. Varför skulle jag tro henne? Sen så sa jag det, men då ska vi ju ha tillbaka hundarna för du har ju brutit mot kontraktet, då fick jag ändå en chans att ta upp det. Direkt sa hon, nej men det får ni inte! Nehe sa jag.. Det går absolut inte, mina barn är så förtjusta i hundarna så det kan jag inte ta ifrån dem, men det handlar ju inte om dina barn sa jag, tycker inte att man drar in sina barn i nånting. Jag förstår att de har det men det har inte med saken att göra, hon kan ju inte betala för hundarna, därför har hon inte köpt dem, därför äger hon dem inte.. ingen rätt att komma med nånting! Hon ska bara ge tillbaka hundarna då. Och vet ni vad hon säger sen!? Att hundarna är i Norge!!!!!!!! WHAT THE FUUUUCK!!!!! I norge????? vafan gör de i Norge…. Då säger hon att de varit hos hennes mamma de senaste 4 månaderna! Då lackade jag uuuuuuur. Varför har hon inte ringt mig, varför varför varför?? Då sa jag bara det att vi ska tillbaka hundarna hur som helst. Och så sa jag att jag ville ha numret till hennes mamma så jag kunde ringa och prata lite vett med mormorn som har hundarna. Det blev då ett väldigt stort problem. Men hon sa att hon skulle skicka det på sms. Vi la på och jag väntade på det där himla smset. Inget sms 2 timmar senare. DÅ skickar jag sms och frågar hur det går, hon svarar inte på det. Jag försöker ringa henne men hon svarar inte, ringer med min andra mobil, det numret har hon inte, då svarar hon, hon svarar; Vem är det? då låter jag trevlig och säger ; Hej det är Sophia hära! KLICK säger det! Då la CP:T PÅ! himla mongo brud liksom. VAfan är det för vuxet beteende?
Jag skickar sms och säger att ringer hon inte upp mig NU eller skickar sms med sin mammas nummer så ringer jag polisen! Väntar en stund men inget svar. Så då ringer jag till Polisen och gör en anmälan på henne. Så himla trevlig Polis jag pratade med, otroligt trevlig och hjälpsam, han förstod verkligen mig. Men det jobbigaste var ju att han inte visste hur lång tid det skulle ta innan det hände nånting och han sa att troligen så kommer det att gå upp i rätten men att vi har ryggen fria för det är vi som har rätt och att vi DEFENITIVT ska ha hundarna TILLBAKA! För det ska vi.
När jag inte får tag i henne så börjar jag ringa runt till hennes grannar för att höra med dom om de vet nånting om mormorn som har hundarna i Norge, får tag i en ung tjej som bodde precis bredvid henne innan de flyttade. Jag berättade allt för henne hon blev chockad men ändå inte. Och allt hon sagt till mig har hon ju ljugit om, ALLT!! de har aldrig varit i Afrika, hon har inte varit inne på sjukhus, hennes dotter har inte börjat skolan i Uppsala, hon unga tjejen känner hennes döttrar och alla de går i skolan där nere i Iggesund och att mormorn bor ihop med Maya, hon bor inte i Norge… Börjar lukta SURT VA???
Otroligt gullig och hjälpsam tjej som jag hittade. Hon ringde även sin mamma och berättade allt och hon var också villig att hjälpa till, hon gav mig Mayas nya adress. Hadde aldrig hittat den utan deras hjälp! Är så otroligt tacksam för deras hjälp.
Så jag och Kristian bestämde oss för att dra iväg direkt på morgonen, åka dit och konfrontera henne, se om hon verkligen va på sjukhus, se om hundarna är där i huset. För vi trodde inte ett dugg på henne längre..
