Vàlkommen att làsa om livet som mamma i Italien och allt vad de innebàr. Jag àr en 35àrig tjej som lever i Rom med min sambo, vàran dotter Myriam som fòddes den 21 Oktober 2011 och vàran son Mattias som fòddes 5 Januari 2016. Här fár ni följa váran vardag med kulturkrockar och bara helt vanliga dagar i várat Italo-svedese liv. Kommentera gärna om de är nágot särskilt ni vill läsa om =)

Add Comment Register
Annons

Italienska skolan

Myriam började ettan i höstas och även om hon tycker de är roligt är de väldigt jobbigt också med långa dagar och hemläxa.

Skolan verkar väldigt annorlunda och strikt motför hur jag minns att de var i Sverige där vi hade många raster och knappt nån läxa men jag försöker acceptera att de är annorlunda och alla italienska barn har de ju så här.

Men nu, när Myriam är hemma sjuk sen förra torsdagen känner jag att de blir lite mycket när vi får flera sidor hemskickat i läxa!!!! Hon är sex år! Hon går inte på universitet!

Vad tycker ni? För eller emot hemläxa?

Annons

När man längtar…

Mattis har vaknat både lördag och söndag och frågat efter mormor och morfar. De har inte räckt med att jag sagt att de inte är hos oss men hemma hos sej utan han har velat titta in i gästrummet ifall dom skulle ligga där i sängarna…

För så var de ju förra gången, en morgon var dom ju bara där 😂😂😂

När han sen sett att rummet är tomt säger han – Aa, Sverige.

❤️

Annons

En dag i solen

Vi var uppe med tuppen idag, precis som vanligt på lördagar, och efter frukosten åkte vi till parken för att få luft och ha lite picknick…

Vi köpte med oss pizza…

Pizza al taglio kan vara något av de godaste som finns 😋

Sen lekte vi i parken…

De hela avslutades med att Mattias halkade i en lerpöl och blev helt blöt och lerig! Som tur var hade vi med oss ombyte 😅

En härlig dag med familjen!

Annons

Att prata med barn om döden…

När Nana dog var, förutom att jag kände mej ledsen såklart, min första tanke hur vi skulle prata om detta med barnen? Framför allt Myriam som är tillräckligt stor för att ställa frågor och ifrågasätta de man säger.

Jag läste lite om hur man pratar om döden med barn men de var egentligen mest för att jag ville ha lite tips på hur man ska svara på eventuella frågor.

Vi sa iallafall till barnen att Nana blev allvarligt sjuk och inte kunde bli frisk trots att han tog medicin så han dog. Sen sa jag att han är i himlen nu vilket ledde till en massa frågor och tankar om himlen och tog fokus helt från döden. Typ, kan man ramla ner från himlen? Kan man skoja om att man åker till himlen? Så till sist sa vi bara att han är död, borta, för alltid, kommer aldrig tillbaka. De kändes hårt men de är ju faktiskt sanningen. Mattis upprepade mina ord och sa inte så mycket mer medan Myriam grät en stund och sa att hon inte ville att de skulle vara så.

De vill inte vi heller ❤️