Vi satt i bilen någon timme efter vi kommit dit, vi parkerade på en parkering väldigt nära hennes hus, vi såg hela huset och ingången det var det viktigaste. Vi hoppades på att hon kanske också skulle släppa ut hundarna för att rastas, det gick ca 2 timmar och inget hände, huset såg dött ut. Så vi bestämde oss för att gå och knacka på. Vi plingade på och hon hadde såhär glasfönster så hon såg vem som kom, och hon kände ju igen mig direkt så hon drog igen gardinerna för glasdörren och gick sin väg. Jävla fegis. Man såg verkligen paniken i hennes ögon. Snacka om att vi blev irriterade. Vi började gå runt huset för att se om man såg något, men då när gick runt huset så var det på övervåningen ett öppet fönster, och genom fönstret hörde jag en hund pipa och skrika som bara den, och den började göra det när vi gick förbi just där! Och jag LOOOOVAR att det var Leo, våran chihuahua som var där!! Jag kan sätta mitt liv på det. Då flippade jag uuuut, jag skrek allt vad jag hadde på henne, skrek allt fult jag kom på, jag fick verkligen PANIK! snacka om att man kände sig maktlös när man hör sin hund där uppe och hon låser in sig i huset med hundarna. Jag fick hjärnsläpp, Kristian fick lugna ner mig..
Vi ringde direkt till Polisen och de kom väldigt snabbt, vi tyckte nästan lite för snabbt, men vet ni varför?
Hon hadde ringt till Polisen och sagt att vi försöker göra inbrott i hennes hus, hahahahahhahah!! skrattretande.
Vi började berätta allt för Polisen direkt när de kom och de tänkte direkt shit vad är det för fall vi har fått, vad är det här för människa? De var helt på våran sida efter allt vi berättade om henne.
Tillslut fick jag gå in och prata med henne.. Jag kan inte riktigt berätta allt vi pratade om där inne men jag kan ju säga att de ljög om massa saker för Poliserna som var där, och att sanningen tillslut kom fram om vissa saker, och jag har aldrig sett en Polis skrika så högt till någon människa, jag log inombords då. Kan inte gå in på detalj. Men till och med Polisen sa att de inte var normala, att de hadde en skruv lös. HAHAH säger jag bara!! Sen efter en lång diskussion med både Maya och mamma kom vi överens om att vi skulle få tillbaka hundarna, UTAN rättegång. De förstod att det var kört för dem, Polisen förklarade det för dem också. Så äntligen fick de lite vett i sig. Helt PUCKADE människor. Av vilken anledning ska de ha kvar hundarna när de inte ens kan betala för dem? När hon tydligen är så sjuk att hon måste skicka de till Norge för att hon inte ens kan ta hand om hundarna? Fattar inte. För hon hadde ju tydligen haft en hjärnblödning på natten till där vi kom, borde man inte ligga på sjukhus då? haha. Och sen såklart hadde hon ju blodcancer och ska dö om ett år, ännu en anledning till att inte ha kvar hundarna!? SÅÅÅ frustrerande.
Jag vet att Leo var där nånstans men enligt lag får jag inte gå runt och rota/leta i någon annans hus. Det bara bubblade i kroppen på mig av frustration.
Och vet ni vad Poliserna gjorde me de, anmälde de för DJURPLÅGERI!!!! HEEEELT SJUUUUKT!!! och den här personen har jag sålt mina hundar till, snacka om ångest.. Även fast jag blev glad inombords! Jag verkligen log och hoppades att de skulle sättas dit för det. För ni skulle ha sett huset, det var så nersunkat, djur ÖVERALLT, hur många hundar som helst, katter, fåglar, kaniner. Menar verkligen det, hur mycket djur som helst! Och de här stackars djuren var intryckta överallt. Näe det går inte att förklara med ord vad jag kände just då.
Tänk om vi inte åkt dit, då hadde de aldrig blivit anmälda, allt har sin mening. Vi fick tyvärr åka hem utan hundar men med vetskapen att vi iallafall SKA få tillbaka de hur som helst.
Och när jag pratade med Polisen i Hudiksvall idag sa han att de varit där idag och beslagtagit alla hundarna, VILKEN LÄTTNAD!! Vilken lycka… Jag vill bara hoppa av glädje. Imorgon får vi lite mer fakta angående hundarna, snart ska de få komma hem! Snart mina älsklingar, ska ni få komma hem till där ni hör hemma. Vi ska ALDRIG aldrig aldrig lämna er igen. Vi älskar er små pälsänglar <3
Matte och Husses Älsklingar! <3
tack alla er som har tagit er tid att läsa allt detta om ni nu orkar gjort det, Tips; var försiktiga med Blocket, jag avråder er starkt att sälja och köpa där! För eran egen säkerhetsskull!
Ha det gott och sov så gott alla goda människor där ute!
